De fem nominerade fotoböckerna är gjorda av: Maria Miesenberger, Mikael Olsson, Catharina Gotby, Petter Löfstedt och Hendrik Zeitler.

Maria Miesenbergers bortfrätta svarta gestalter ur det privata familjealbumet fick närmast ikonisk status när hon först visade dem i början av 1990-talet. Och det var nog många som redan då hoppades på att detta postmodernistiska sätt att dekonstruera fotografin och det personliga minnet skulle komma i bokform. Det har dröjt fram till nu. Under ett två år långt projekt har hon fördjupat detta bildprojekt och samlat 130 bilder i boken ”Sverige”. Här väcker hon med dov poetiskt kraft frågan om hemvist, det privata kontra det allmängiltiga/offentliga, hågkomst och glömska.

Flera av de nominerade böckerna innehåller dokumentation av olika slag utan att ha ett traditionellt dokumentärt anslag. Mikael Olssons ”Södrakull Frösakull” är en poetisk men samtidigt registrerande bildsvit från den kände svenske formgivaren och arkitekten Bruno Mathssons båda hus, dels fritidshuset Frösakull i Halland och dels hans villa Södrakull i Värnamo. Båda husen bär Mathssons omisskännliga prägel av nytänkande om inne och ute, rumslighet kontra natur. Mikael Olsson har dock koncentrerat sin bildsvit på tidens tand som bitvis ätit svårt på husen, särskilt som de stått tomma sedan skaparens död 1988.
Mikael Olssons undersöker fotografins nu och samtidigt tidens gång. Suggestionen i bilderna vilar i Roland Barthes ord om fotografiet som utstrålningen av en förgången verklighet.

En mera tydlig och saklig projektform visar Erik Vestman och Nils Petter Löfstedt i sin bok ”The Pier” som förutom den fotografiska dokumentationen även är en fysisk rumslighet och en film. De inredde under en tid ett av de mest frånvända rum man kan tänka sig, en fyrkantig hålighet som de fann under en pir i Malmös utkanter. Projektet väcker frågor om tillgången till det offentliga rummet, att gå utanför normer och att skapa en sorts civiliserat rum i något helt förbisett. Under en tid blev rummet som inreddes som ett vardagsrum med vanlig ytterdörr och innegolv av klickmodell en plats för gemenskap bland vänner och bekanta.

I Hendrik Zeitlers bildvärld finns människor oftast närvarande som en frånvaro. Det är tingen de omger sig med och rummen de bebor som karaktäriserar dem. I den nominerade boken ”A place of one´s own” dokumenterar han tre utopiska kollektiv, två i Norge och ett i Umeå. Det handlar om unga husockupanter, dels i det som kom att bli ungdomshuset Blitz i Oslo, vegankollektivet Ya Basta i en övergiven villa, även den i Oslo, och ”häst-kollektivet ” Kvarnis i Umeå. I ett strängt reglerat och övervakat samhälle representerar dessa tre exempel utopiska enklaver som försöker leva efter andra normer än de gängse. Zeitlers bilder är sakliga och registrerande. Det finns inte en människa på bild i någon av bildsviterna, däremot finns det en stark närvaro i hur rummen är ordnade, i tingen och hur de är ordnade.

Den av de fem nominerade som tydligast arbetar med ett poetiskt/konstnärligt bildspråk i sin bok ”Presence” är Catharina Gotby. Att minnas är att rekonstruera något som redan hänt skriver hon själv i en förklaring till sin bildsvit. I starkt renodlade svartvita fotografier skapar hon en sparsmakad berättelse som kan läsas på flera sätt men handlar om mänskliga relationer. Hon osäkrar den givna läsningen. I minnet kan en händelse eller en känsla återskapas igen och igen, men ingen gång är sannare än den förra. Ständigt tillförs nytt stoff när vi betraktar denna bildpoesi, nya influenser, nya associationer. Vi som betraktare förflyttar oss ständigt genom tidens gång och en föränderlig blick. Bildsviten blir ett Nu som ständigt återkallas i nya skepnader ur ett nytt perspektiv . Catharina Gotby har tidigare varit nominerad till fotobokspriset med boken ”Med kroppen som slagfält” (Amfora förlag 2004).

Stefan Nilson