Fotoförfattarna | 4 Jan 2012

En annan historia. Moderna museets fotografiska samlingar. (Moderna Museet/Steidl)

2011 blev det år då fotografin kom ännu närmare en ”rumsren” identitet. Det är kanske en tidsfråga innan mediet fullt ut blir den självklarhet det borde vara även på traditionella institutioner och museer.

En annan historia. Moderna museets fotografiska samlingar. (Moderna Museet/Steidl)
Bild:Oscar Rejlander: Titel saknas, ca 1860.

Det framstår som rätt uppenbart hur fotografin under lång tid varit Moderna Museets styvbarn bokstavligt gömd i källaren, inte minst sedan ”Fotografiska museet” helt och hållet svaldes av fadershuset. Detta trots alla försäkringar om motsatsen och ibland halvhjärtade, men stundtals lysande satsningar på att presentera mediets spännvidd.  Nu har flera nya fotografiska entreprenörer och ett stegrat allmänt intresse för fotografin som medium, tvingat MM att släppa upp styvbarnet i fullt dagsljus. Tillsnyggat i rena kläder, med ny legitimitet och presenterat under 2011 i alla museets salar normalt vikta för samlingarna.
Museets satsning på fotografi, och denna närmast paradigmatiska förändring inom institutionen, befästs med en magnifik bok med höstens visade urval. Det förtjänar dessutom att påpekas att bilderna till den brett upplagda utställningen, och som följs upp i bokens upplägg, hämtats ur en av världens förnämsta fotografiska samlingar som alltså finns i Sverige och museets ägo.

Boken går precis som presentationen på Moderna Museet baklänges in i fotohistorien – från nutid till mediets födelse. Det var i museisalarna likväl som i den nu föreliggande boken, ett genialt drag. Det är ett bra sätt att bjuda in yngre generationer att också hitta tillbaka till mediets ursprung. Presentationen ger en helhetsbild som visar såväl mediets ursprungliga drivkraft av begäret efter genomlysning och synlighet, som dess potential som ett medium som kunnat transformera såväl moderniteten som det eftermoderna. Boken ger även en relief till dagens nuvarande digitalt förvandlade medium med delvis helt andra utgångspunkter och bestämningar än den analoga fotografin. Boken kommer att vara ett värdefullt referensverk för lång tid framåt.

Bild: August Sander: Konditor, 1928.

Men frågan om fotografins status och hemvist är fortfarande en het potatis i Sverige. Vi fick inget samlande nationellt museum för fotografin och många intressegrupper och vänner av fotografi väntar fortfarande – förmodligen dessutom förgäves. Rent övergripande är situationen för det fotografiska arvet i Sverige kaotiskt idag med såväl usla resurser för bevarande som avsaknad av en samlad syn på hur fotografi skall bevaras till eftervärlden. Spridd och oöverskådlig är ord för en faktor som växer med kvadraten för varje år som går.

Även om det nybildade Fotografiska med det oegentliga tillnamnet ”Museet” vid Stadsgårdskajen ingalunda kan göra anspråk på att vara något sådant och inte heller vill det, har det lika fullt vitaliserat intresset för fotografin i det här landet under den korta tid det existerat. På kommersiell fot har man fått den uppmärksamhet som verksamheten och fotografin förtjänar och dessutom dragit med sig ett sällan skådat nationellt intresse. Fotografiska är en självgående injektor numera för fotografin och som puffat på den stora institutionen tvärsöver fjärden till ett ställningstagande för fotografin. I vilken omfattning och hur permanent får den närmaste framtiden utvisa.
Ett är säkert: det växande intresset för fotografi kommer bara att vara av godo för mediets konsolidering som en framgent omistlig del av vårt kunskaps- och historiska arv.
Nu saknas ”bara” ett samlande nationellt grepp och rejäla resurser för att rädda den fotografi  till eftervärlden som fortfarande svävar i marginalen i form av vernakulär fotografi, företags- och föreningars bildarkiv, yrkesfotografers och privata bildarkiv – för att ta några exempel. Det skulle kunna ge oss ett hyfsat grepp om den mångfald mediet numera erbjuder.

Bild:Inta Ruka: Rihards Stibelis, ur serien Amalias Street 5a, 2006.