"Jag behövde en plats med lugn och ro"
”Jag sökte tid i Svenska huset i Kavalla för att sammanfatta det äventyr jag precis varit med om i Sydkorea. Jag behövde en plats med lugn och ro för att rita en karta oöver ett projekt som senare ska komma att bli en bok.” så skriver Lotta Törnroth som varit i Kavalla på stipendium. Foto: Simon Berg
När jag kom till huset var det nästan tomt på människor, och färre människor blev det. Min andra vecka var vi enbart tre personer som bodde i huset och känslan av att vara husets ägare stärktes av den tystnad som spred sig i byggnaden. Människor kom och gick, och jag hörde dem som spöksteg i trappan.
Jag fick kontakt med den lokala fotoklubben som bjöd med mig på utflykter och träffar, en kväll i huset höll jag även en presentation för klubben och de två övriga gästerna i huset. Peter en av gästerna körde mig en dag med hans bil högst upp till bergets kors, så att jag kunde få ta ett fotografi på utsikten därifrån. Han berättade att han varit i Kavalla flera år i rad, med ett kort uppehåll på några år. Han hade bott i nästan varje rum och kunde berätta nackdelar och fördelar med dem alla.
Från mitt rum hade jag utsikt över havet. Varje morgon började jag med att läsa några rader från en bok för att sedan äta frukost på terrassen. Detta gjorde jag varje dag tills det nästan blev rutin och jag började ta havet för givet. Som ett brus fanns det där, nära men också långt bort. Huset ligger tio minuter från stranden och de tio minuterna kan te sig som många fler när du går uppåt för de trappor som tar dig snabbare dit. På grund av sjukdom fick jag inte simma, och kanske var det det som gjorde att min distans till havet blev tydligare.
Mina arbeten bearbetar ofta skeenden på havet och utan undantag även det arbete som jag gjorde i Sydkorea. Jag fotograferade mycket där, bilder som knappt hunnit smälta in när jag anländer till Kavalla. April 2014 sjunker ett fartyg utanför Sydkoreas kust. Närmare 250 barn dör, nästan ett helt högstadium på väg på skolresa till Jeju-ön. I Sydkorea bestämmer jag mig för att slutföra deras resa. På resan har jag med mig en tolk, en assistent som inte vill eller kan följa med sista biten som sker med ett fartyg liknande det som barnen åkte. När du är i en kultur så olik den som du är van vid så blir allt så mycket mer märkbart, varenda känsla blev på många sätt en rysning över armen. När vi besöker den plats där föräldrarna till barnen väntade på besked om vad som skett med båten, om deras barn har kunnat räddas så märker jag hur min assistent inte klarar av att prata längre. Hon sluter in sig i ett skal och vill vara ensam. Det politiska läget i Sydkorea har hårdnat efter olyckan, ilskan är stor men det är i sorgen som de överlevande möts.
Så sitter jag där i Svenska huset i Kavalla och försöker formulera den överväldigande känsla som jag tagit med mig från Sydkorea och märker hur allt bara känns maktlöst. Jag har mailkontakt med min assistent, hon hjälper mig att översätta text från några skyltar och de videofilmer jag filmat. På två veckor hinner jag med en del skrivande, den mesta av tiden går ut på att vänta samtidigt som jag tittar på de foton som jag tagit. När två veckor gått har jag hunnit med mer än vad än vad jag tror och dagen kommer då jag måste lämna det underbara huset med den fantastiska trädgården. Såhär efteråt kan min tid där kännas som en dröm, men jag har som tur var bilder som gör att jag måste tro på att vistelsen var sann.
Lotta Törnroth, maj-juni 2016