abcdefefhsi
Reserapport | 8 Febr 2024 | SFF

Reserapport Kavalla: Emmi Roosling

”Med ny energi och minimal solbränna är det samtalen och känslan av det kollegiala jag tar med mig hem.”

Reserapport Kavalla: Emmi Roosling

Foto: Emmi Roosling

Jag kliver på tåget. På perrongen står min familj och vinkar hej då. Jag ska åka långt bort i en ubåt och jobba, enligt min tvååriga dotter. Jag lämnar Kalmar och Öland bakom mig och frågar mig hur det här ska gå? Redan veckan innan hade jag börjat längta hem. Med musik i öronen, broderar jag mig igenom tågresan och senare även flygresan. Utan att en enda gång under denna förflyttning till medelhavet ha tittat på bilder av familjen i telefonen. Ett strategiskt drag av en hemmakatt som plötsligt ska tillbringa två veckor på en okänd plats, med okända människor.

Första morgonen väcks jag av kyrkklockans gälla klang. Med trötta ögon rostar jag mina brödskivor, fyller dem med tomater och olivolja och brygger kaffe i moccabryggaren. När solen gått runt grannhuset och når terrassen blir jag så sakteliga uppvärmd och sittandes.

Några dagar senare ska jag hålla mitt föredrag för Kavallas fotoklubb. Jag dyker ner i mitt arkiv och fyller mappen med landskapen där allt började. Det gör mig gott att landa in i de öländska horisonterna igen och plötsligt hittar jag åter en riktning i mitt arbete. En vecka går och i takt med att hemlängtan slår mig, infaller sig också ett arbetsfokus. Med tejp, papper och sax har jag efter några dagar sittande på golvet i mitt rum fått ihop en mycket provisorisk dummy av boken som jag några månader tidigare hade givit upp hoppet om.

Jag tänker tillbaka på när jag tre år tidigare ”åkte till Grekland”, specialbeställde retsina på systemet, köpte vinbladsdolmar på burk och åt orimliga mängder oliver. Allt för att få känslan av att vara i väg på ett vistelsestipendium i Kavalla när reserestriktionerna var som hårdast. Det känns fint att många av bilderna jag tog under den veckan nu står för grunden i det projekt jag arbetat med på golvet i det riktiga Kavallahuset.

Med ny energi och minimal solbränna är det samtalen och känslan av det kollegiala jag tar med mig hem. Att mötas och se varandra på en så trygg plats som huset i Kavalla har varit en ynnest. Tack!