Min vistelse i Paris, var kopplat till ett pågående samarbete mellan mig och fotografen Anna Strand. Vi skapar associativa konstverk – med inspiration från uppdrag vi ger varandra. En form av brevväxling. Inför Parisresan hade jag fått uppdraget ”Superkraft”. Min dotter brukar fråga mig vilken superkraft jag skulle vilja ha och jag brukar svara ”osynlig med osynlig kamera”, med detta som utgångspunkt skapade jag under min vistelse på Svenska institutet i Paris, en reseberättelse med titeln ”På vandring bland osynligheter” i vilken jag tog mig an begreppet osynligheter på olika vis, osynliga kameror, min egen osynlighet, de dödas osynlighet, osynliggörande. Denna bild och textberättelse, och resten av uppdragen, kommer man att kunna ta del av i sin helhet när publikationen ”Det blottade ögat” kommer ut våren 2024.

Här följer ett nedkortat utdrag från en dag ur min reseberättelse:

7 nov. 

Det är varmt. Jag bär kappan i famnen. Det påminner om att bära runt på en avsvimmad människa. Du ska komma hit och hälsa på mig snart. Det längtar jag efter, jag känner mig lite ensam. Faktiskt så känner jag mig ganska osynlig.

Plötsligt duggar det i solen. En man med systemkamera tar kort på mig när jag korsar ett övergångsställe i motljus, (eller så råkade jag bara gå in i hans motiv).

Jag sätter mig på Place Saint Sulpice och läser Andre George Perec´s bok “An Attempt at Exhausting a Place in Paris”. Han satt på just denna bänk 1974 och noterade vad som skedde. Liksom han, noterar jag också platsen i realtid. Sedan dubbelexponerar jag 1974 och 2023.

A man who has just parked his car (n the Aucobianchi’s spot) looks at it as if he doesn’t recognize it. 

Två tanter sitter tätt intill varandra på bänken bredvid mig och kyrkklockan slår två.

There is only one taxi at the taxi stand. The driver has opened his trunk. 

Några män i kostym öppnar en bagagelucka på en svart bil och lyfter ut en likkista. Männen bär in kistan i kyrkan. 

A little girl, flanked by her parents (or by her kidnappers) is weeping.

Jag sätter mig på caféet. Personalen tar inte notis om mig.  

The cafe is almost empty. 

Männen i kostym, som nyss bar kistan, kommer in på caféet och beställer kaffe.

Jag tänker på kistan. Föreställer mig att den innehåller en man som snart kommer förvandlas till osynlig. (Snabbt – genom att brinna upp, eller långsamt genom att förruttna.) Mannens nära kommer att sörja över att han har drabbats av osynlighet. De kommer att sätta upp en stor sten för att påminna om tiden när han var synlig precis som dem. De kommer att titta på fotografier av honom och fotografiernas innebörd kommer att ha ändrats, nu när det inte längre är möjligt för mannen att fästa på bild. 

Ansökningsperioden 2024 är 1 mars – 15 april och här hittar du mer information samt ansökan.