Foto: John Alinder

Med en förtrolighet som lever

En del av denna historia utspelar sig mitten av 1950-talet. Irene Flygare, som då var i 6-årsåldern, frågade sin mamma vad det var för en konstig farbror som klev på den buss mot Enköping som de färdades med. Farbrorn hade trasiga skor som han hade stoppat gamla tidningar i och såg allmänt sliten ut.

Mamman berättade att det var John Alinder, en handlare från Sävasta i Altuna socken som hade hamnat i trassel efter att ha langat sprit i sin affär. Ryktet sade att han sålt brännvin och korv. Spriten var maskerad som flaskor med ättika. Skvaller färdas fort på landsbygden och det där med spritförsäljningen var det han då var mest känd för. Men det skulle visa sig att mannen på bussen även hade andra kvaliteter.

Under sin uppväxt läste Irene Flygare Fjärdhundrakontakt, en tidning som gavs ut av Kulturnämnden på orten och som hade en historieintresserad redaktör. Där dök ibland äldre fotografier upp, ofta med en handskriven vit text i bilden. Fotografen var John Alinder. 


Foto: Självporträtt

När hon i vuxen ålder arbetade som bildantikvarie på Upplandsmuseet i Uppsala blev hon en dag tillfrågad om en särskild bild som fanns i museets arkiv. Den föreställde en klarinettist och skulle förstoras för att användas i en utställning om uppländsk folkmusik. Bilden var i dåligt skick. Fanns det möjligen något negativ någonstans? undrade beställaren. Irene kände genast igen den vita handskrivna texten. Det var alldeles säkert en Alinderbild och hon hade också hört talas om att det fanns ett arkiv med glasplåtar i källaren under Fjärdhundra folkbibliotek.

Tillsammans med kollegan Håkan Liby begav hon sig dit och efter en dags letande bland flera tusen glasnegativ i format 9 x 12 fann de faktiskt negativet. Men under arbetets gång förstod de också att de hade funnit en kulturhistorisk skatt.

I materialet de hittat fanns en skildring av en del av den uppländska landsbygden från 1910- till 1930-talet. Huvuddelen av samlingen bestod av vardagliga porträttbilder, oftast tagna utomhus i lantlig miljö. De flesta bilderna var tagna i trakten omkring Fjärdhundra, strax utanför Enköping. Men det som framför allt intresserade de två museikollegerna mest var att där var så många bilder av vardagsarbete, både från åkrar och kök.


Foto: John Alinder

Bildskatten hamnade så småningom på Länsmuseet, Upplandsmuseet i Uppsala. I samband med en kulturhistorisk undersökning i Alinders hemby återfanns fler glasplåtar i format 9 x 12 cm och 13 x 18 cm samt ett fåtal plåtar på 18 x 24 cm. Nu är hela samlingen på drygt 8 000 bilder skannade och negativen förvaras på ett arkivsäkert sätt.

John Alinder föddes 1878 och växte upp i byn Sävasta, strax utanför Enköping. Föräldrarna var bönder och ägde, som det sägs, en av de bästa gårdarna i byn. Den sociala kontrollen var hård och det förväntades att man skulle följa i fädrens spår och fortsätta med lantbruket. 

John stannade kvar i sin hemby men bröt med familjetraditionen. I stället för att bli jordbrukare blev han diversehandlare och fotograf. Han var självlärd, men att enbart vara fotograf har sällan varit någon lukrativ sysselsättning. I Alinders butik kunde man hyra trattgrammofoner och skrivmaskiner. Han skötte prenumerationer på veckotidningar som fick avhämtas i affären. Där såldes bröd från ett bageri ett par kilometer från byn. Varje torsdag levererades kött från en slaktare. 


Foto: John Alinder

Enköpingsbon Torsten Vig sommarjobbade hos Alinder i början av 1950-talet. Då var fotoverksamheten nedlagd sedan länge.

- Alinder slutade att fotografera när rullfilmen kom. Då började folk skaffa sig egna kameror. Men han hyrde ut enkla lådkameror och så skickades rullen in till Svensk Fotokonst i Örebro för framkallning. 

Kunden fick efter en tid hämta ut kopior och negativ i affären, där man också hade traktens enda tipsinlämning. Butiken var en populär social träffpunkt och var ofta öppen långt in på kvällarna.

- Alinder var en intressant person, det var något speciellt att bli fotograferad av honom. Han var även bra på att sjunga och var en riktig skämtare. En gång sade han att han skulle visa en lapp och en ren i sin lada. Folk kom cyklande långväga ifrån, för det var en stor händelse på den tiden. Han ledde in besökarna i ladan, drog undan ett skynke och där på ett klädstreck hängde en lortig och en ren tyglapp. Besökarna blev inte glada, säger Torsten Vig.

