Den 24 augusti tog jag flyget från Stockholm till Thessaloniki via Wien. På flyget, ett österrikiskt flygbolag, spelades Strauss, och min vän sa skämtsamt att det var tur att det inte var Wagner. I en referens till den paramilitära Wagnergruppens ledare Prigozhins frånfälle i en flygolycka dagen innan. 

Efter en intensiv termin av undervisning i Kairo, och en bisarr månad i Ryssland såg jag fram emot att fokusera på mina egna projekt. Jag beslutade mig för att mjukt närma mig min kommande vistelse i Grekland genom att ta en lokalbuss från flygplatsen i Thessaloniki till bussterminalen i stan, där jag senare kom att ta en buss mot Kavalla.

En gammalmodig biljettautomat på bussen skapade viss förvirring hos mig, men lyckligtvis fick jag hjälp av två vänliga killar att skaffa en biljett. Resan från Thessaloniki till Kavalla tog 2, 5 timmar och vi passerade kraftiga regnskyar, och sakta försvann den massiva rökpelaren som tornade upp sig utanför staden från synfältet.

Jag anlände till Kavallahuset precis som det vackra eftermiddagsljuset gjorde entré. Leif visade mig mitt rum och öppnade fönstret med en teatralisk gest. Utsikten var slående vacker, precis som Kavallahustes interiör i art deco-stil. Det kändes nästan som att kliva rakt in i en roman av Agatha Christie.

Vid tillfället för min vistelse, kom och gick en rad intressanta personer. Vi blev vänner och vi sa farväl när det var dags för det. Den särskilda Agatha Christie-stämningen gick nästan att ta på tack husets mångfald av gäster. En filosof, en sociolog, en deckarförfattare, en doktor, en pedagog, en kompositör, en arkeolog specialiserad på massgravar, en organisationspsykolog, en bibliotekarie, en bildkonstnär och undertecknad fotograf. Perfekt stoff för en deckarroman. Men inget av brottslig natur hände, bortsett från en avokado på villovägar.

Dagarna började vanligtvis med en simtur, och det gick inte lång tid förrän jag kände igen varenda person på stranden när jag tog mig ner dit. Samma vuxna, barn och till och med gatuhundar sökte sig återigen till platsen de ockuperat så många gånger förr. Mina ben värkte efter alla trappsteg som skulle vidröras för att komma till stranden. Kavallahusets trädgård var rogivande och full av doftrika örter, nyfikna katter och inte minst två sköldpaddor som gav platsen en charmig och lite knasig eftersmak. Atmosfären i huset genererade goda energier för intellektuellt arbete med dess vackra bibliotek, fantastiska veranda med sjöutsikt och en takterass som gjord för kvällens sista kopp.

Staden var lätt att närma sig och atmosfären avslappnad, full av dofter. De smala gränderna i stadens historiska kvarter osade av kryddig aubergine och vitlök till den grad att jag ville följa doftspåret och bjuda in mig själv på middag hos kocken. Andra gånger var det den fylliga doften av ett närliggande bageri som lockade. Under en utflykt till just ett bageri smakade jag på den lokala specialiteten ”Kavalla Kourabi”. En kaka gjord på mandelsmör med starka konnotationer till den Egyptiska kakan ”Kakh” som i regel avnjuts när Ramadan är över, för att återkomma till Osmanska riktas gåvor till den civilisation som blev…

Under min vistelse fick jag också uppleva en konsert under fullmåne, i basilikan i Philippi, en av de större forntida städerna i Grekland. Falsettsång på ruinens kant, klassisk opera och jazz. Om inte hela staden var där den kvällen var det inte långt ifrån. Hela familjer samlades på picknick-filtar i månskenet.

Vistelsen i Kavalla präglades av en ovanlig, glimrande, upplevelse av det vardagliga – inte olikt det skyddande hölje ett barndomsminne temporärt kan alstra. 

Xenia Nikolskaya 
Oktober 2023 

Den här texten är översatt från engelska. Vill du läsa originalet hittar du det här.