Foto: Anki Almqvist

In memoriam Tuija Lindström

I mitten på 1970-talet stötte jag ihop med en kvinna i min portuppgång i Vasastan i Stockholm. Hon levde ensam med sin lilla son och hade just kommit till Sverige från Finland. Vi lärde känna varandra som grannar innan Tuija flyttade ihop med den man som så småningom kom att bli hennes make och far till hennes två döttrar.

Vi tappade kontakten men fann den igen då jag började på GFU i början på 1980-talet. Hon var elev och utmärkte sig som en annorlunda fotograf. En fotograf som kände sig utanför och som inte kunde eller ville passa in i övriga gruppens mönster. Men en av fotograferna som föreläste där såg hennes unika bildspråk och gav henne energi att fortsätta sin bana.

Energi och envishet var något som Tuija hade mycket av. Trots ovanligt många och svåra motgångar hade hon alltid mera att ge i sitt skapande och för sina närmaste vänner. Hon hade alltid en synpunkt och analytisk blick för bilder, både andras och sina egna. Men inte bara för bilden utan hon var en betraktare som gärna och noga iakttog sin omgivning.  Jag fick många kloka svar när jag bad henne om råd i olika livsfrågor, vare sig svaren var bekväma eller inte.

Hon tog många bilder på mig och jag kunde ibland känna mig som ett redskap för hennes konst. Men egentligen skapade hon jämt, för det var så hon umgicks och levde både som vän och mamma. En dag när vi satt och fikade bad hon mig att klä av mig och lägga mig på en rostig plåtskiva som hon hade i sin lägenhet på Kungsholmen.  Jag var undrande men när jag såg resultatet insåg jag att det blev en fantastiskt vacker bild.

Jag minns särskilt när hon gjorde sin film Kvinnorna vid Tjursjön då jag och åtta andra kvinnor, skulle flyta i en skogsjö en sensommardag. Allt var planerat sedan länge men det blev kallt och dåligt väder just den dagen. Vi blev uppvärmda med konjak i en liten hydda i skogen. Vi satt där nakna och sjöng i väntan på att kameran och annat skulle vara färdigt för tagning. En lätt absurd situation men vattnet i sjön var varmt.

Tuija fortsatte på Konstfack och slog igenom med sitt personliga bildspråk. Hon fick priser och utnämningar både i Finland och i Sverige. Nu sågs hennes bilder och verk på många ställen och hon fick den uppmärksamhet hon förtjänade. Dock tror jag inte att hon helt förstod det själv. Hon längtade efter respekt och verkade alltid söka efter något. Hon var egentligen ganska skygg, enligt mig.

Att vara en förebild för många fotografer och samtidigt vara kvinna under den här tiden var inte lätt. När hon som Sveriges första kvinnliga professor 1993 anställdes på Fotohögskolan i Göteborg, fick hon utstå mycket. Män av den äldre skaran smutskastade och skällde ut henne offentligt på ett förfärligt sätt. Men Tuija lät sig inte påverkas av spott och spe utan fortsatte som professor under tio års tid

Många elever har henne att tacka för mycket. Både manliga och kvinnliga fotografer har fått stöd och inspiration. Hon har haft adepter som aldrig skulle ha fortsatt som fotografer om inte hon inspirerat och hjälpt dem. Man skulle kunnat tro att det var just kvinnliga fotografer som hon inspirerat mest men jag tror att hennes blick och arbete höjde sig över könets specifika indelning. Dock fanns det ofta ett feministiskt ställningstagande i hennes bilder. Med åren blev hon mer och mer uppskattad av det unga gardet. Nästan som en kultperson.

När Tuija hade sin stora utställning på Liljevalchs Konsthall, Stockholm, Tuija Lindström. Look at us 2004 efter att hon förlorat sin älskade son, så skrevs det många spaltmeter om hennes bilder. Dock hittade jag aldrig någon recension om filmen som ingick i hennes utställning. En gripande film om förlusten av sin son. Tuija berättade skrattande för mig att i Finland var det just filmen som tidningarna skrev om och att hon trodde att finnar hade en krassare syn på tillvaron än vi svenskar.

Vi sågs inte lika ofta då Tuija flyttade från Stockholm och till olika platser i landet såsom Göteborg och Öland. Det var olika epoker i hennes liv som var och en fick sin historia. I Göteborg levde hon ett hektiskt liv som nyskild och som professor på Göteborgs Fotohögskola. Efter den perioden landade Tuija på Öland och arbetade med flera egna projekt och hade huset fullt av barn och barnbarn. Hon hade höns, katter och växthus och deltog i många konstprojekt på ön. Men när hon kom tillbaka till Stockholm började vi umgås igen.

Efterfrågan på hennes bilder och närvaro ökade igen. Hennes vintagebilder kom att bli populära och bilder såldes på Bukowski. Bilderna på hennes hotfulla strykjärn säljs till höga priser, vilka är bilder som hon av en del män, hånats för.

Hennes stora utställning 2012, på Hasselblad med sina 80-talsbilder kom att bli hennes sista. Hon hade svårt att hitta alla bra originalprintar och bad mig om att få låna min bild. Bilden med min bländvita mage i åttonde månaden togs ner från min köksvägg och hamnade på väggen i konsthallen. Det blev en fantastisk utställning där jag gick omkring i rummen med upplevelsen av att befinna mig på ett släktkalas. Bilderna är som gamla vänner som jag känt i många, många år.

Hennes betydelse för fotografin i Sverige är slående! Tack Tuija!

Vännen Anki Almqvist

SFF info

SFF

SFF är med över 2000 medlemmar den största organisationen för fotografer i Norden.

Förbundsnytt