Förbundsnytt | 17 Juni 2018 | Oskar Hammarkrantz

Nu ska vi nå ut till fler fotografer!

Fotografernas nya ordförande heter Paulina Holmgren. Hon räds inte vårt samtida digitala bildflöde och tror på framtiden för alla som kan kommunicera med bild.

Nu ska vi nå ut till fler fotografer! Foto: Märta Thisner

SFF:s nya ordförande Paulina Holmgren fotograferad av Märta Thisner.

Paulina Holmgren bor i Skellefteå, men tillbringar någon eller några dagar i månaden på Svenska Fotografers Förbunds kansli på Hornsgatan i Stockholm. Hon har bara hunnit med några veckor som ordförande efter att ha blivit vald av stämman den 14 april. Kaffekokaren har hon hunnit få full koll på, medan höj- och sänkanordningen på kontorsstolen ställer till desto större besvär. Under sina dryga 20 år som yrkesverksam fotograf har hon sett yrket förändras.
– När de digitala kamerorna för konsumenter kom trodde man att »alla var fotografer«. Och det blev faktiskt en initial svacka för oss fotografer. Men efter ett tag vände det, och bland andra uppdragsgivarna började inse att det inte handlar om att trycka på en knapp, utan att leverera innehåll, att kommunicera visuellt. Och det är vad vi fotografer kan.
Under samma tid har också Svenska Fotografers Förbund förändrats.
– Det finns väldigt få anställda fotografer i dag. Det är något som förändrats radikalt de senaste tio åren. Vi är ju heller inget fackförbund, utan en yrkesorganisation. De flesta av våra medlemmar är egenföretagare så vi jobbar inte mot arbetsgivare, som fackförbund ofta gör. Vårt ansvar är att stärka fotografernas roll, och då blir exempelvis frågor som juridisk rådgivning allt viktigare, när de flesta av våra medlemmar inte är anställda.
Svenska Fotografers Förbund omfattar i dag cirka 1 800 medlemmar, som arbetar med allt från konst och kommersiellt fotografi till redaktionellt, dokumentärt och journalistiskt. De senaste åren har dock medlemsantalet minskat, en utveckling man delar med de flesta andra förbund och organisationer.
– Därför är det är väldigt viktigt att vi breddar oss och förstår att yrkesrollen förändras. Exempelvis är retuschörer, bildbehandlare och filmare mer än välkomna till oss. Vi ska nå dem också. Och nu har vi också för första gången en bildbehandlare som sitter i förbundsstyrelsen. Ju fler vi blir, desto starkare blir vi, så vi ska inte stänga några dörrar. Det har också vuxit fram en ny generation av influencers som arbetar på ett helt nytt sätt. De försörjer sig ofta på att arbeta med bild, men är inte alltid fotografer.
Förbundets medlemmar finns över hela landet.
– Det är viktigt att komma ihåg vår geografiska spridning, att vi inte bara är ett förbund för fotografer i storstäderna. Jag skulle säga att det faktiskt kan vara lättare att försörja sig som fotograf ute i landet. Visst, det finns fler jobb och uppdrag i storstäderna, men konkurrensen är också tuffare. Som en så kallad landsortsfotograf får jag och mina kollegor ofta höra att vi kostar mycket. Men det beror på att konkurrensen är så tuff i Stockholm att många dumpar priserna där.

Förutom att det ibland kan råda hård konkurrens om uppdragen ställs fotograferna numera ofta också inför en helt ny verklighet när det gäller rättigheterna till sina bilder. »Fulavtal« är ett välkänt begrepp i branschen. Tidigare räckte det ofta för fotografen att förhandla om priset. Men nu handlar det lika mycket om hur bilderna får användas.
– Vi ställs inför helt nya utmaningar när uppdragsgivarna vill kunna använda bilder fritt i alla sina kanaler och plattformar. Men är personen jag tagit porträtt på bekväm med att vara med i alla dessa olika sammanhang? Det måste också motparterna börja se över. Och vi fotografer måste förstå att det handlar om ett avtalsförslag. Ett avtal är alltid förhandlingsbart. Det missar många och skriver på utan att förhandla.
Men prissättning är ändå en av de viktiga framtidsfrågorna för förbundet.
– Nästa stora steg efter den digitala revolutionen är att titta på framtida betalningsmodeller som kan fungera för oss. Att ta betalt per bild känns som ett ganska trubbigt instrument, och i dag är timdebitering det mest rättvisande. Men kanske kan man ta betalt per klick eller hur mycket en produkt sålt eller hur stor spridning en bild fått? Vi har inga färdiga svar där, det är något vi måste titta närmare på.
Förutom konkurrens om jobben mellan fotograferna själva, tvingas många att se på när exempelvis kundtidningar, magasin och webbsidor fylls med billiga, royaltyfria bilder från diverse utländska bildbyråer.
– Fast ett ökat bildflöde ger också mer jobb, det är min grundinställning. Därför ska man inte se de här royaltyfria bildbyråbilderna som ett hot. Det skulle vara orimligt om varje tidning, med sin begränsade budget, skulle bildsätta varje liten notis med en beställd uppdragsbild. Då är det faktiskt bättre att de köper billiga bilder där det funkar, och sedan lägger budgeten på riktiga uppdragsbilder där det behövs. Det är bara ett faktum att den här typen av bilder finns, ett faktum som vi måste förhålla oss till. Paulina Holmgren växte upp i Byske utanför Skellefteå och hennes intresse för bild och fotografi väcktes redan i sjunde klass, inte minst tack vare att skolan hade ett eget mörkrum. På tekniklektionerna byggde hon en egen camera obscura i plåt, och när det var dags att välja praktikplats i åttonde klass valde Paulina att vara hos stadens lokala porträttfotograf. Praktikplatsen ledde till extrajobb på helgerna och så småningom fick Paulina börja fotografera.
– Jag lärde mig yrket analogt från grunden, men jag insåg också att jag inte ville jobba som porträttfotograf i en studio hela dagarna, där bara huvuden byttes ut framför en bakgrund. Jag respekterar verkligen de som kan göra jobbet med framgång, men det passar inte mitt sätt att jobba.

