Bild: John Resborn

Att leva i en västdemokrati är att leva i ett slags kulturellt vakuum egentligen. Det mesta är tillåtet och sedan 70-talet är det egentliga upproret inställt. Inte ens musik, som de extremaste avdrifterna från modertonverket hårdrock, får särskilt många att ropa på censur eller höja på ögonbrynen.

”Arga pojkar” sa Robert Gustafsson i en sketch en gång och menade bikers, men epitet kan i ett skede av okunnighet även användas på grupper som spelar exempelvis speedmetal och andra utvecklingar av gammalt tunggung – åtminstone på ytan. Men musik kan ha om inte revolutionär kraft, så vara rebellisk och markera tillhörighet i subkulturer och marginaliserade grupper. Inte minst i väldigt slutna samhällen, diktaturer och religiöst intoleranta teokratier kan vissa musikyttringar betyda samlande gemenskap och viktig identitet.

Fotografin gav oss redan tidigt världen, och fortfarande kan den överraska genom att blottlägga och visualisera fördolda saker, som den bok som kommit i min väg av syskonen Lena och John Resborn. Innan den hade jag ingen aning om den roll metal, hardcore och punk spelar i Sydostasien. Att metalbandet ”At The Gates” från Göteborg var stora där till exempel. Just den informationen fick John Resborn att göra sin första resa till Thailand som backpacker och samtidigt påbörja ett fotografiskt projekt för att dokumentära den här musikrörelsen.

Bild: John Resborn

Det har blivit fler resor som trängt allt djupare in i denna fascinerande subkultur av ”arga pojkar” och i viss mån flickor. Resultatet är den här boken som förutom det fantastiska bildmaterialet har ett lika intressant och informativt textmaterial om en musikkultur som också är en livsstil, skrivet av journalisten och systern Lena Resborn.

Boken är en inträngande dokumentär och mångfasetterad berättelse om hur musik skapar identitet, kan vara motstånd och ett upproriskt finger mot intoleranta maktstrukturer, eller vara en identitet vid sidan av en etablerad karriär. I den här subkulturen får frustrationen en ventil till utlevelse men också möjligheten att bygga motstånd i och genom musiken. Den finns i Thailand, i Singapore (där man inte ens får tugga tuggummi på gatan) och Malaysia, till diktaturer som Indonesien, Thailand.

Bild: John resborn

Syskonen Resborns skildring av undergroundkulturerna i Sydostasien är för en västeuropé  i många stycken märklig .  På ett plan handlar boken om ett glödande intresse för musik, om identitetsskapande musikkulturer, om samhälleliga kontraster och ett latent uppror, om marginalisering och än en gång om motstånd, men den säger även något viktigt om vår kultur och hur kastrerade vi blivit i en sorts liknöjd geggamoja av repressiv tolerans. Det här är musik och en livsstil på dödligt allvar.

Jag är inte förtjust i någon av de musikformer som ges gestalt i den här boken men det rycker lite i upprorstarmen att ta på mig en av barnens gamla Marilyn Manson-tröjor och spotta i nävarna.
Kom igen nu och sluta mesa!

Lena Resborn och John Resborn:
Labour of love & hate -
An underground musical journey through southeast Asia
(Bullseye)

STEFAN NILSON
bokredaktion@sfoto.se