Foto: Juno Calypso "Joyce-Reconstituted-Meat-Slices-2013"

Den kvinnliga blicken: Girl on girl

Köttigt, skitigt, flickigt. I Maisie Cousins bilder smetas läppstift ut över kinder och tänder, flickigt glitter sprider sig över fuktigt, knottrig hud – blomblad och gräs spridda över en rumpdel. Det är gulligt och groteskt, gurleskt, och lite vidrigt. När kropparna blev för påträngande gick hon över till annat som glänser och pöser och vecklar ut sig: gelé och blomblad, pärlor och gamla räkskal …

Det är en blick på flickliv och kvinnokroppar, speglad i masskulturens attribut, silad genom reklamvärldens slentrianexploatering av desamma och genom självföraktet och narcissismen som den föder hos objekten. Fast här är objekt också subjekt, en kvinnokropp både framför och bakom kameran.

Ruta efter ruta med skarpt ljussatta, nakna kvinnokroppar, i svartvitt, som en pervers blandning av forna tiders pin up-bilder och samma tiders rasbiologiska kartläggningar av olika människorasers fysiska särdrag. Men Aviya Wyse låter massan arbeta åt henne. Till sist är kropparna så många att de upphör att ha en egen individualitet. ”Det handlar inte om att se detaljerna i deras bröstvårtor eller bröst […] på sätt och vis utraderar jag deras unika egenskaper. Ju mer jag fotograferar dem desto mer blir de en enda enhet.” säger hon själv om sina bilder till fotojournalisten Charlotte Jensen i boken Girl on girl.

Några sidor längre fram: Tonje Bøe Birkeland placerar fiktiva och historiska kvinnor i positionen av upptäcktsresanden, utforskare av tidigare okända landskap. I dramatiska miljöer, på Grönland, i Gobiöknen, i Mongoliet ikläder hon sig rollen som exploatör, kolonisatör, av mörka kontinenter, inför den manliga vita blicken inte olika det lockande mysterium som den så kallade kvinnligheten anses utgöra.

Pinar Yolaçan hänger kött om halsen åldrande, vita kvinnor – köttslamsor skära och veckade som kvinnornas egna halsar och armar – och låter dem stirra rakt in i kameran, rakt mot betraktaren, som ett ”vadå, har du problem med hur min hud mist sin spänstighet? Vem är du?”


Foto: Isabelle Wenzell

Isabelle Wenzell vänder istället bort sitt ansikte, låter sin kropps vinklar och linjer bilda skulpturala former i en noga utvald miljö. Hon arbetar instinktivt, kastar sig in i bilden, skapar vackra och bisarra brott i landskapen och rummen. Gör kropp till form och form till kropp, bryter upp gränsen mellan ting och liv.

Kvinna efter kvinna efter kvinna efter kvinna.

Den brittiska fotojournalisten och kritikern Charlotte Jensen har samlat 40 kvinnliga, nutida fotografer som fokuserar på att fotografera kvinnor, i sin bok Girl on girl. En bok som kom till som ett svar på den massiva mängd fotografiska bilder av kvinnor, tagna av kvinnliga fotografer, som görs just nu och gjorts under de senaste åren. En kvinnlig blick som tidigare mest funnits i smala konstsammanhang där feministiska konstnärer utforskat kvinnan som objekt inför ett annat kvinnligt subjekt under decennier, men som inte nått utanför de redan invigdas krets.

Den manliga blicken dominerar fortfarande det offentliga rummet i skrämmande stor utsträckning, men de andra blickarna finns också över hela fältet nu, även inom modet och reklamen. Men de namn som Charlotte Jensen, redaktör och kritiker vid tidskriften Elephant i Storbritannien, valt ut är konstnärligt syftande, utforskande, undersökande fotografer med kvinnor som sitt främsta motiv. Kvinnor med en motblick i sitt uttryck, men som enligt Charlotte Jensen inte får det erkännande de förtjänar:

”Jag kände att den enorma våg av kvinnliga fotografer idag som fotograferar av sig själva eller andra kvinnor i så många olika tekniker och uttryck och syften behövde erkännas och dokumenteras. Det ytliga sätt som denna våg hanteras av medier, gallerier och konstinstitutioner var ett motiv till at göra den här boken, kvinnors kreativa arbete är fortfarande marginaliserat och banaliserat.”

Därför denna bok, som gör något både underbart och problematiskt. Som lydigt backar tillbaka in i fållan ”kvinnokonst” genom att godta att den kvinnlig blicken måste presenteras som något separat, ett undantag och genom att påstå att konstnärsskap har något gemensamt bara genom att de sätter kvinnor på båda sidor av kameran. Men kanske är det nödvändigt, i vår förvirrade tid av progression och repression, där en feministisk världsbild i vissa avseenden blivit norm, medan grundläggande friheter som rätten till en fredad kropp, rätten att inte bli exploaterad, är så långt ifrån självklart att skenbilden av rättvisa behöver bändas upp, varför inte med ett flöde av motbilder. Ett envist upprepande av detta enda viktiga, ett skifte av perspektiv, sinsemellan så olika men förenade i det de inte är: normblicken.

