Inget händer men något pågår
Album
Martin Palm
Egen utgivning
ALBUM – ORDET KOMMER av latinets a´lbus som betyder vit. Jag känner igen mig, precis som i mina egna fotoalbum. Hemkänslan och så det där vita, oskrivna som ackompanjerar den. Det är framförallt de bilderna som Martin Palms Album innehåller. Hans fotografier kränger sig hela tiden ur det välbekanta som de består av: gatlyktorna, syrenbuskarna och de urdruckna kaffekopparna. Plötsligt öppnas en bakdörr till grillkiosken på torget och man bländas av det glödande ljus som strömmar ut från dess innandöme.
Utan att man bett om det kan en benådad metaforik uppstå i vardagen. Ett tält slås upp på gräsmattan mellan välordnade huskroppar. En nomadisk ficka mitt i normaliteten, en annan möjlighet. Man minns känslan av att få sova borta. Suget av hemlängtan som överväldigade en som en hungerilning i magen. All den där vanligheten som är så svår att sätta finget på och som så lätt drunknar i tillskruvad karikatyr eller förenklande banalitet när den ska gestaltas. Martin Palm hittar ett intressant sätt att visualisera den. Det finns något oansenligt och slumpartat i hans formspråk, som gör att man inte riktigt lägger märke till det. Ändå kan starka färgaccenter plötsligt träda fram ur det skenbart bleka och strama upp bilden.
Jag kastas tillbaka till de där åren mellan tjugo och trettio. Man är upptagen med att forma sitt eget liv, men då och då retirerar man till den plats där man växte upp. Allt finns kvar, just som man minns det: avätna fikabord, nymanglade dukar, vattentornets UFO-liknande silhuett. En slags tröstlöshet råder, ett undantagtillstånd. Man är i mellanrummen, rör sig mellan släktingar, kompisar, övernattar bland barndomens blommiga påslakan. Samtidigt finns sandskogen vid havet, den där ödsligheten mitt i det trygga. En alltför tidig morgon tar man bussen tillbaka till vuxenlivet och barndomssamhället framstår för ett kort ögonblick som surrealistiskt i morgonljuset.
Det finns en saknad, en vakuumkänsla i Martin Palms albumbilder. Ingenting händer. Ändå är det något som pågår. Ett sökande, inte andtrutet och målmedvetet, snarare utspritt och vagt. Fjärrkontrollen ligger kvar på bordet, sökaren riktas mot något utanför, något oåtkomligt som man blivit lovad. Samma stämning finns i Stefan Lindbergs korta, lite hackigt maskinskrivna förord: "jag minns radialdäcken, och deras källare när det var sommar, hans mammas Volvo och nätterna vid köksbordet."
Formgivningen med den torra textilväven på pärmen förstärker känslan av autentiskt fotoalbum. Möjligen skulle man önskat boken ett mindre och anspråkslösare format, mera i linje med det lite mållösa hopplockande som man får känsla av när man betraktar bilderna. Det är inte enskildheterna som är bärande utan den berättelse som skapas utifrån helheten. Övergivenheten behöver inte förstärkas med tomma, vita sidor, den finns redan i varje bild.
MARIE LUNDQUIST
|
