abcdefefhsi
Reserapport Kavalla | 13 Jan 2023 | SFF

Reserapport från Kavalla: Kenny Bengtsson

Om kroppens och tankens vilja att röra sig fritt. 

Reserapport från Kavalla: Kenny Bengtsson

Foto: Kenny Bengtsson

”Hade Gud velat att människan skulle flyga hade han gjort en fågel istället” 

Jag sitter i flygplanet på väg ner till Thessaloniki och kommer att tänka på orden som Astrid Lindgrens karaktär Linus-Ida yttrar när Madicken har hoppat ner från taket med ett paraply. År av flyguppehåll har skapat ett motstånd inom mig, det känns onaturligt och olustigt att flyga igen. För att tänka på annat plockar jag upp Rebecka Solnits Wanderlust ur väskan, men att läsa om vandring högt ovanför molnen, inklämd i ett flygplan, blir inte den medicin jag hoppats på. Jag resignerar och hittar istället min läsglädje i taxfreekatalogen.

Jag kommer fram till Svenska huset mitt i natten och tar mig tyst in på rummet som jag blivit tilldelad. Rummet är vackert och modest möblerat med utsikt över trädgården, terrassen och havet. Jag förstår på direkten att här kommer jag att trivas. Över sängen ser jag en tavla med Visby ringmur som motiv. Det känns fint att få en länk mellan min tilltänkta plats för två veckor och ön dit jag flyttade förra året, men också märkligt, som om rummet är anpassat för min ankomst.

Dagen efter masar jag mig ur sängen, känner mig sliten efter den långa resan. Jag går barfota omkring på det kalla golvet vilket också snabbt gör att jag känner mig som hemma. En efter en dyker de upp; akademiker, översättare och författare som också är på besök i huset. Vi hälsar artigt och nyfiket på varandra. På eftermiddagen går jag ut i trädgården och börjar leta efter sköldpaddorna jag hört talas om. Till slut får jag hjälp av städerskan och vi hittar dem inkrupna i en slags ficka i en av trädgårdens stenmurar. De ser ut att ha det svalt och skönt och verkar inte vilja bli störda när jag försöker ta en bild på dem.

På liknande sätt håller jag till i det svala rummet på förmiddagarna när jag jobbar med texter till min kommande bok. Ibland går jag ut på terrassen för att läsa mer om vandringens kultur och historia, och märker att arbetsmoralen och viljan att sitta försjunken i litteratur minskar dag för dag. Jag rör mig allt oftare ute i staden och avtecknar gata för gata, går upp för berg och ner till stränder, simmar sida vid sida med greker, går vilse och fel. Ibland går jag själv och ibland med andra från huset.

Efter några dagar får jag blåsor på tårna och tvingas i mitten av vistelsen hålla mig kring huset. Väl medveten om det dåliga beslutet att åka till Kavalla med ett par skor som var mer snygga än fotriktiga vaggar jag sakta ner till stan och bekänner min synd inför ett par dyra sneakers. Jag byter skor i affären och går som på moln tillbaka till Svenska huset. Dessutom får jag hjälp av översättaren, också erfaren vandrare, att förstå det grundläggande i att tejpa sina tår inför långa vandringar. Det är första gången i mitt liv jag känner lycka och en stund av eufori av ett par skor och tejp.

Tankarna kring mitt arbete kommer allt oftare till mig utanför huset, vilket medför att jag får chans att omformulera mig kring vad arbetsmoral för den här resan innebär. I början av vistelsen betydde rummet arbete och allt utanför ledig tid. Denna strikta uppdelning blir med tiden mindre relevant och jag flyter in i en mer organisk vardag. Solnits ord om vandrandet känns både logisk och förmildrande:

”Vandrandets rytm skapar en tänkandets rytm, och passagen genom ett landskap avspeglar eller stimulerar förflyttningen genom en serie tankar”

En av de sista dagarna hittar jag överraskande hela sköldpaddsfamiljen på promenad i trädgården. En av dem ligger på rygg och sprattlar med benen i luften. Jag hjälper den tillbaka på fötter och ser den trampa vidare.

Kenny Bengtsson