I upprepningen, i kropp efter kropp efter kropp, och i variationen uppstår en upplevelse av ett vidgat bildrum. Alla dessa blickar som ser något annat. Som komplicerar, kritiserar, kommenterar eller bara garvar rått åt alla manliga (vita) blickar.

Motståndet kan vara ett skratt, en karneval, erkännandet av kvinnligheten som maskerad, varje kvinna sin egen transvestit. Som i Juno Calypsos poetiskt tragikomiska iscensatta självporträtt inifrån sviten på ett kärlekshotell. 


Foto: Leah Schrager

Skamlöst i Leah Schragers Pay the nipple-projekt som sätter strålkastarljuset på profiten genererad av den exploaterade kvinnokroppen.

Bortvänt från hela cirkusen som Izumi Miyazaki som skapar absurda självporträtt där hennes ansikte möter mat, läggs mellan två brödskivor, eller reproducerad i hennes egna pupiller, där hennes vara i rummet skalas av sin individuella mänsklighet och blir kuslig.

Flera av de medverkande fotograferna utforskar den dubbla utsatthet i att vara både svart och kvinna – liksom dubbelt så mycket kropp, dubbelt så mycket ”natur” och inte ”kultur”, en dubbelt så mörk kontinent i den vita manliga blicken. Som Ayana V. Jackson, hon fotograferar sig själv naken i en serie sittande positioner och placerar denna kropp i formation runt en vitklädd kvinnas ben. En suverän travesti på den koloniala blicken i fotografier av vita missionärer och de fattiga svarta barn de vill rädda. Men också en motbild som, liksom många av de andra i ”Girl on girl”, tar sitt avstamp i förtryckarens blick.

Det finns ett våld i att fotografera någon. Susan Sontag formulerar det i essän ”I Platons grotta” ur boken Om fotografi:

”Ändå ligger det något rovgirigt i att ta en bild. Att fotografera människor är att våldföra sig på dem, genom att se dem som de aldrig ser sig själva, genom att ha en kunskap om dem som aldrig kan ha; det förvandlar människor till ting som symboliskt kan ägas. Precis som kameran är en sublimering av geväret är det ett sublimerat mord att fotografera någon.”

Mordet på kvinnan som subjekt, som tänkande varelse, pågår i den kommersiella, sexualiserade framställning av kvinnan. Det pågår fortfarande, överallt, hela tiden och som blivit så normaliserat att vi inte ens ser det, bara suger det åt oss från flickebarnsben och sedan ägnar resten av livet åt att försöka hantera. Försöka hugga ut en egen liten plats i djungeln av påbjudna kvinnopositioner, försöka bygga ett insynsskydd, ett tak som stänger ute den manliga blick som hela tiden värderar och betygsätter. Värd, inte värd. Men upptäcka att det är för sent, blicken har redan flyttat in på insidan av ögonlocken, den stirrar på dig dag som natt.

Jag minns förpubertala fotosessioner med bästisen, hur vi klädde ut oss groteska parodier på de sexiga kvinnor vi hoppades växa upp till, pirrande av spänning, posande inför varandras blickar, bilder ingen annan någonsin fick se. Varför gör flickor så? Övar sig på att bli objekt, men lär sig också vara trygga i varandras blickar, att vi kan skapa en plats där det går att leka Kvinna.

Det går inte att gömma sig. Den egna platsen måste kanske skapas mitt därute i offentligheten. Genom samma kameralins som plattat ut kvinnor och gjort dem till pappersdockor. Även om det finns undantag tycks för mig bilderna i ”Girl on girl” svara på frågan ”vad är en kvinnlig blick?” med ”den blick som gör motstånd mot den manliga blicken”. Bildspråk som startar i stereotyper, som exploaterar en förutbestämd kvinnlighet än hårdare, förvränger den och förstärker den tills den blir absurd, men godtar den som utgångspunkt.


Foto: Izumi Miyazaki

Charlotte Jensen: ”Jag utgår inte från att kvinnor nödvändigtvis undviker att objektifiera andra kvinnor – ibland gör de det, eller objektifiorar sig själva, vilket jag tycker är helt i sin ordning, men jag tror att det rör sig om en annan dynamik än den manliga eller heteronormativa objektifieringen när vi objektifierar genom en kvinnlig blick. Det är intressant att så fort vi ser en kvinnlig kropp så måste vi konfrontera frågan om objektifiering – det är numera en automatisk position, men enbart för att män har cementerat den föreställningen i våra sinnen genom att ha objektifierat kvinnor i konsten under många sekler.”

