Jaakko Heikkilä, som satt i årets jury, säger såhär:
– I början var jag lite rädd för att juryarbetet dels var virtuellt.
Vi två som inte kunde åka till Stockholm hade ju ingen möjlighet att ta i böckerna och känna materialet. Därför var det verkligen viktig att övriga i juryn kunde vara på plats och beskriva materialet.
Vi kunde också titta på alla böcker som var avfilmade och verkligen fint gjorda av Fotoförfattarna. Tusen tack för det!
Det fanns omkring ett hundra böcker, fina böcker, hela skalan av fotografi. Det kändes som att man stod på en stor vit hög av snö och skulle börja söka efter hjärtan som var gömda i den rena snön. Det var verkligen en hopplös känsla i början. Men så småningom började snön få struktur, högen blev mindre, hjärtan börjar skina från det vita. Slutligen blev hela processen en fin erfarenhet, och jag tycker verkligen vi hittade tre lysande hjärtan.

Läs mer här.

Foto: Jaakko Heikkilä, självporträtt.