Hur minns du Fotobokspriset under din tid som ordförande?

– När jag blev ordförande delades Fotobokspriset ut på Bokmässan i Göteborg. Fotoförfattarna hyrde en monter där alla inlämnade böcker visades, med en särskild avdelning för de nominerade. Själva prisutdelningen skedde på en av mässans scener, men arrangemanget ansvarade vi för själva.

– Samtidigt upplevde vi i styrelsen att priset fick väldigt lite uppmärksamhet. Utdelningen var ganska anonym och vi fick i princip ingen press alls.

Vad ledde det till?

– Vi började diskutera om Bokmässan verkligen var rätt plats, sett till den ekonomiska insatsen. Jag föreslog att vi i stället skulle ge fotoboken en egen kväll, med samtal där de nominerade fick utrymme att tala om sina böcker.

– Styrelsen nappade på idén och vi flyttade prisutdelningen till Stockholm.

Hur förändrades priset i praktiken?

– Vi hyrde Rival för en kväll och engagerade Jessika Gedin för samtal med de nominerade. Ambitionen var att skapa tid för fördjupning. Kvällen upplevdes som mycket lyckad och gav uppmärksamhet i både riks- och lokalpress. Efter det fanns det ingen väg tillbaka till Bokmässan.

– Under den här perioden gjorde vi också en större satsning på priset, både praktiskt och ekonomiskt, bland annat genom att höja prissumman och se över reglerna för inlämning.

Varför är Fotobokspriset viktigt?

– Vi såg priset som ett sätt att skapa uppmärksamhet kring fotoboken och visa att den är en egen genre. Fotoboken är inte bara en samling bilder, utan ett medvetet gestaltat verk där berättelse, form och material samspelar.