Allvaret. Vemodet, det nordiska. Det är ord som återkommer när Bruno Ehrs beskriver sin fotobok Memories of, där hans söner är modellerna – men minnena kommer från hans egen barndom.
– Jag tycker om det dubbla i att det är vackert och samtidigt återhållet stramt, säger han. Fotoböcker har stor betydelse i Bruno Ehrs liv. Han sitter nästan varje dag med en fotobok i handen. Dagens läste han på tunnelbanan. Det är en klassiker: Byn med det blå huset av Sune Jonsson i originalutgåvan från 1959. Han läser några meningar högt. Fäster den stålblå blicken på sin åhörare för att understryka hur stor betydelse boken har för honom. Själv har han producerat fyra fotoböcker genom åren. Alla böckerna har olika anslag, var och sin egen form och uttryck.
– Bilderna till Memories of hade blivit liggande i tio år eftersom jag inte hittade en situation där de passade in. Så blev jag inbjuden att ställa ut på 2011 års Nordic Light fotofestival i Kristiansund, Norge. De ville att jag skulle visa något jag inte visat förut. På så vis uppstod sammanhanget och jag kunde avsluta projektet, säger han.
Efter Norge har utställningen turnerat runt, och visats på bland annat Mullsjö fotofestival och Abecita Konsthall i Borås. I vinter kommer bilderna att ställas ut på Galleri KG52 i Stockholm. Boken har kommit till under tiden, den var färdig för sex månader sedan. Memories of började när Bruno var med sina söner på sommarloven i deras torp på norra Gotland.
– Jag upptäckte rörelser och stämningar i deras lek som jag mindes från när jag själv var liten. Jag började fotografera ögonblicken. Men bilderna är inte dokumentära utan rekonstruktioner, de är som teateruppsättningar i miniformat, säger han.
Han arbetade varje sommar, i en, två eller tre dagar. Bilderna togs oftast vid samma tidpunkt – innan, under och efter solnedgången, vid tiden då sommaren var på väg att ta slut. Han tar fram boken och slår upp bilder på nakna trädstammar och förklarar att det sena ljuset gör att himlen ser ut som en enda stor fotografisk fond, helt utan djup. De omges av det mjölkigt vita. Han arbetar ofta så – i ett tonläge, en strängt geometrisk form eller ett förutbestämt ljus.
– Allt bygger på en idé, först vag som en doft. Jag måste få fatt den, formulera den till en mening. Det kan vara riktigt svårt. Men när den finns där fastnar den, som en ton. Tonen upprepas sedan i alla bilder. Egentligen är det bara en bild som tas, fast i ständig upprepning, säger han. I boken har han valt att använda ett fåtal nästan ikoniska element, en pojke sittande på en klippa, i ett träd, i strandkanten, på en stol.
– Verkligheten kring barn är i kaos, där finns ofta ett myller av föremål. Men jag ville lämna den verkligheten åt sidan. Jag var ute efter det återhållsamma. Nordiska, om man vill.
Han har försökt att snegla så lite som möjligt åt vad som är aktuellt just nu, har aldrig känt sig ”modern och uppdaterad”.
– Det är på gott och ont. Du blir lättare omtyckt om du är modern. Å andra sidan vet jag precis hur jag vill att saker ska göras. Man kan ha vilka teorier man vill, bara de passar en själv. Var personlig men inte privat. Som någon sa: ”Det är svårt att veta vem man är. Men man ska inte undvika att ta reda på det.”
Bruno Ehrs understryker att det inte är porträtt han gjort, att pojkarna snarare fungerar som modeller i en berättelse som handlar om någonting annat, någonting bortanför begrepp som uppväxt, bakgrund, religion och kön.
– Jag ville använda mig av den kontrastverkan som uppstod mellan pojkkropparnas mjuka, bleka bräcklighet och de döda grenarna, som i formen påminner om deras kroppar men i stället är hårda och vassa, säger Bruno. Föräldrar fotar sällan sina barn när de är ledsna, bara när de är glada.
– Men livet är allvarligt. Att påstå motsatsen är att inte tala sanning. Vi grubblar hela tiden över vår otillräcklighet och livets begränsning. Att de tusen dagarna som sommarloven består av fylls av lycka och längtan, men också av tid som flyter bort. En dag ska jag dö, en dag ska mina föräldrar dö. Sådant tror jag att vi alla ofta tänker på – även barn.
En sommar hade pojkarna blivit för stora och projektet avslutade sig själv. Först långt senare upptäckte Bruno en bild som hade tillhört hans far, som inte är från Gotland på 1990-talet utan från Ströms Vattudal i Jämtland, år 1963. På bilden är han själv pojken som balanserar på en sten vid vattnet. Bakom kameran hans far.
– Jag hade inget minne av den bilden, inget minne av att min pappa fotograferade mig. Ändå kom jag att själv fotografera mina barn på precis samma sätt, många år senare.
Av Ana Udovic, frilansjournalist.
Namn: Bruno Ehrs
Ålder: 59
Bor: Stockholm
Bok: Memories of. Förlag Xpose-gallery. Formgivare: Anders Schmidt.
