Richard Mosse/Trevor Tweeten Foto: Sonia Hedstrand.

Rapport från Venedig 2013


Ai Wei Wei visar tre verk i Venedig. Foto: Sonia Hedstrand.

Det första som slår mig är att kineserna är överallt. Förutom superstjärnan Ai Wei Wei som har tre olika verk på skilda platser, finns mängder av kinesiska evenemang här och var. Kenyanska paviljongen ett stenkast från Markusplatsen har nästan helt tagits över av kinesiska konstnärer, varav en har photoshoppat in sig själv flygande över Venedigs lagun och monterat bilden på blankt plexiglas. En talande bild för hur samtida konst används i Kina just nu, som en produkt (bland andra) att lyxkonsumera. Denna trend må vara extremt stark i Beijing, men de senaste årens utveckling visar deprimerande tydligt hur samtida konst styrs alltmer av kapitalistiska ideal även i resten av världen. Floden av ofarliga ploj- och fetish-objekt väller fram även i Venedig, både i de nationella paviljongerna och på otaliga utställningarna runt om i staden. Mer eller mindre seriösa gallerister och till och med konstnärer själva hyr in sig i palats eller små skrubbar för att passa på att synas och sälja sitt varumärke till den enorma publik som vallfärdar till Venedig vartannat år.


Maurino Auritis palats. Verket "Palazzo Enciclopedico". 

På Arsenale finns den curerade internationella grupputställningen, som brukar vara intressantare än paviljongerna, så också i år. Vid ingången står en tre meter hög modell av ett gigantiskt palats med 136 våningar. Den säregne italiensk-amerikanske visionären Marino Auriti tog år 1955 patent på idén om ett encyklopediskt palats, ett museum som han menade skulle innehålla all världens kunskap. Il Palazzo Enciclopedico är titeln och utgångspunken för hela utställningen, curerad av Massimiliano Gioni. Till en början känns det uppfriskande att för en gång skull se en sådan tydligt styrd biennal. En regelrätt exposé över människans behov av att kategorisera, samla, förstå och arkivera allt som kommer i hennes väg. Ett tema som absolut passar vår tid, mitt i informationsflödet. Gioni väljer framförallt att inrikta sig på fantasi och inre bilder, konstnärers och särlingars drömmar och visioner. Han greppar efter mycket, liksom många av hans konstnärer. En fin tanke och tydligt utförd, för den som är intresserad av Hilma av Klints teosofiska värld, Carl Gustaf Jungs Röda bok med målningar av de egna drömmarna, haitiska voodoo-flaggor och andra rituella eller subjektiva sätt att begripa sig på tillvaron. Men personligen saknar jag en mer utåtriktad, för att inte säga dokumentär eller rent politisk konst som bearbetar och gestaltar den extrema situation vi just nu befinner oss i globalt, med ett Sydeuropa i depression, Nordafrika i uppror, en eskalerande klimatinstabilitet, inbördeskrig och religiösa konflikter som rasar runt om i världen. Dessa akuta frågor lyser med sin frånvaro på årets biennal. Märkligt.

För den som reser till Venedig för att få ett grepp om den samtida konsten år 2013 är det också lite tråkigt att så många av verken inte bara är gamla, utan även visade på flera stora institutioner i Europa tidigare. Ett exempel inom fotografi är japanen Kohei Yoshiyukis klassiska 70-talsbilder i Document: Park som föreställer voyeurer som smyger på älskande par i Tokyos parker, totalt amoraliskt smygfotograferade med mörkerseende kamera. Ett intressant verk, men svårt att förstå varför endast delar av det visas återigen i detta sammanhang. Samma sak gäller egentligen Nikolaj Bakharevs avväpnande ögonblicksbilder av solbadande Sovjetmedborgare på 1980-talet. Bakharev fångade verkligen en fin intimitet då han bröt mot nakenhets-förbudet i det sena Sovjetsamhället, men hans bilder har visats många gånger förut och försvinner här i bruset.

