Enligt Arbetsförmedlingen har arbetslösheten inom kulturområdet ökat med nästan 30 procent på två år. Hur ska man i detta läge tolka att kulturens andel av statsbudgeten är mindre än på 20 år? KLYS ordförande Mårten Sandén problematiserar frågan i SvD Debatt.

Nedan finns debattartikeln i sin helhet. 

Hur ska man i detta läge tolka att kulturens andel av statsbudgeten för 2025 är mindre än på 20 år? Att kulturanslaget till regionerna sänks med 20 miljoner årligen från 2025 och att en halv miljard ska skäras i folkbildningen till 2026? Dessutom väntas nya nedskärningar i anslagen till kulturlivet via Kulturrådet inom en snar framtid.

Mellan raderna i kulturbudgeten och mot bakgrund av den nytillsatta utredningen om kultursponsring kan man utläsa att regeringen hoppas att ökad privat finansiering ska kunna komplettera – kanske på sikt delvis ersätta – de offentliga kulturmedlen. Regeringen hoppas även att de skattesänkningar som tagit större delen av reformutrymmet på 60 miljarder i anspråk, ska leda till ökad privat kulturkonsumtion och därmed främja kulturskaparnas verksamheter.

KLYS, en samlad röst för Sveriges yrkesverksamma kulturskapare, välkomnar en politik som främjar en bred palett av intäkter på kulturområdet. Vi behöver privat såväl som offentlig finansiering. Men som företrädare för landets kulturskapare vill vi fördjupa diskussionen.

För det första verkar kulturskapare inte i ett vakuum. Regionala och kommunala kulturaktörer skapar tillsammans med folkbildningen ett kulturellt ekosystem med omistliga förutsättningar för det professionella kulturlivet. Det är denna infrastruktur som står för grundläggande utbildning i konstnärliga yrken. Det är här replokaler, ateljéer, verkstäder och lokala scener finns. Det är här barn och unga får sina första erfarenheter av kultur. Utan en fungerande infrastruktur för kultur i hela landet kommer vi inte få vare sig någon återväxt bland yrkesverksamma kulturskapare eller någon framtida kulturpublik.

Ingen har räknat på vad en sådan utarmning skulle kosta Sverige.

För det andra ligger det i sakens natur att all innovation måste vara delvis oförutsägbar. Bara då kan skapandet ge upphov till något annat än det som redan existerar. Den konstnärliga verksamhet som kulturskapare dagligen och yrkesmässigt ägnar sig åt handlar om att tänka nytt, pröva, misslyckas och pröva igen. Erfarenhet och utbildning underlättar, men det finns inget rationellt sätt att göra det oförutsägbara förutsägbart.

Men det är just tack vare denna kreativa process som vi, i bästa fall, skapar konkreta alster. Färdiga bildkonstverk, musikverk, litteratur, filmer eller scenföreställningar – som en betalande publik kan ta del av.

När det väl finns ett konstnärligt alster kan det oftast presenteras på en marknad och säljas för pengar. En hel del av kultursektorn fungerar redan så. Böcker, filmer, låtar, konstverk, teaterbiljetter etc säljs som vilken annan vara som helst.

Under kulturskaparens kreativa process finns det sällan något konkret att sälja. Inga kulturkonsumenter vill betala för att se en författare, bildkonstnär eller kompositör sitta och fundera över eller skissa på framtida verk. Inga biljetter säljs till lektioner i Kulturskolan, en dansares fysiska träning eller en musikers tragglande med skalor. Till och med inträdet till stora scenföreställningars generalrepetitioner är ofta gratis.

Utan den kreativa processen kommer ingenting nytt adderas till vår kultur. Vi får nöja oss med bleka kopior av redan existerande alster, i en alltmer utarmad spiral. I princip kommer samhället då att leva under samma villkor som en generativ AI-modell.

Den konstnärliga processen och resultaten av den har alltså helt olika ekonomiska förutsättningar, men alla konstnärliga alster har kommit till genom utforskandet av idéer, och en tålmodig utveckling av dessa idéer till färdiga verk.

Så hur finansierar vi då den oftast mödosamma och inte särskilt publiktillvända fas, som är så absolut nödvändig för konsten? Företagssponsring lär inte bli aktuellt eftersom företag av främst ekonomiska skäl behöver kunna se ett konkret resultat av finansieringen.

Välskötta stiftelser med långsiktiga perspektiv och goda finanser skulle kunna investera mer i detta syfte, inte minst om möjligheten att ändra i gamla stiftelseurkunder förenklas. Likaså kan tålmodiga och finansiellt stabila konstintresserade mecenater stötta i större utsträckning.

Problemet är dock att både kulturstiftelser och mecenater i den granskning som Myndigheten för kulturanalys gjorde tidigare i år, visat sig vara sällsynta i Sverige. Det finns några goda exempel och deras verksamhet kan absolut inspirera andra, men för att vidga fältet kommer det att krävas omfattande skattemässiga, långsiktiga och kompetens-skapande åtgärder. Detta är inget som låter sig göras snabbt och ingen har ännu presenterat en kalkyl på vad sådana åtgärder skulle kosta.

Ett annat – och för samhället i stort troligen billigare – alternativ är en stark offentlig kulturbudget.

Att kulturen är en ytterst viktig del av samhällsbygget och av vårt lands välfärd blev tydligt inte minst under pandemin. Kulturen är ett politikområde som kräver en lika ingående samhällsanalys och ett lika stort ansvarstagande som exempelvis vård, skola och omsorg.

Vi uppmanar ansvariga politiker att investera i konst- och kulturskapandet i Sverige genom att:

• Arbeta för en offensiv kultur- och konstnärspolitik på både nationell, regional och kommunal nivå, där anslagen räknas upp minst i takt med pris- och löneomräkningar.
• Återställa och höja anslaget till studieförbunden samt till regional kulturverksamhet.
• Värna det mänskliga skapandet i AI-utvecklingen och respektera kulturskapares upphovsrätt, så att de kan träffa avtal och få skäliga ersättningar för användningen.
• Skapa en bättre social trygghet för frilansande kulturskapare, bland annat genom att gå vidare med förslagen om beräkning av sjukpenning i utredningen SOU 2023:30 Ett trygghetssystem för alla.
• Främja konstnärlig frihet genom att kraftfullt försvara yttrandefriheten, som nu begränsas på olika sätt i dagens Sverige.

Det är vår övertygelse att en stark och självständig kulturskaparkår är en förutsättning för ett rikt och mångfacetterat kulturutbud för landets alla invånare att kunna ta del av. Ett stabilt kulturliv på alla nivåer främjar ett öppnare och säkrare samhälle. Det tjänar hela Sverige på!

För KLYS

Mårten Sandén

Ordförande KLYS

Foto: Ulrica Zwenger