Nikki Lee.

En koreansk kameleont

Jag tänker på Leonard Zelig i Woody Allens film. Han var på en fest där alla diskuterade romanen Moby Dick av Herman Melville. Men han hade inte läst den, så han kunde inte delta i samtalet. Han börjar låtsas att han läst Moby Dick för att få vara med. Sedan dyker han upp här och var, i Chinatown med kinesiska drag, bland konservativa judar med lockar vid tinningarna, som baseballspelare, gangster på ett jazzparty och så vidare. Han blir »the human chameleon«.

15 år efter Allens film, mot slutet av 1990-talet, kommer en koreansk student till New York för att studera modefotografi på Fashion Institute of Technology. I det nya landet tar hon sig namnet Nikki S Lee. Lee tröttnar snabbt på modebranschen. Som nykomling i ett land av invandrare observerar hon hur de olika grupperingarna förstärks mot varandra i New Yorks gatuliv. Hon börjar fundera över sin identitet, hur den blir till i relation till andra. Hon bestämmer sig för att lajva i olika amerikanska subkulturer.

Nikki S Lee smälter in i 15 olika roller. Som självmedveten drag queen, hånglande flata i rutig skjorta, berusad punkare som sitter på marken, yuppie på after work, hip-hopare som gör homie-tecken med fingrarna, skejtare med tovigt hår, koreansk skolflicka i uniform, mami i Spanish Harlem, pensionär i poplinrock och så vidare. Hon förändrar sig själv för att passa in i den grupp hon valt. Hon försöker tala som dem, klä sig som dem, anamma rätt kroppsspråk och utseende. För The Ohio Project blonderar hon håret, för The Hip Hop Project solar hon solarium tre gånger i veckan, för The Exotic Dancers Project bantar hon och tränar pole-dancing. I fyra månader lever hon med varje grupp, under den sista månaden låter hon vännerna i gänget ta snapshots av henne med en engångskamera. Resultatet blir Projects. Ett konstverk som är hennes liv under fem år. 

Hela verket görs på nollbudget eftersom Nikki är student. Det ena ger det andra. Under tiden med Swingdansarna frågar hon runt om de vet någonstans hon kan bo i Ohio, och får flytta in hos någons moster i en trailerpark. Där förvandlas hon från populärkulturnörd i 50-talskläder till blond fattig landsortsamerikan i korta jeansshorts.

Likt en klassisk antropolog använder sig Lee av metoden deltagande observation, men driver den extremt långt. Varje gång hon tar kontakt med ett gäng på gatan berättar hon att hon är konstnär och vill hänga med dem för att göra ett verk. Men folk bryr sig inte särskilt om det, de accepterar henne snart som en i gänget. Hennes liv blir en blandning av medveten performance för kameran och att bara leva som sin persona bland en grupp människor varav många förblir hennes vänner. Hon behåller även vissa vanor som var en del av projektet, som att dansa swing.

Procects iscensätter klichéer som skulle kunna bli fördomsfulla, överlägset ironiska eller bara tråkiga. Spänningarna mellan olika grupper i usa är laddade och Projects hade kunnat uppfattas som rent rasistiskt. Men värmen Nikki Lee har för alla sina gäng syns i bilderna, de är komiska men samtidigt sorgliga på något vis. Hur vi anstränger oss för att få vara med någonstans, på ett hörn i någon gemenskap. I usa har Nikki S Lee blivit älskad för projekten. Det krävdes kanske en utböling för att skildra myllret av positioner på den sociologiska kartan. Hon pekar liksom på likheterna mellan människor bakom de yttre attributen. En buddistisk känsla av att jag kunde ha varit vem som helst. Och alla behöver en tillhörighet, även om den är tillfällig.

Efter Projects gjorde Nikki S Lee Parts, ett mer iscensatt verk där hon spelar olika kvinnoroller. På kapade fotografier finns rester, antydningar av en man, en hand på hennes axel, en kavajärm i kanten av bilden och liknande. Parts handlar om att förändras och definieras genom en kärlekspartner. Med nästa pojkvän blir man någon annan. 

Tänk alla liv man skulle kunna leva. Bland andra människor, på andra platser. Nyfikenheten tar över. Varför stanna? Varför inte fortsätta leka nya liv? Det blir som en drog.

Sonia Hedstrand, konstnär och filmare.

SFF info

SFF

SFF är med över 2000 medlemmar den största organisationen för fotografer i Norden.

Förbundsnytt