 
Foto: Eduard Spelterini

Eduard Spelterini (1852-1931) var schweiziskt ballong-flygare och är mer okänd för dagens konstpublik. År 1898 blev han världsberömd då han flög över Alperna i sin ballong. Under sina färder tog han fantastiska flygfoton med en 40 kilos svartvit kamera med flera decimeter stora negativ. Bilderna visades upp på välbesökta bildspel inför publik, då Spelterini berättade och underhöll med en teatralitet som uppskattades av publiken. Detta är en del av flygfotots historia som fick ett abrupt slut med flygplanen runt första världskriget. Spelterini glömdes bort och dog obemärkt. Hans fascinerande översikter över städer och molnformationer visas här bara i några få exemplar och försvinner lätt där de tryckts in bland hundratals andra verk.

 


Foto: J.D Okhai Ojeikere

I enlighet med utställningens arkiv-tema finns visas flera varianter på fotografiets traditionella arkiv-funktion. Christopher Williams till synes neutrala uppräkning med svartvita bilder av glasblommor från botaniska museer har organiserats utifrån 1980-talets konflikthärdar och bär titeln Angola to Vietnam. Ett annat hett namn inom den fotografiska arkiv-genren i den internationella konstvärlden är nigerianen J.D Okhai Ojeikere. Han har i sin tur fått en framskjuten plats i utställningen med sina svartvita porträtt av traditionella håruppsättningar och olika typer av knytningar av huvudtyg som förekommer hos de hundratals stammar som utgör Nigeria. Ojeikere som växt upp i en liten by på landet började fotografera som mycket ung på med en enkel Brownie D-kamera. Han arbetade sedan på fotografi-avdelningen på landets Informationsministerium, och efter självständigheten 1960 som fotograf på Afrikas första tv-station NTV Ibadan. Från och med slutet av 60-talet började han på eget bevåg dokumentera landets rika hårkonst i ett arkiv som nu består av 1000 bilder, en betydande antropologisk kartläggning av ett kulturarv.

1999 års Hasselbladspristagare Cindy Sherman har curerat en egen avdelning på Arsenale där hon gestaltat ett eget fantasimuseum. Samlingen ger intryck hennes personliga bild-bibliotek, där vi får tillgång till alla hennes inspirationskällor, varianter på det mänskliga porträttet i form av dockor, mannekänger och förstås fotografi. I katalogen påpekar curatorn Gioni att det latinska ordet imago, roten till ordet image, kommer från de gamla romarnas namn på den dödsmask som göts i vax från en nyss avliden persons ansikte. Det latinska ordet för bild syftar alltså på ett indexikalt porträtt. Bland det mer intressanta i Cindy Shermans samling är några upphittade fotoalbum tillhörande anonyma dragqueens. Här visas en iscensatt vardag upp under några somrar på 70-talet. Scenen är tillflyktsorten Casa Susanna, ett semesterhus norrut i delstaten New York. Damerna spelar upp vardagliga situationer, med en docka i rollen som spädbarn, bland köksbestyr och söta sommarklänningar. De har fotograferat sig själva på ett sätt som de ville bli sedda, i rollspel, men med en skör längtan efter ett annat liv som de omöjligt kunde leva.


Linda Fregni Naglers "The Hidden Mother".  Foto: Sonia Hedstrand.

Ett annat intressant verk som behandlar fotografiets historia är gjort av den enda konstnär som fått etiketten “svensk” på årets biennal. Linda Fregni Nagler är visserligen född i Stockholm, men har egentligen aldrig bott i Sverige. Hennes The Hidden Mother (2006-2013) består av ett tusental ihopsamlade originalbilder, studiofoton från 1800-tal och tidigt 1900-tal, alla föreställande spädbarn. Dåtidens långa exponeringstider krävde att den porträtterade skulle sitta stilla en längre stund. Denna svårighet löstes med att barnen fick sitta i knät på sina mödrar, som doldes av svarta skynken. Vid denna tid i fotografiets barndom fascinerades betraktaren säkerligen av magin i barnens frysta anletsdrag. En nutida betraktare ser i stället tydligt konturerna av de gömda kvinnorna i bakgrunden, som nu ger en märkligt kuslig effekt. Konstnären fungerar här mer som en samlare eller curator som pekar på ett intressant fenomen, än som en kreatör som själv tillför något.