Men kanske gick besvikelsen över efter att de hade fått bli fotograferade. På de olika fester och sammankomster som arrangerades i trakten var han en välkommen gäst. Han såg då till att fotografera de gäster som så ville. Att han var bekant med, och flera gånger fick besök av, den rikskände dragspelaren Calle Jularbo gjorde antagligen den lilla diversebutiken till en än mer attraktiv plats att besöka.

På internetsajten Digitalt museum kan man finna runt 4 000 av Alinders bilder. Här kan man se att han hade en märklig förmåga att fånga människors vardagliga uttryck. Det finns en förtrolighet mellan den avbildade och fotografen. Som om de två delar en hemlighet. Han placerade gärna de han porträtterade i deras egen miljö, i en trädgård eller i skogskanten. Han hade en förkärlek för originella kompositioner. Han kunde placera några personer uppe i ett äppelträd. När en grupp människor skulle fotograferas kunde han låta ett helt gäng hönor springa förbi i bildens förgrund. Att kameraobjektiven var av enkel kvalitet med överstrålning och andra linsfel gör att vi i dag upplever bilderna som drömska. 

Han såg antagligen fotograferandet som en födkrok, men man kan också se att han genom kameran hade funnit ett sätt att umgås med alla samhällsklasser i den lilla sockengemenskapen. Han var lika välkommen hos greven på Revelsta gård som hos de fattigaste byborna. Han fotograferade konserveringskurser, konfirmationer och Livsmedelsnämndens sammanträden. Men han var också med vid dikesgrävningar, isupptagningar och tröskningsarbete, eller när det var storstädning på Revelsta. Han verkade helt enkelt tycka det var kul att dokumentera sin omgivning i bild. 

De kameror han använde var av lådkameratyp. På en bild från det Alinderska kontoret kan man se en skymt av en reklamskylt om Stölma kameror. Dessa levererades från en firma i Malmö som egentligen hette Stölten & Simonsen. Huvudsakligen använde han två apparater. Ibland en större träkamera som användes på stativ, troligen utrustad med traditionella kassetter. Men den mest använda verkar ha varit av en typ som ofta kallades detektivkamera, en mindre lättare modell. Den var antagligen utrustad med en så kallad fallplåtsanordning. Man laddade kameran med en glasplåtsförpackning bestående av sex eller tolv plåtar. När en plåt exponerats kunde man med en knapp på framsidan göra så att plåten föll ner mot kamerahusets botten och en ny plåt matades fram. På det sättet kunde man arbeta relativt snabbt.


Foto: John Alinder

Efter negativframkallning monterades glasplåtarna i negativramar av trä och placerades på ett bord ute på gården. Han använde sig av en typ av fotopapper, utkopieringspapper, som exponeras långsamt och där det silver som blir först exponerat, i skuggpartierna, svartnar och blockerar underliggande silver.

Bilderna får på så sätt en lång tonskala. I samlingen finns några bilder som visar hur han arbetade. Alinder solar kort, står det skrivet på negativet. Den här arbetsprocessen började på den tiden bli rätt ålderdomlig och möjligen kan det vara anledningen till att han slutade fotografera vid 1930-talets början.

Irene Flygare berättar att Alinder faktiskt provade på att fotografera med rullfilmskamera, men blev mycket missnöjd med resultatet. Man vet i dag inte var Alinders kameror finns. När han dog hölls en stor auktion. Enligt Torsten Vig var där så mycket föremål på auktionen så att den fick delas upp på två dagar.
- Han var en riktig samlare, Alinder. Men han sade ofta att han allra helst skulle ha velat bli bokhandlare.

Janne Jönsson på Landskrona museum återupptäckte Alinders bilder när han surfade runt på Digitalt museum för att finna bilder till utställningen Time/Light/Love. Den visas till och med den 28 januari 2018 på museet i Landskrona. Till utställningen finns även en stor och omfångsrik katalog. Den här fina redovisningen av svenska porträttfotografier med bidrag från många svenska museer visar att Alinderbilderna inte är den enda fotografiska skatten som ligger dold i museiarkiven. De kulturhistoriska museerna använder oftast sina fotografiska samlingar för att visa på olika historiska och sociala skeenden. Det är mer sällan man uppmärksammar enskilda fotografers livsverk.

Tommy Arvidson

SFF info

SFF

SFF är med över 2000 medlemmar den största organisationen för fotografer i Norden.

Förbundsnytt