I förhållandet modell fotograf, uppstår en ofrånkomlig obalans i makt, oavsett kön på den som håller i kameran. Den framför kameran lika mycket form som människa. Den bakom med kontroll, inte bara över ögonblicket, över vilken specifik nanosekund av den andres varande som fångas, utan också över bilden i offentligheten i evighet och evighet framöver.

Det är påfallande i de intervjuer som Charlotte Jensen gjort med de 40 fotograferna i ”Girl on girl” att de alla tänkt noga på detta faktum, rannsakat situationen och valt olika strategier för att undvika att hamna i den maktfullkomliga blickens position. Ett sätt att komma runt problemet är att istället börja ta självporträtt. Att bli både offer och förövare i fotografiets sublimerade mord. Det är en strategi som kvinnliga konstnärer tagit till under sekler. En genre som inte bara löser ett dilemma kring makt och blick utan också öppnar för en självrannsakan som kan tippa över i strukturkritik och revolt. En väg ut i offentligheten genom det egna jaget som kvinnor tar till, eftersom de lärt sig att alltid titta i spegeln först. Också ett påstående: jag finns. Kvinnors kollektiva upplevelse av att vara overkliga, existera bara inför en annans blick och inte inför sig själva skrev redan de Beauvoir om i ”Det andra könet”, att då fånga sin egen bild är att i någon mån också ta makten över sin existens.

Och om kvinnan vägrar godta sin spegelbild som en sanningssägare och reflektion av hennes egen ofullkomlighet och istället förvränger det hon ser? Lyfter fram och förstärker det konstgjorda och konstruerade i den kvinnliga identiteten, då varje individ med kvinnligt kön förväntas att klä ut sig till kvinna i en livslång transvestitisk maskerad? När konstnärer som var kvinnor i större skala började utforska kvinnlighetens och kvinnokroppens position, med 1960- och 70-talens, performancevåg, var det ofta den vägen de tog. I konstnärliga verk som använde den egna kroppen men också trasade sönder maskeraden, förlöjligade den.

En av de största ikonerna inom genren har alldeles just precis också tagit klivet ut ur sitt konstnärskaps exklusivitet och in i den breda community där flickor dagligen delar utklädningslekar med varandra. Cindy Sherman finns på Instagram! Men en titt in på hennes konto avslöjar att det fotografiska självporträttets gudmoder lekt lite väl lättvindigt med den digitala verktygslådan, lite skoj men utan sprängkraften i hennes noga planerade, minutiöst genomförda bilder.

Intimiteten i det digitala rummet kräver en annan sorts ärlighet, råhet, för att bryta igenom bruset av nunor. Självporträttet urlakat till selfiehysteri. Urholkat sin omedelbara sprängkraft när varje unge arrangerar sin egen persona hemma i badrummet och fotografiskt dokumenterar och offentligt sprider sin egen estetiska tolkning av sitt vara.


Foto: Petrra Collins

Inte minst flickorna och kvinnorna som leker med sina kroppars uttryck, med deras position i maktordningen, med attributen som gör kvinnan till Kvinna. Inte bara den ankmunsplutande tonårsselfien som räknar lajks per pose, också peppande, utmanande, genderqueera och kroppsaktivistiska forum där man applåderar varandra och hatas av De andra. Ett skapande av det där egna rummet men kanske samtidigt en inordning i den rådande ordningen där Kvinna = Kropp? Kvinnoliv = Narcissism?

Unga konstnärer, uppväxta mitt i denna rävsax, utforskar den, leker med den, utmanar den. Fotografer som kunnat utveckla sina konstnärskap oberoende av konstinstitutionerna, utan att behöva bli ”godkända” av konstens etablissemang. Som Alexandra Marzella, Molly Soda, Petra Collins som med sina både hårt regisserade och skamlöst osminkade självporträtt gjort hudlösa flickrumsvåndor till konst. I en medvetenhet om att den community de skapar på sociala medier både förstår och missförstår deras intentioner, att en halvnaken kvinnokropp i säckiga trosor i en underlig pose kan läsas som systemkritik eller som en het granntjej som öppnar fönstret till sovrummet för gluttarna.


Foto: Molly Soda

Det mest skammade ska visas upp, esteticeras, göras skamlöst. Om att fotografera någon annan, enligt Sontag är ett sublimerat mord, är självporträttet då det sublimerade självmordet? Kan vi exploatera oss fria från exploatering? Stirra på oss själva i spegeln tills all laddning upphör och vi är fria att vända blicken mot annat? Kanske är det enda möjliga vägen ut ur kvinnobildens fängelse, visa upp sig i så många skepnader att bilden falnar, att spegeln tröttnar och spricker.

Jenny Aschenbrenner, skribent

 Vill du läsa mer? Boken Girl on Girl hittar du här.

SFF info

SFF

SFF är med över 2000 medlemmar den största organisationen för fotografer i Norden.

Förbundsnytt