"Millet Mounds" av Kan Xuan. Foto: Sonia Hedstrand.

Årets biennal samlar en mängd megalomaniska arkiv-idéer som förebådat internets oändliga bildexplosion. Stan VanDerBeek gestaltade år 1965 sin dröm om ett arkiv över alla existerande rörliga bilder, vår tids universella språk, i sin Movie-Drome. Hans verk installeras nu igen i en gigantisk hall på Arsenale. Fascinerande som konsthistorisk exposé, men samtidigt hopplöst daterat för dagens betraktare. Man längtar efter färskare försök i liknande riktning.

Ett något mer anspråkslöst arkiv-verk och en av mina personliga favoriter är Kan Xuans långa installation med 207 små skärmar. Det är en samling korta stop-motion-videor bestående av stillbilder med ett märkligt nostalgiskt skimmer över sig. De skulle kunna vara tagna med någon telefon-app som ger avsiktliga färgskador och skiftningar. Bilderna är lättsamma, amatörmässiga foton med drömlik kvalitet som dokumenterar konstnärens besök till Kinas alla kända kejsargravar, ett slags reseskildring över en svunnen historia i en tid då landet enbart siktar på framtiden. Ett fascinerande dokument och personligt arkiv, svåröverblickbart men fängslande, omöjligt att slita sig från.


Camille Henrots "Grosse Fatigue". 

Den unga fransyskan Camille Henrot har gjort en ny kortfilm särskilt för biennalen. Grosse Fatigue är en sammansmältning av flera olika skapelseberättelser, illustrerade med ting hon grävt fram i olika arkiv på amerikanska museer: döda fåglar och annat vetenskapligt material. Filmens bildyta utgörs av skrivbordet på en laptop, där olika videofönster poppar upp på varandra och visar diverse rörliga bilder från olika försök att förstå och tolka världen med vetenskapliga metoder. Över detta samlande och organiserande mässar en teatralisk manlig berättarröst i närmast spoken word-aktig stil rytmiskt ut en blandning av olika skapelseberättelser. Resultatet blir en energisk upplevelse, ett fritt lekfullt sätt att diskutera kunskapsförmedling. En humoristisk och kvick film över mänsklighetens försök att greppa och förklara tillblivelsen och utvecklingen av vårt universum på en mängd subjektiva vis.


Stillbild från filmen "Dirty Young Loose" av Lene Berg.

Sverige lyser som sagt totalt med sin frånvaro, vilket förvånar en aning. Men Norge briljerar på årets biennal. Norrmännen är ju kända för sina stora konstbudgetar, och i år har de hyrt in sin paviljong i arkaden vid Markusplatsen. Utställningen med titeln Beware of the Holy Whore är verkligen tankeväckande. Marta Kuzma, curatorn bakom den imponerande genomgång som häromåret resulterade i en utställning och en bok med titeln Whatever happened to sex in Scandinavia? har satt ihop Edvard Munch med unga Lene Berg. Det rör sig om Munchs satiriska teckningar i kritik mot borgerlighetens skenhelighet på det sexuella området i sekelskiftets Norge. De visas parallellt med Lene Bergs nyproducerade videoverk Dirty Young Loose, en märklig utflykt i den sexuella frigörelsens svåra terräng. Bergs video består av ett kammarspel som utspelar sig på ett hotellrum, där en övervakningskamera registrerar ett relationellt spel mellan en man i 60-årsåldern, en kvinna i 40-årsåldern och en ung kille på runt 20. På ljudbandet hör vi två Stasi-liknande förhörsledare fråga ut de tre karaktärerna om motiven bakom deras agerande under denna festnatt, samtidigt som bilderna från övervakningskameran spolas fram och tillbaka. De två rösterna framstår som några slags moralpoliser, ett samhälleligt skvaller-undermedvetet som låser fast individerna i sina roller. Det är den ”något-för-gamla-för-att-vara-attraktiv”- (35+ alltså) -kvinnan som dricker för mycket, karriär-gubben som förutsätts behöva betala för sex, och den unga rastlösa killen som utnyttjar sin ungdom och utseende för att få kickar i sitt slacker-liv. En intressant film som verkligen får betraktaren att rannsaka sina egna moralistiska fördomar och föreställningar om rätt och fel, makt och underläge, ålder och kön i relation till den förmodat fria sexualiteten.


