Foto: Ester Haase

Modefotografi och moral - rimmar det?

»Vi ser det himmelskt blåa från brinnande sopor, den gyllene manteln av solsken, eller mjöldagg; trädskottet som försöker tränga sig upp ytterligare en gång genom ännu en spricka i asfalten på parkeringen är lyriskt grön.«

Citatet är från förordet till William Egglestons bok The Democratic Forest, från 1989, där den amerikanska författaren Eudora Welty återger fotografen Egglestons känsliga och exakta bruk av färg i sina fotografier.

Dennis Freedman, redaktör för det betydande amerikanska modemagasinet W, och modefotografen Bruce Weber tycker båda att det är det mest poetiska som skrivits om fotografi och och gör därför 1997 en fotografisk road trip till Mississippi för att besöka Eudora Welty.

Den androgyna supermodellen Kristen Owen och hennes barn är också med på resan. Bagaget består av en hel massa kläder för fotografering av människor de slumpmässigt skulle träffa och ville ha med i bilderna, för Mississippi Yearning, som Weber döpte bildserien från expeditionen till, kom inte bara att innehålla ett av de mest kända porträtten av Welty från hennes senare år, utan även kommersiella modebilder. I Mississippi Yearning »framkallar« Weber en bildvärld delvis utifrån Eudora Weltys litterära kosmos. Attityden han har till sitt arbete är karakteristiskt för det allra yppersta modefotot som under 1900-talet bildar sin egen fotogenre.

I slutet av 1800-talet börjar diverse fotostudior i Paris få beställningsjobb från modemagasinet Les Modes Magazine. Kvinnor med en idealiserad, klassisk skönhet och uppblåst byst och håruppsättning står framför fondväggar – sammetsgardin till vänster, pelare till höger – klädda i de plagg som skulle säljas. De här »scenerna« brukar kallas modefotots ursprung, vilket bara delvis är sant. Mer träffande vore att beskriva dem som katalogfotots början. Visserligen har bilderna som förekommer i vår tids prestigefyllda modemagasin det gemensamt med de ur Les Modes Magazine att de är tagna på uppdrag för att visa och sälja kläder och andra accessoarer – men det är inte vad som präglat det moderna modefotots estetiska uttryck mest. Kännetecknande för modefotots retorik är att fotografen tar kulturella referenser i anspråk för att formulera historier och skapa säljande bilder. Så gör Weber i Mississippi Yearning och sättet är även typiskt för fotografer som Peter Lindbergh, Helmut Newton och Mikael Jansson.

Ursprunget till den konstnärliga modefotogenre Weber och Jansson är verksamma i finner vi bland annat hos det tidiga innovativa porträttfotot. Julia Margaret Cameron, född 1815 i England, började fotografera vid 48 års ålder. Under den relativt korta tid hon var verksam (hon dog i förtid, förmodligen av skadlig fotokemi) revolutionerade hon fotografiet – ett porträtt skulle säga något både om utsidan och om insidan av den avbildade. Cameron skapade näst intill en egen genre inom modefotot och fotografer som Lillian Bassman, Deborah Turbeville och Sarah Moon har alla påverkats av hennes stil.

Men vi finner den även i det konstnärliga dokumentärfotot. 1936 publicerades The English at Home, en bok av fotografen Bill Brandt. Inomhusbilder i mörka miljöer var möjliga först då blixtlampan gjort entré. Brandt fotograferade i samhällets alla skikt och skildrar spänningar både mellan människor och i människor. Han studerade hos Man Ray i Paris och blev en del av den dokumentära stilart som då växte fram, där fotografen använder verkligheten för att förmedla något som går utöver just den verklighet som skildras. Det avslöjande seendet blev eftersträvansvärt, Brandt intresserade sig för sådant andra inte lade märke till och ansåg att fotografens jobb är att se mer intensivt än andra, som ett barn eller en resande i främmande land.

Brandt menade även att fotografiet hade en profetisk kraft och att den porträtterades öde syntes i bilden. Detta inspirerade Diane Arbus, som trodde att ett framtida självmord syntes i ett avfotograferat ansikte.

»De fanns där, självmorden fanns där«, sa hon om fotografier av Marilyn Monroe och Ernest Hemingway efter att de tagit livet av sig.

Fotografiet ville under 1900-talet blotta allt mer av det vi människor är rädda för att visa – vår sårbarhet. Avslöjandet inom fotot blir, på gott och ont, först ett ideal och sedan en norm i berättandet. Eudora Welty, som både var fotograf och författare och sällsynt nog utmärkt i båda yrkena, sa att Arbus »helt och hållet kränker mänsklig integritet och hon gör det avsiktligt«. Hon hade rätt, Arbus ger företräde åt skildrandet, och hänsynstagandet kommer på skam. Men jag ser det som en tillgivenhet. För att vara lojal mot de hon porträtterar måste hon svika dem – det är utmärkande för alla bra fotografer. Fotografen är i den dokumentära traditionen tvungen att välja mellan att nöja sig med den yta som folk odlar eller försöka komma åt det som finns där under.

För ett tag sedan hörde jag en kvinna i radion ondgöra sig över Sara Lidmans kvinnoporträtt, särskilt då Rönnog i romanen Lifsens rot. Hennes invändning var att Lidman valde att framställa kvinnor som arga och bittra. Hon ogillade skicket och menade att det svartmålade »gruppen kvinnor«. Jag menar att hon inte begrep vad litteratur är. Alla gör inte det, men medan det är mer sällan som folk misstolkar litteratur genom att göra moraliska bedömningar av fiktiva karaktärer och gestaltande berättelser så får modefotografiet ofta stå ut med mästrande omdömen. Det är berättigat i vissa fall, men när Johan Wirfält kritiserar modefotografen Mikael Janssons bildserie Let’s Get Lost, publicerad i det amerikanska magasinet Interview, gör han samma misstag som kvinnan som vill att litteratur enbart ska skildra goda kvinnor.

