hitta.se

"Min själ finns kvar på Klövervägen"

"Jag vandrar längs hamnen i någon amerikansk stad, kollar människomassorna i Shanghai, undersöker var Robert Frank fotograferade The Americans eller betraktar platser där jag har bott."

 

Varje gång jag flyttar eller lämnar en plats där jag vistats mycket blir en bit av min själ kvar och trots att jag får nya själsstycken från nya platser så är det smärtsamt. Mest plågsamt är att en del av mig, ett blekt, magert åttaårigt jag, ännu irrar omkring vid Klövervägen i Arlövs miljonprogram – min hemadress under mina första år.

 Mina unga föräldrar, som just undsluppit fattigsveriges grepp och tillbringat sina uppväxter trångbott och omodernt, tyckte nog Klövervägen var paradiset, men för mig blev det bestående minnet rädsla och kyla. I den ständiga och solida skuggan från de omringande niovåningshusen utgjorde gården ett pennalistiskt rike. Där härskade hotfulla pojkar och snygga, elaka tjejer och jag förlorade min redan hårt ansträngda tillit när jag misshandlades av ett gäng tonårstjejer som sa att de skulle döda mig, vilket jag trodde på. ”Här rinner drömmar mellan fingrarna, hånas ambitioner och här går en god gärning aldrig ostraffad” sa jag till mig själv. Eller nej, jag hade inte den formuleringsförmågan då, men det var så jag kände.

 ”Man ska inte demonisera miljonprogrammen” säger vännerna från medelklassen, som för det mesta bott i villasamhällen, vilket även jag sedermera gjorde. Som art ska vi kanske inte det, men just jag ska demonisera just det här. När jag senare flyttat till ett hus i en liten by och gick i tredje klass så började en flicka gråta på lektionen för att hon inte kunde några mattetal. En svart våg av förakt steg ur djupet av mig mot den svaghet hon visade genom att gråta inför andra och detta förakt mot tillkortakommanden, särskilt mina egna, blev en betydande del av mig. En del som åren på Klövervägen hade bidragit till.

 Bilden är från Hitta.se. Jag bodde i huset i mitten på fjärde våningen. Platsen har förändrats sedan 70-talet, den där grå plåten högst upp på huset fanns inte och omgivningarna var mer röriga eftersom nybyggnation pågick lite varstans.

 Varken min efterlämnade bit själ eller mina smärtsamma minnen syns i fotot, vars neutrala estetik alltså krockar med mina känslor när jag betraktar den. Kameran, och även mjukvaran som sytt ihop bilderna till en oändlig promenad på datorn, är givetvis ointresserade av min affekt. Blicken, som inte är någon blick utan en tyst registrator, skildrar nogsamt och befriat från sentimentalitet, eller vilken annan känsla som helst, Klövervägen i början av 2000-talet – inte mer än så.

 Bilderna från Hitta eller Google Street View är ett nytt slags allmänningsbilder och jag, som är förtjust i att definiera mig själv som förståndig och inte benägen till förtida spekulation, tror ändå att den här typen av dokumentation är något revolutionerande som kommer att förändra hur vi tänker på och minns plaster.

 Medan andra förståndigt varnar för övervakning och känner obehag av att de åttaögda kamerabilarna kör omkring tänker jag på det otroliga arkiv som kommer att bli till medan åren går – lager på lager av år och platser. Ett projekt att jämföra med de flygande bilarna som vi väntat på, som om vi äntligen är i framtiden! Hur gick det till när någon på ett kontor sa ”Kan vi inte fota alla gator i hela världen?” Och någon annan svarade ”Jo!”. Min svåger sa att han sett google-bilen på den lilla gatan i Osby där han bor, med kommentaren ”då har de kommit till världs ände”.

 Min besatthet av bildarkiv på internet, analoga också för den delen, har stundtals hotat mitt jobb som består av en oändlig räcka deadlines. Jag vandrar längs hamnen i någon amerikansk stad, kollar människomassorna i Shanghai, undersöker var Robert Frank fotograferade The Americans eller betraktar platser där jag har bott. Delvis undermedvetet tror jag att jag en dag ska ha sett allt – varje bild.

 Sedan jag flyttade tillbaka till Skåne passerar jag Klövervägen på E22:an ofta. Den bit själ jag lämnade kvar där känner sig mindre ensam med mig i närheten. Mellan träden skymtar jag rektangulära lådor uppställda på höjden, utplacerade i en precis rad som ett svar på något jag inte ens hittat frågan till. Tvåhundra år in framtiden, på det där sinnessjukt stora arkivet där gatubilderna finns, ber någon ”Kan du plocka fram Klövervägen år 2011, det var tydligen nån som skrev i Fotografisk tidskrift om platsen och jag vill se hur det såg ut.”

 Jenny Maria Nilsson, fotograf och skribent. Numera bosatt i Lund.

SFF info

SFF

SFF är med över 2000 medlemmar den största organisationen för fotografer i Norden.

Förbundsnytt