Bild: Merja Diaz

Klassisk skräckfilm framstår som en amsaga i jämförelse med bilderna inifrån staden Pripyat. Det är en skrämmande tidskapsel av ensamhet, en värld efter människan.

Det är så här det kommer att se ut på jorden när vi inte finns längre. När olyckan redan inträffa som vi kunnat förutse men inte velat se i vitögat som en möjlig realitet.  Se hur tidens fingrar krafsar och river i det stillastående ögonblicket då allt hände, då människorna försvann, då allt stannade – utom tidens krafsande i tapeterna som långsamt viker sig ned över väggarna, i färgflagorna som likt höstlöv flingar sig över hyreshusens foajéer, lägger sitt grå dammtäcke över barnhemmets sängar, spräcker fönsterrutorna som ett ådernät av visualiserad skräck och smärta, vallar in glömskan som en mäktig sfär som spänner sig över staden. Det är ingen rofylld stillnad, utan ett återhållet andetag som kommer att sträcka sig minst tusen år framåt i människans tideräkning, i de radioaktiva avfallens halveringsscheman.

Allt det där finns bevarat i ett nu växande antal dokumentatörers tillfälliga besök i Pripyat: hur tiden paradoxalt nog äter sig igenom det som förefaller vara ett stillastående fruset ögonblick. Just som ett fotografi faktiskt.
Pripyat hade 50 000 invånare en gång för inte så länge sedan. Staden ligger tre kilometer från Tjernobyl i norra Ukraina. Och då vet vi vad som hände den där vårdagen 1986.

Merja Diaz är en av de fotografer som tagit sig in i den förbjudna zonen runt Tjernobyl för att fotografera detta tillstånd av katastrof-enklav som Pripyat utgör.  Hon gjorde det under fyra dagar sensommaren 2009 tillsammans med Kristina Berggren som skrivit de poetiska texterna i den bok som blev resultatet av deras resa.
Boken är ett inlägg i den nymornade debatten om kärnkraften och ställer läsaren frågor om både det globala perspektivet som det individuella. Texterna och fotografierna fungerar som varandras innehållsgeneratorer. De växer mot varandra när man läser och tittar.

Men som bildmänniska fångas jag kanske allra starkast av Merja Diaz bilder. Det är lätt att bli övertydlig i sådana här sammanhang. Det angelägna tar över berättelse och närvaro, hotar att bli övertalande. Det sker inte här. Varsamt låter hon oss istället se just tidens närvaro bortom det ofattbara våren 1986. Hon skildrar uppbrottet, det oåterkalleliga i hur ögonblicket faller ut i det som blev kvar, det som lämnades eller glömdes i brådskan. Det är hjärtskärande i många av bilderna men skildrat utan sentimentalitet. Likafullt lämnar bilderna en klump i själens mage av hur vi överlåter åt den så kallade sakkunskapen, förlitar oss på att det osannolika förblir det – trots allt.

Kristina Berggren arbetar som intendent och projektledare på Malmö Museer och Merja Diaz som intendent och fotograf vid samma institution. Boken är utgiven i samband med utställningen ”Din natur” just på Malmö Museer och innehåller även ett  starkt efterord av Ann Heberlein.

Stefan Nilson