Anders Alm om Curt Bröms och Elliot Erwitts bok "Son of a bitch"

I början av året dog min gamle vän och fotografiska vapendragare Curt Bröms. Han blev drygt 80 år. Trots att Curt aldrig hade fotografi som yrke så var han i allra högsta grad fotograf. Det var som fotograf han identifierade sig. Det är nog i genren gatufotografi som Curt blev något av en mästare. Han nådde vissa nationella framgångar med publiceringar i olika fototidningar och han är också inköpt av Moderna museet, men han fick aldrig den uppmärksamhet som jag anser att han förtjänade. Det kan väl delvis bero på hans lågmälda personlighet och geografiska belägenhet.

När han avled var han inbokad på en grupputställning på Piteå Konsthall. Hans deltagande blev ju plötsligt osäkert. Men jag kände väl till hans konstnärskap och lovade hans familj att ordna med utställningen.

I mitten av april fick jag nyckeln till hans tomma och slitna hus i Öjebyn för att börja rota i alla bildhögar och försöka få ihop en bra kollektion. Förutom alla bilder så tittade jag också igenom hans fotobibliotek. Det var inte speciellt många böcker men väl utvalda exemplar av hans favoritfotografer.

Stockholm 1991. Foto: Curt Bröms

Jag fick löfte av hans familj att överta de fotoböcker som jag ville ha. Bland annat valde jag en bok av en av Curts stora förebilder, Elliott Erwitt. Boken heter Son of a bitch och är publicerad 1975 av Thames and Hudson och är som titelns ordlek syftar på, en bok om hundar. Jag tror att många associerar Erwitt med just hundbilder och söker man på hans namn på nätet så dominerar hundbilderna bland de första träffarna. Curt var själv en inbiten hundfotograf och hade haft flera utställningar med hundbilder, bland annat på Galleri Kontrast.

Elliot Erwitt är en fotograf som jag också uppskattar på många sätt. Han är en flitig fotoförfattare och jag räknar till 26 böcker på hans Wikipedia sida. Jag har sedan tidigare en bok som heter Personal Exposures som är en best of. Det är en bok som jag ofta tar fram och efter genomförd läsning lägger jag den från mig med ett leende på läpparna. Han har en förmåga att hitta vardagens små absurditeter med ett stort hjärta för de personer han fotograferar. Det blir aldrig flabbigt och förnedrande utan bara mänskligt och varmt.

Tillbaka till min nya bok från min vän Curts kvarlåtenskap, Son of a bitch. Det känns lite som att svära i kyrkan att påstå att den är riktigt tråkig. Den har verkligen inte åldrats med värdighet. Visst finns några av de mest kända hundbilderna med och de tillhör ju fotohistorien men mellanrummen är allt för långa. Jag gläds åt att se den lilla trasselsudden till hund hoppa efter att Erwitt skällde på den. Det är svårt att glömma bilden med den välbärgade kvinna som ler in i kameran medan hunden i hennes knä morrar åt fotografen. Undrar vem som var ärligast?

Jag ser också på tryckkvaliteten och hur mycket det har utvecklats sen 1974. Det är enkeloffset med dålig svärta i skuggpartierna och begränsad gråskala.
Det är både tråkigt men också lite upplyftande att även en legend som Elliot Erwitt inte alltid ligger på topp. Plötsligt kan man se på sig själv och sina misslyckanden i en annan dager och slipper ångra gamla synder.

Anders Alm