Några av oss är för alltid tjusade av fotots förmåga att stanna tiden och visa människor som fanns här innan oss. Som Johanna. Hon föddes år 1789 och finns på den daguerreotyp som inleder Björn Axel Johanssons »Stora boken om familjebilder«. Bildredaktör är Jacob Forsell och det ska sägas med en gång att en sådan bok inte kan göras bättre; texterna är lättillgängliga men inte förenklade, fotografierna välvalda och i sig berättande.
Det är klokt av Johansson att utgå från tekniken och fotonäringens historia, han gör en grand tour från 1800- talets värdiga studioporträtt med nackstöd till dagislucior med röda ögon – boken är ett tätt uppslagsverk och utmärkt för fotostudier. »Pics or it didn’t happen«, säger kidsen och menar »visa bilder eller jag tror dig inte«. Mobilkameran är med överallt och leverantör till Facebook. »Den digitala bilden tycktes bli en slit-och-släng-vara«, skriver Johansson. Att fotografera har blivit något banalt, men det behöver inte betyda att bilderna som kantar vårt privata liv förlorar i betydelse.
Livet tillhör oss helt kort, det är kanske vår plikt att dokumentera det. Tiden syns i bilderna i ansikten, gester och teknik. På något vis, tänker jag, borde personerna i bokens fotografier – de nu döda – vara medvetna om att de lever i det förflutna. Absurt givetvis, jag själv känner mig som nu och här även om jag rätt snart kommer att vara en bild i mina eventuella efterlevandes familjealbum.
/Jenny Maria Nilsson
Björn Axel Johansson, bildredaktör Jacob Forsell
Stora boken om familjebilder
Historiska Media, 2010
