1416 Anholt

1416 Anholt
Jäger Arén
JOURNAL

ÖN ANHOLT LIGGER mellan Danmark och Sverige mitt ute i Kattegatt, på ungefär samma breddgrader som Halmstad. Nummer 1416 på sjökortet, vilket också är titeln på Jäger Aréns bok, 1416 Anholt.

Som så många andra öar runt Skandinaviens kuster är Anholt på sommaren en överbefolkad turistattraktion och på vintern en utpräglad avfolkningsbygd. Och egentligen är det väl mest nere i hamnen med de hundratals segelbåtarna och de sommaröppna krogarna som turistströmmen dominerar. Till den gamla bykrogen uppe på ön är det inte många turister som letar sig fram. Själv har jag ett oförglömligt minne när jag en kväll för många år sedan klev in där och efter en viss avvaktande tveksamhet släpptes in i gemenskapen med dragspel, sång och öl laget runt.

Jäger Arén har varit på Anholt sedan barnsben. Hans bilder från ön är så långt bort från "den natursköna pärlan i Kattegatt" som tänkas kan. Här finns ingenting av de vackra sandstränderna, de böljande klitterna eller den märkliga öknen som dominerar ön. Inte något annat heller för den delen som man skulle kunna tänka sig för turistbroschyren.

Jäger Arén vill berätta om ett helt annat Anholt. Det har lett till ett slags ihärdigt sökande i vardagens trivialiteter. Det är en till synes förströdd blick som riktar kameran mot tvätten som hänger lite svarvigt på linan, på barnvagnen som står bredvid uthuset där den gröna trädgårdslangen hänger på en krok, ett stökigt garage med en verktygsbänk eller några köksredskap nerstuckna i ett par gamla konservburkar i ett köksfönster. På den bilden ser man också en man eller rättare sagt hans arm och överkroppen i bakgrunden, dock ej hans huvud.

Det är inte särskilt många människor på dessa bilder, den första vi får se ansiktet på dyker upp först på sidan 71. Människorna är där för att de råkade vara där, inte sällan är de beskurna (i kameran) på ett sånt sätt att vi bara ser delar av deras kroppar.
Allt är till synes lite slumpartat. Att så konsekvent odla en estetisk norm, måste betraktas som ett medvetet ställningstagande.

Boken börjar med en bild som kraftigt avviker från de andra, både till innehåll och komposition. Ett dött rådjur ligger på ett biltak (?) och mulen är fläckad av blod. Djurets ena, livlösa öga stirrar mot oss.
Fast det slutat se.
Det är en bild som pockar på symboliska tolkningar. "In memory of Philip Arén 1967-2000" står det på försättsbladet till boken. Som läsare kan man fundera vidare på vilken berättelse som gömmer sig mellan dessa ord och den dramatiska bilden.
Men det samlade intrycket av boken är ett helt annat. Att Jäger Arén tycker mycket om "sitt" Anholt behöver man inte sväva i tvivelsmål om, det finns mycket ömhet och respekt i hans fotografi, särskilt när han går nära just människor. Färgerna är varma och precisa, samtidigt som han värnar sin konstlösa, spontana hållning.

Den danske författaren Vagn Lundbye har skrivit en inledande essä, där han mytologiserar de egensinniga anholtborna. Och visst är det något speciellt med både Anholt och dess fasta invånare. Själv skulle jag nog snarare säga att de är öbor, med allt vad det innebär. Arholma i Stockholms norra skärgård är en annan ö som jag också känner rätt väl. Mitt intryck är att det är fler saker som förenar Arholma och Anholt, än vad som skiljer dem åt.
På Anholt har människorna under århundradena levt av lantbruk och kustfiske, en struktur som idag är sönderbruten. Turisterna har invaderat, men öborna, 160 personer, håller liv i sitt minisamhälle även utanför turistsäsongen, berättar Liselotte Arentz Sørensen, ordförande i en lokal sammanslutning, i en kort efterskrift.

För tio år sedan kom Lars Tunbjörks Landet utom sig. Man skulle kunna säga att Jäger Arén – med en helt annan estetik – fångat Anholt som Landet inom sig.

DICK SCHYBERG

SFF info

SFF

SFF är med över 2000 medlemmar den största organisationen för fotografer i Norden.

Förbundsnytt