Själv hade jag fått en adrenalinkick långt innan resan och jobbade hårt hela våren för att förbereda mig. Det här var mitt första stipendium någonsin och så oerhört glädjefullt. Det var med tacksamhet jag skannade och retuscherade, för mina negativ var verkligen skitiga och härdade med damm och repor från en trettioårig omild behandling.

Ca 100 bilder printade jag ut innan avresan som 13×18 presskopior och la ut i mestadels i mitt rum el på terassen för att se hur de fungerade tillsammans. Ibland kom någon förbi och spontan petade lite i mina känslor genom att ge bättre el sämre kommentarer. Men för det mesta var det bra och intressanta åsikter som framfördes.

Men det viktigaste för mig under resan, var tiden att kunna ägna mig åt mitt projekt till 100 procent själv, utan att bli störd av det som brukar störa. Under detta arbete hittade jag också nyckeln till att kunna skriva text, jag knäckte koden och utan att tveka eller lämna ämnet stannade jag kvar i mina tankar och jobbade genom olika texter och vinklar på mitt självvalda tema.

Det blev till slut nästan 28 sidor på knappa två veckor som skulle kunna vara början på en självbiografi. Men det var ju inte det jag ville skriva så väl hemma har jag strukit ner texten till tre sidor som en inledning till det jag hoppas snart blir en till bok. En bok som var tänkt att göras redan för 30 år sedan men då aldrig blev färdig av olika anledningar.

Urban Jörén