"The Enclave" av Richard Mosse. 

Greklands och Japans paviljonger är närapå de enda som vänder sig utåt och försöker bearbeta den kris-verklighet vi nu lever i. Den grekiska videoinstallationen History Zero behandlar tre olika karaktärers relation till pengar, inte särskilt intressant utan snarare stelt gestaltat tyvärr, men i alla fall ett försök att förhålla sig till en ekonomisk reell verklighet utanför sagoön Venedig. Japanska paviljongens Koki Tanaka iscensätter en installation som är en metabetraktelse över samarbete och överlevnad i sviterna av Fukushima-katastrofen.
Irlands paviljong är en av de få som förhåller sig till nyhetsfotografi och gör en dokumentär skildring av en av världens alla krigszoner. I en nyproducerad videoinstallation bekostad av Guggenheim Foundation har irländaren Richard Mosse och hans fotograf Trevor Tweeten samt kompositören Ben Frost rest runt i östra Kongo för att skildra den totalt katastrofala situation som råder där. En mängd olika väpnade rebellgrupper slåss om naturtillgångar och resurser med indirekt stöd från storbolag som äger gruvorna i området. Mosse har använt sig av en kamera utvecklad av amerikanska armén för att genomskåda kamouflage i naturen med hjälp av infrarött ljus. Irländarna lyckas verkligen med suggestiv musik och de psykedeliskt ceriserosa bildernas hjälp lyfta denna fasansfulla krigsskildring till ett vackert och sorgset verk som når fram till våra känslor på ett sätt som krigsfotografi i allmänhet ofta inte längre lyckas med.


Richard Mosse. Irlands paviljong.  Foto: Sonia Hedstrand.


Stillbild från videoverket "How Not To Be Seen. A Fucking Didactic Educational.Mov File" av Hito Steyerl.

Till sist, längst bort i ett gammalt stenhus i parken på Arsenale visas mediekritikern och essäfilmaren Hito Steyerls nya verk. Och det är verkligen värt promenaden. How Not To Be Seen. A Fucking Didactic Educational.Mov File handlar om hypervisibilitet, extrem synlighet, den situation vi nu lever i, då vi omöjligt kan gömma oss undan övervakningskameror, satelliter och Google Earths registrerande panoptiska blick. Filmen tar sin utgångspunkt i ett svartvitt mönster målat på en några kvadratmeter stor asfalts-yta i den amerikanska öknen, skapad för att satelliter ska kunna sätta skärpa när de fotograferar jorden. Detta allvarliga enkla lilla faktum är utgångspunkten för en gäckande och eklektisk gerilla-manual med allvarliga undertoner. Steyerl själv dyker upp framför en green screen och uppmanar oss att bli mindre än en pixel för att göra oss osynliga för de allerstädes närvarande kamerornas blickar.


Av: Sonia Hedstrand, konstnär och bosatt i Stockholm. www.soniahedstrand.se

Årets Venedigbiennal pågår från juni till november 2013 och är den 55:e i ordningen sedan starten år 1895. Här visas verk från 88 länder. Läs mer om biennalen här.

SFF info

SFF

SFF är med över 2000 medlemmar den största organisationen för fotografer i Norden.

Förbundsnytt