Fotoförfattarna | 1 Juni 2020 | SFF

Reserapport från Kavalla: Johanna Wulff okt-nov 2019

Jag anländer sent på kvällen, huset sover & vi får smyga runt för att bli visade det allra nödvändigaste, badrummet, köket, terrassen och biblioteket, övervåningen får vi ta nästa dag. Det är slutet av oktober så det är mörkt ute, från terrassen ser jag dock stadens ljus blänka i mörkret där nere.

Reserapport från Kavalla: Johanna Wulff okt-nov 2019

Kavallautsikt. Foto: Johanna Wulff

Kavalla, äntligen är jag här. Som jag har längtat. I flera år har jag sökt stipendiet och nu äntligen har jag fått komma hit, hela fyra veckor skall jag få tillbringa här med att försöka sammanställa ett utkast till en bok av mitt fotoprojekt ”Fortsättarna”.

I det tunga handbagaget ligger hårddiskar med bilder & intervjuer från åtta års fotograferande tillsammans med en tidsplan för hur jag ska dela upp arbetet när jag är här. I bagaget finns även den nya fina anteckningsboken jag köpt särskilt för att skriva dagbok under min vistelse. Nu ska jag äntligen få tid & ro att skriva dagbok igen.

Första morgonen slår jag upp fönsterluckorna till mitt sovrumsfönster och möts av en vidunderlig utsikt. Havsutsikt! Jag ser havet! Jag hade inte förstått att jag skulle kunna se havet från mitt rum, vilken lisa för själen. På terrassen sitter två kvinnor och äter frukost, de hälsar glatt och jag känner mig genast välkommen. Jag är den enda i huset just nu som inte varit här förut så jag känner mig lite osäker och blyg inför alla andra som verkar känna både varandra och huset sen tidigare. Men i köket blir jag varmt välkomnad och genast erbjuden att följa med på utflykt ner till staden följt av bad och en härlig middag.

I början känns det svårt och nästan övermäktigt att komma i gång med mitt redigeringsarbete, nästan åtta års arbete skall gås igenom med ”bokögon”, det är tiotusentals bilder och timmar av inspelade intervjuer. Tidsplanen spricker innan jag ens hunnit börja och alla sedvanliga stressymptom gnager. Jag har svårt att fokusera och får nästan dåligt samvete över att jag får vara på detta underbara ställe när regnet piskar därhemma och vänner och familj stretar på i höstmörkret.

Men så har jag ett fint samtal med Gudrun, en kvinna som bor på övervåningen och även hon arbetar med en bok. ”Börja med det lustfyllda” säger hon till mig, ”välj ut några personer som känns extra bra för dig och börja med dem”.

Gudruns kloka ord får arbetskrampen att lossna lite, jag gör en ny lista, en ny tidsplan, börjar om, med det lustfyllda.

Jag påminner mig också om all den tid och kraft jag lagt ner på att söka stipendiet hit så många gånger, hur mycket jag faktiskt arbetat med mitt projekt genom åren och att jag kanske förtjänar att vara här ändå. Att jag får arbeta med boken på heltid här, att folk faktiskt förväntar sig att jag ska göra det. Det är okej att arbeta och att samtidigt kunna njuta.

En av de fyra veckorna tar jag paus för att min familj hälsar på, men jag kommer snabbt in i arbetsrytmen igen. Min egen. Att inte vara styrd av vardagsbestyren hemma är en otrolig frihet som frigör energi, att få äta, sova och arbeta precis hur man vill, för att inte tala om ljuset, och huset. Att kunna äta frukost på terrassen är en oslagbar början på dagen, att insupa utsikten och lugnet. Att få sitta i arbetsrummet där man nästan kan ta på koncentrationen är otroligt bra för arbetsmoralen. Att höra översättaren Lotta smattra iväg på sin dator gör att jag orkar lite till när krafterna börjar tryta framemot den sena eftermiddagen. ”Lite till, jag orkar lite till, 100 bilder till går jag igenom”, sen kommer vi alla ta en gemensam middagspaus. Det är härliga avbrott i arbetet, umgänget med de andra boende i huset, det blir många goda middagar och fina samtal som också genererar energi.

Mot slutet av min vistelse får jag tyvärr acceptera att det där dagboksskrivandet nog inte fick så mycket tid ändå, men jag fick tid till så mycket annat.

När fyra veckor har gått har jag skissen klar för ett par provkapitel till min bok. Det är långt ifrån färdigt, men det är en känsla för hur jag vill att det ska se ut och den är lustfylld.

Stort tack till SFF och Fotoförfattarna för denna fantastiska upplevelse. Tack också till alla som bodde och arbetade i huset när jag var där och som gav mig energi och peppade mig i arbetet med min bok.

Johanna Wulff, Kavalla oktober-november 2019.