 |
 |
Stort och viktigt om modebilder
Bilden av modet
Rolf Winquist, Kerstin Bernhard, Rune Hassner, Stig Forsberg, Georg Oddner, Hans Hammarskiöld m fl (foto)
Lotta Lewenhaupt, Tonie Lewenhaupt (text)
Bokförlaget Arena
Stickat och virkat – vintage på svenska
Åsa Dahlgren (foto), Birgitta Forslund (text)
Bokförlaget Max Ström
MODEFOTOGRAFI är en underskattad konstart, artistiskt, ekonomiskt och framför allt socialt. För det är med modefoto som med modet i stort: det är näst intill omöjligt att undgå att bli påverkad av modets och modebildernas skönhetsideal. Så har det i alla fall varit under senare hälften av 1900-talet vilket är den period modeskribenterna Lotta Lewenhaupt och Tonie Lewenhaupt tittar tillbaka till i boken Bilden av modet. Det vill säga tillbaka på sina egna yrkesliv som utspelats i intimt samarbete med Stig Forsberg (1933-1992), Claës Lewenhaupt (1929-1990) med flera mer och mindre kända svenska modefotografer.
Resultatet av de två författarnas delvis självbiografiska arbete är ett stort, viktigt och något splittrat bidrag till den svenska modefotografins historia.
Historieskrivningen börjar i svart-vitt med Rolf Winquist (1910-1968), Kerstin Bernhard (1914-2004) och Lars Nordin (1922-1979) och leder via Rune Hassner (1928-2003), Sten Didrik Bellander (1921-2001) och Georg Oddner (1923-2007) in i 1960-70-80-90-talet och författarnas färgstarka yrkesliv och nätverk med anknytning till reklambyrån Arbmans och tidningar som Femina och Damernas Värld. Det utvecklades ett utpräglat svenskt eller skandinaviskt modeformspråk där på den tiden när annonsbyråvärlden var "mer frisinnad", annonsbyråkunderna "skönt okonventionella" och kontona "synnerligen generösa". Ett mjukt dagsljusbelyst modefotospråk, "en slags nordisk identitet" som enligt Lewenhaupt och Lewenhaupt också kännetecknas av stillhet i avskalade studiomiljöer, långsträckta landskap och fotomodellernas "naturliga posering och uttryck". Men de ser också amerikanska influenser, särskilt från Richard Avedon (1923–2004) och Irving Penn (1917–2009), vilket delvis förklaras av de amerikanska fotografernas många svenska fotoassistenter.
Frågan är då varför Avedon och Penn så generöst tog emot svenska fotografer som kunde ha för avsikt att börja konkurrera med sina läromästare? I boken ges två tänkbara svar:
"Därför att de inte stal hela utrustningen", hävdar en icke namngiven person som arbetat på modetidningen Vogue.
"Därför att de aldrig blev någon konkurrens eftersom de åkte hem till Sverige", enligt en icke namngiven fotograf.
Bokens samtalston är avslappnad och berättarperspektivet personligt, inifrån sett och upplevt i denna det svenska modets förlorade värld. Stig /Stickan/ Forsberg (under en period gift med Lotta Lewenhaupt) brukade exempelvis säga att han "älskade med tjejerna genom linsen" och att "det där med ljuset, det hade han i avtryckarfingret. Det var bara att sätta upp fingret i luften," och känna av om det handlade om "en sextiondel bländare elva, exempelvis. Resten fanns i mörkrummet", där kunde han "dutta" med kontrasterna i den modebild som för Stig Forsberg var en bild av en kvinna, inte en bild av ett plagg. Detta i motsättning till bokens båda författare som i förordet deklarerar uppfattningen att i ett modefotografi är motivet "alltid plagget, modell och miljö är underordnade," och att "ingen annan typ av bild är lika ofri: fotografens egen kreativitet är ofta hårt kringskuren och därför desto mer nödvändig…"
Hans Hammarskiöld (född 1925) framställs här som en uppdragsfotograferandets, den kommersiella bildens och då särskilt modebildens försvarare med uttalandet: "Att bara göra det man vill är inte roligt. En bra modebild är en utmaning. Modebilden och den fria bilden berikar varandra."
"Modefotograferandet har lärt mig att reducera, att hålla mig till en sak," påstås Georg Oddner ha sagt. Men också: "Det väsentliga är kontroll och balans."
Det är alltså ett snävt beställarperspektiv på modefoto som författarna argumenterar för när de hävdar att det är plagget som är motivet i en modebild. Och även från beställarsidan sett skulle plagget liksom fotomodellen lika gärna kunna vara förevändningar för bilden och för fotografens bildskapande, hävdar jag.
Man behöver inte dela författarnas begränsande syn på modefoto för att uppskatta det stora värdet av Lewenhaupt och Lewenhaupts arbete med att dokumentera svensk modefotohistoria och bilder som annars riskerat att försvinna in i glömska. Det är lite synd att inte Femina-fotografen Lisa Kallós (född 1935) och frilansaren Carl Johan Rönn (född 1938) fått mer utrymme, de två står för var sitt karaktäristiskt lågmält, personligt och utpräglat svenskt modefotospråk som länge varit stilskapande.
Eventuellt är det den beundransvärda lättheten och lekfullheten som får Kallós modebilder för Femina och Rönns annonsbilder för exempelvis Gant att stå ut i det internationella livsstilsbruset och kännas så genomtrevliga på ett typiskt svenskt vis. Någonting, förutom det vackra nordiskt vita dagsljuset, som får mode att framstå som mindre allvarligt och mer på låtsas än dyrt och kroppsligt krävande.
Det är den där typiskt svenska bara-på-låtsaskänslan jag sedan slås av i Åsa Dahlgrens retrostylade foton i hennes och skribenten Birgitta Forslunds roliga och klatschigt designade gör-det-självbok Stickat och virkat – vintage på svenska. Den modefotohistoriska inspirationen till bokens plagg och bilder sägs komma från modemagasin från 1940- 50-60-talet. Boken innehåller stick- och virkbeskrivningar så på ett plan är det plaggen som är bildernas motiv. Men fotomodeller och miljöer är på intet sätt underordnade.
SUSANNE PAGOLD
|
|
|
|