Efter gymnasiet blev det konstskola och så småningom vidare till Fotoskolan i Gamleby. Därefter blev det jobb på skivbolaget A West Side Fabrication, som formgivare och inhousefotograf, med skivomslag för Sahara Hotnights och Bear Quartet på meritförteckningen. Samtidigt började de egna jobben trilla in så smått, bland annat åt musiktidningar, och 1999 valde Paulina att bli egenföretagare. På heltid. – Man behöver vara lite entreprenör för att kunna jobba som fotograf. Det är en del av arbetet man inte får glömma om man vill kunna leva på det. Alla kanske inte passar som företagare, eller ens vill vara det, men det är en del av verkligheten, på gott och ont. Och mycket riktigt, av Svenska Fotografers Förbunds medlemmar är hela 1 359 egenföretagare i någon form, och endast 127 är anställda. Paulina valde redan tidigt att satsa på aktiebolag, i stället för enskild firma.
– Det är jag väldigt glad för. Det är synd och lite konstigt att inte fler väljer den bolagsformen. Förutom rent ekonomiska och skattemässiga fördelar gör ett aktiebolag att det blir lättare att skilja på företag och person och det underlättar att ta företagandet mer på allvar. Jag har full förståelse för att alla inte tycker det är roligt eller enkelt att driva företag, så där har förbundet en viktig uppgift att peppa våra medlemmar.

Paulina Holmgren har varit styrelsemedlem i flera år, senast som vice ordförande. Hon är också en av medarrangörerna av den populära fotografhelgen Norrlandsdagarna. Aktiv medlem blev hon redan 1995.
– Jag gick med som studentmedlem när jag gick på Gamleby. För mig var det en självklarhet att gå med i förbundet. Och jag tror och hoppas att det skulle vara en självklarhet om jag var nyutbildad fotograf i dag. Under sin period som ordförande kommer Paulina fortsätta att jobba som fotograf.
– Ja, det blir ingen paus eller liknande. Jag tycker att det är viktigt med en ordförande som är yrkesverksam, någon som har aktuell erfarenhet av och förståelse för yrkesvillkoren, och som vet hur marknaden fungerar. Många av förbundets utmaningar handlar om framtiden. Men det är lika viktigt att inte glömma fotohistorien. Därför driver förbundet aktivt frågan om nationellt ansvar för stillbildsfotografi. Lika viktig som framtiden är för oss som ska leva på vårt yrke, är frågan om att inte glömma vårt kulturarv och det nationella ansvaret för stillbildsfotografi. Fortfarande, efter så många år av arbete med detta, finns ingen institution som har det övergripande ansvaret för fotografi i Sverige. Ett viktigt arbete som måste fortsätta. Är det ett samlat museum för fotografi vi behöver? – Kanske. Men inte nödvändigtvis. Det finns samlingar utspridda på olika museer, men inget samlat ansvar för exempelvis arkivering och forskning. Många av våra största fotografers livsverk är utspridda bland annat hos privatpersoner runt om i landet. Så vår historia är också en av våra viktigaste framtidsfrågor.
Så hur ser fotografyrket ut om tio år?
– Yrket förändras med hur tekniken utvecklas. Och det gäller att ta till sig och inte vara rädd för den nya tekniken. Att allt fler stillbildsfotografer kommer att jobba även med rörlig bild kan vi vara ganska säkra på. Men även om vi breddar oss, kanske vi hittar tillbaka till själva kärnan, nämligen det vi är bäst på: Att kommunicera med bild.

FAKTA
Paulina Holmgren, 43 år, bor i Skellefteå där hon haft sin bas som fotograf och egenföretagare i 20 år. Paulina och hennes anställda, Cliff Karlsson, jobbar både med stillbild och rörlig bild för redaktionella och kommersiella kunder i Sverige och utomlands. Hon har varit medlem i SFF sedan 1995. Här hittar du hennes hemsida