Frida Marklund började fotografera för att spara på minnen. Ett försök att kapsla in en känsla och en händelse. För Frida var det mest naturligt att kameran inte tog så mycket plats i början utan bara fanns där som en förlängning av henne själv, som en betraktare av en situation. Hon fotade det som pågick – ögonblick som passerade.
Intresset för människor, form, kommunikation och komposition öppnade dörren för Frida till modevärlden. En för henne då främmande värld som visade sig vara lekfull, snabb i energin och ha högt i tak. Det handlade om samarbete och att göra verklighet av någons vision. Det handlade om kommunikation, både med människan framför mig och i förlängningen till världen utanför. Modefotografi öppnade en plats att skapa fritt från fantasin och med det ett sätt att hålla det inre barnet levande.
