"Jag undersöker vad som förenar människors liv"

I en gränd i Gamla Stan i Stockholm, bakom en oansenlig dörr, möter jag Anders Petersen, nominerad till Svenska Fotobokspriset 2012 för boken Soho . Många är de priser han fått genom åren, 1996 fick han till exempel Fotobokspriset för boken Ingen har sett allt men inte har han vant sig, vare sig vid utmärkelser eller vid den positiva uppmärksamheten.

-Nej, jag blir alltid lika överaskad och glad när det jag gör tas väl emot, man vet aldrig riktigt vad det är man har skapat. Det viktigaste för mig är att fortsätta göra det jag gör, att fortsätta jobba, det är mitt privilegium.

Just nu arbetar han med bilder som ska i väg till Rom. I rummet bredvid sitter hans assistent  Erhan Akbulut och jobbar för fullt med fotografier i Photoshop. (Petersen kan inget om datorer).  Vi slår oss ned, Anders Petersen i en röd läderfåtölj bredvid en gammaldags fotolampa som tillhört Christer Strömholm. Rummets väggar är täckta med pärmar etiketterade med årtal och platser, Irland, Venedig, 1978, 1979... På en vägg sitter svartvita småbilder från Rom.

Men nu beger vi oss till Soho. Projektet initierades av Photographers Gallery som lät Petersen vara Artist in Residence i 26 dagar i stadsdelen Soho i London. Petersen talar varmt om möjligheten att få bo på andra platser och jobba och unnar fler att få det.
-Varför finns det inte i Sverige förresten? säger han, tänk vilka fina fotografer vi kunde få hit!  Det vore något för städer, kommuner och stiftelser att tänka på, hur svårt kan det vara?

Så till boken. Jag ser slitna vackra ansikten, hundar, hud, strukturer, spår, lurviga armar och bröstvårtor.  Bilderna andas ensamhet, sårbarhet, kropp och erotik.  Svärtan är markant. På en av bilderna sitter en asiatisk kvinna i underkläder och röker med cigaretten mellan tårna. (Den bilden har sålt som smör, berättar han) Petersen har som vanligt använt sin analoga Contax T3 och plåtar med Tri-X.  Han kom till London i kalla februari 2011.

- Kylan gjorde att alla blev totalt låsta och jag klarade inte gå runt med kameran mer än en timme i sträck. Jag som ville lära känna folk.  Jag satt på hotellrummet sju på morgonen och kände mig väldigt ensam. Undrade hur jag skulle klara att göra jobbet.  Då tänkte jag på alla de fotografer som har gjort och gör det jag försöker göra, alla är med mig där i rummet och jag tänker att de måste ha känt sig precis lika ensamma, slitna och trötta som jag. Och om de har klarat det så kan jag klara det tänker jag. Ingen kan hjälpa mig. Nu ska jag göra en bok! Till slut lossnade det och jag gick ut och satte i gång att arbeta.

Bilderna i boken är de människor han mött. Jag vet att han fått frågan förut men hur gör han för att komma de han träffar så nära?
- Egentligen har jag alltid jobbat på samma sätt- ända sedan Café Lehmiz 1967. Det vill säga jag undersöker vad det är som förenar människor. Jag har samma förhållningssätt då som nu. Idén om att vi alla är släkt. Att vi alla bär en djup längtan efter gemenskap. Det spelar ingen roll var vi är någonstans på jorden. Har man den utgångspunkten märker människor det och därför bjuds jag in, om jag inte trodde på att vi är lika skulle jag inte kunna komma så nära som jag gör. 

Men hur viktigt är det att kunna tala med människor? Du talar ju inte alla språk...
- Framförallt är kroppsspråket viktigt, det finns en jävla elektricitet i det.  Mer än att man kan språket perfekt är det viktiga att man närmar sig människor på rätt sätt, det räcker med att man kan några fraser.
- Jag brukar ju säga att vill du åstadkomma något måste man gå in i ett tillstånd då man är lite dum, lite oskyldig- alla sina erfarenheter till trots.  Om man med barnets ögon kan ta emot känslor blir det enklare att fotografera, man slipper huvudet,som bara är i vägen. 
 Redaktören och formgivaren Greger Ulf Nilsson har haft en avgörande roll i arbetet med med den eleganta gråa boken med sitt matta papper. 
- Han har påverkat mig mycket. Han är egensinnig, passionerad och har en enorm integritet.  Och titta här på den svarta tråd han använt för att binda den- en liten detalj bara, så typiskt Greger, säger Anders Petersen. 

Vi skiljs åt så att han ska hinna jobba vidare och när den bruna dörren slår igen tänker jag på vad han svarade när jag frågade vad han skulle varit om han inte varit fotograf.
- Då skulle jag ha varit kock. Det är lika fint- kanske till och med finare. Att laga mat eller skapa fotografi är att gestalta en idé om något som förenar oss. Och båda konstformerna kräver koncentration och disciplin. Man måste alltid skapa på toppen av sin förmåga.

 

NAMN Anders Petersen
ÅLDER 68
AKTUELL med boken Soho (Mackbooks/ Formgivare Greger Ulf Nilson)
NOMINERAD  till Svenska Fotobokspriset 2012

 

 

 

SFF info

SFF

SFF är med över 2000 medlemmar den största organisationen för fotografer i Norden.

Förbundsnytt