Let’s Get Lost handlar om könsdrift och Jansson använder ett kolonialistiskt bildspråk för att skapa en förbjuden känsla. Wirfält framförde sin kritik i Dagens Nyheter under rubriken »Janssons frestelse«. Många upprördes över den vita modellen Daria Werbowy som i bilderna omges av framförallt svarta män. Wirfält vill att modevärlden gör upp med räliga fördomar och menar att Janssons bilder är »laddade med unkna konnotationer«.
Ja, så är det och det är i sin ordning, för unkenhet är inte oss människor främmande. En fotograf kan använda sig av exotiserande klichéer om afrikaners djuriska sexualitet och vita kvinnors vilja att hänge sig i en konstruerad fotoberättelse, likaväl som en författare kan det i text. Vladimir Nabokovs bok Lolita är lika lite som fotografen Sally Manns sensuella bilder av barn ett yttrande i frågan huruvida pedofili är bra.

Let’s Get Lost bör ses som en åskådliggjord historia hellre än ett moraliskt ställningstagande. Fråga er hur Janssons bildserie skulle betraktas om den sattes upp på scen.

»Större än scen är situation, större än situation är det underförstådda, större än alla dessa är en ensam, hel människa som aldrig låter sig stängas in i någon ram«, skriver Welty i sin biografi One Writer’s Beginning. Citatet definierar den utveckling fotografer av kvalitet genomgår. Situationer är mer intressanta än scener, delaktighet för betraktaren genom gemensamma hänvisningar är retoriskt mer kraftfullt än en visad situation. Och när en fotograf, författare eller annan konstnär omsätter sin innerlighet och skicklighet för att förmedla en historia och behärskar i stället för behärskas är det vägen till ett angeläget berättande.

Fotografiet är vår tids bildleverantör, men trots det är vi ofta dåliga på att tolka det korrekt. Den vanligaste missuppfattningen är att dokumentärfoto och iscensatt bild kan värderas efter samma mall, som om det är tekniken som är avgörande och inte de avsikter som finns bakom. Den uppenbara anknytningen till verkligheten förvirrar oss, vi tror att fotografen förfäktar åsikter och medvetet eller omedvetet försvarar något som har med rätt eller fel att göra. Filosofen Ludwig Wittgenstein revolutionerade språkfilosofin genom det enkla påpekandet att ordens mening bestäms av hur vi använder dem. Susan Sontag, världens mest kända fototeoretiker, menade detsamma angående fotografier – hur bilden används bestämmer dess innebörd. Bruket av bilden är dess betydelse! Modefotot ligger i sin essens nära konst, litteratur och film, det kombinerar kulturens referenser med en berättelse, eftersom det är vad som fungerar i en marknadsekonomi.

Tom Hopkinson var redaktör för det brittiska prestigefyllda magasinet Picture Post mellan 1940 och 1950. Han beskrev två sorters tillvägagångssätt inom fotografin: »fixers« som frambringar fotografier i studio och mörkrum och »hunters« som jagar sina motiv. Modefotografer är ofta bådadera – jägare som fixar. När Bruce Weber reste söderut ville han komma åt både fotografiets dokumentära styrka genom miljöer och personer som gav trovärdighet och åstadkomma största möjliga effekt genom att »fixa« en del av bilden med hjälp av supermodell och kläder. Fotograferna berättar en historia om illusion och myt som använder fotots traditionella anknytning till verkligheten. Modefotot säljer både sig självt och det som finns i bilden och begränsningarna som bruksbilden har, att den ska fungera kommersiellt och ambitionen till en berättelse som snärjer oss, gör modefotot till en särskilt god skildrare av tidstypiska normer om utseende och ideal. »De lyckas visa vad tiden är gjord av, likt ett tvärsnitt ur ett träd«, skriver Welty i förordet till The Democratic Forest.

Förbindelsen med verkligheten är styrkan i fotografiets skildringar, men de band som försökte hålla ihop fotografiets sanningsanspråk är sedan länge lossade. Verkligheten flyter omkring, den finns där men det är inte alltid enkelt att se var och hur. I allt skickligt dokumentärt arbete finns något fiktivt och i alla goda fiktiva berättelser finns något dokumentärt.

»Ren galenskap« kallade någon den teknik Lillian Bassman, min personliga favorit på Fotografiska museets höstutställning Fashion – modefotografi genom tiderna, begagnade sig av för att berätta sina historier. Hon bragte skickligt till liv vad som handlade om »det mjuka, det sköra och de privata problem som tillhör en feminin värld«, en flärdfull amerikansk miljö befolkad av Audrey Hepburn-liknande kvinnor, ofta i förtroliga situationer. Bassman väntade ut modellerna tills deras gester blev naturligt poserande, självmedvetna men rättframma på samma gång – som personer gestaltade i måleriet ofta är.

»Varje känsla väntar på sin gest«, skrev Eudora Welty. Det, menade hon, gällde både fotografiska och litterära skildringar. 

Jenny Maria Nilsson

Sugen på mer mode? Fotografisk museet visar Fashion-modefotografi genom tiderna som öppnar 24 september. 

 

SFF info

SFF

SFF är med över 2000 medlemmar den största organisationen för fotografer i Norden.

Förbundsnytt