Arbetet med Svenska Fotobokspriset 2026 är nu i gång. Den 12–13 januari samlades juryn på Centrum för Fotografi i Stockholm för att gå igenom årets alla inskickade bidrag och påbörja urvalsprocessen. Totalt har 138 fotoböcker skickats in, som har setts över och bedömts innan fem titlar nomineras till priset. Urvalet baseras på en helhetsbedömning där bildspråk, berättande, formgivning, materialval och konceptualisering vägs samman.

– Jag är glad att det här inte är mitt problem, det är ett jättesvårt jobb och två dagar kan tyckas vara mycket tid, men det är det inte. Det är många delar och steg att ta in; texten, formen och bilden, konceptualisering och urval. Det är ett omöjligt uppdrag, säger Simon Mlangeni-Berg, ordförande för Fotoförfattarna.

Årets jury består av Ida Wessel, Ela Polkowska, Magnus Westerborn, Maria Patomella och Sanna Samuelsson. Inför starten av arbetet delar juryn med sig av sina första intryck av årets bidrag och reflektioner kring vad som kännetecknar en stark fotobok. Vilka fem fotoböcker som nomineras offentliggörs i början av februari.

Vad är era spontana reflektioner kring årets bidrag?
Magnus Westerborn: Det finns en väldigt stor bredd i uttrycken. Bidragen rör sig från det konstnärliga till det dokumentära – från coffee table books till små upplagor, eller snarare små, mer intima böcker med ett personligt tilltal.
Ida Wessel: Mycket är självformgivet. På senare år är allt fler fotoböcker självpublicerade, där fotograferna har sökt finansiering för sina projekt.
Maria Patomella: Många av bidragen är verkligen genomarbetade, det märks tydligt att det ligger mycket arbete bakom.

Ser ni några återkommande teman bland årets inlämnade fotoböcker?
Ela Polkowska: Bidragen skiljer sig mycket åt, men ett återkommande tema är familj. Det är överlag mer personliga än politiska berättelser.

Vad är det första ni reagerar på när ni öppnar en ny fotobok?
Ida Wessel: Jag tittar både på bilderna och på trycket. Pappersvalet är viktigt, många använder vitt papper, vilket ibland kan kännas lite hårt för ögonen och ge ett intryck av att boken inte är helt genomarbetad. Det kan lätt bli lite standardiserat.
Magnus Westerborn: Jag tittar mycket på bindningen. Hur känns boken när man öppnar den? Har man arbetat med exempelvis schweizisk bindning eller öppen rygg?
Maria Patomella: Jag letar efter ett narrativ. Det är spännande när det finns en tydlig rytm i boken. Jag tittar också på bildplaceringarna och hur de samspelar med innehållet.Urvalet är avgörande, att man har tänkt på helheten.
Sanna Samuelsson: Titeln är väldigt viktig.

Vad letar ni efter när ni bedömer en riktigt stark fotobok – vilka kvaliteter väger tyngst?
Magnus Westerborn: Jag vill bli överraskad. Man ska öppna en bok och känna: ”Åh fan.”
Maria Patomella: Det handlar om vad man vill berätta. Vi ser mycket familjeteman just nu, men det viktiga är att man har bestämt sig för vad boken ska handla om. Det speglas i hur boken är gjord, ungefär som när man skriver en roman vill man ju faktiskt säga något.
Ela Polkowska: För mig är det viktigt att det finns något utöver själva bilderna, att formgivningen tillför och fördjupar projektet.
Ida Wessel: När man använder bokmediet på ett medvetet sätt – hur tillför boken som form något till projektet? Det är starkt när det finns en tydlig konstnärlig aspekt i hur boken är gjord.

Vad har varit mest givande i juryarbetet hittills?
Ida Wessel: Att processen är så respektfull. Det känns viktigt, eftersom det ligger så mycket arbete bakom varje bidrag; pengar, satsningar, chansningar och drömmar. Det är väldigt fint att få ta del av det.

De fem nominerade fotoböckerna offentliggörs i februari. Vinnaren av Svenska Fotobokspriset koras på Fotoboksgalan den 25 mars, på Biblioteket Live i Stockholm.