Bild: Thomas Wågström

Jorden är ett litet gruskorn i universum men vi människor definierar det som en planet med atmosfär. Det luftrummet är tunt som skalet på ett äpple, vilket gör att vi borde vara mer rädda om det – det som är själva skyddet mellan oss och det stora mörka kalla. Så här från jordytan när man ligger på rygg en solig dag och tittar ut i lufthavet förefaller det dock väldigt stort, ja just som ett gigantiskt hav av luft.

Det händer mycket där uppe, inte minst en dag med moln av olika slag som fort eller långsamt glider förbi vår blick. Moln är föränderliga och amorfa. Ändrar skepnad och blir, eller har blivit så länge människan legat så där på rygg, en sorts fantasivärld där vi tolkar in figurer, önskningar och ting i molngubbarna. Varför det sker handlar till stor del om att vårt medvetande är den inre atmosfär som omhöljer hjärnan. En projektionsyta där våra föreställningar om tillvaron tar form. En tankeplanet i vårt inre universum med en atmosfär av det som är ”Jag”. På så sätt blir just betraktande av molnen på en sommarhimmel en analogi för vårt inre, samtidigt som detta inre projicerar en mental föreställning i de amorfa molnformationerna. Det ligger något hisnande i det.

Det är därför inte svårt att drömskt bli liggande på sängen med Thomas Wågströms bok ”Såsom i himmelen”. Den är en sorts tredje variant att fascinerat få studera molnformationers möjliga tolkningspotential. Visserligen är det svartvita stillastående fotografier av himlar som ibland är just så där somrigt bulliga som vi minns från vår barndom och ibland så symboliskt laddade med tyngd och svärta som bara en medvetenhet om vår samtids pressade situation kan framkalla - och ett eller annat objektivfilter förstås. Dessa fotografier blir vart och ett en sorts tablå, eller medium för möjliga berättelser eller gränslösa associationer som pejlar höjden på vår individuella mentala ”atmosfär”.

Boken har ett förord i essäform av Karl Ove Knausgård, en av de mer omskrivna och uppskattade nordiska författarna just nu. Jag hade inte läst en rad av honom innan detta möte, så jag tvekade om jag skall kolla på bilderna först eller börja med hans text. Jag kollade till slut på Wågströms fotografier först och sedan texten. Man kan göra vilket som tycker jag, för mötet med bilderna är så häftigt och suggestivt. Ett annat perspektiv än det rent optiska erbjuder texten på, så det blir en tvåstegsraket oavsett vilken ände man aktiverar först. 

Bild: Thomas Wågström

Som sagt, jag har inte läst Knausgård tidigare men detta är en av de vackraste texter jag läst. Han börjar som vi alla med ryggläget och funderingarna kring molnstoderna på det där sättet som var och en av oss åtminstone någon gång från unga år och uppåt associerat kring molnens gäckande former. Men sedan fortsätter han in i just den tunna atmosfär av medvetande som gjort oss till människor, till varelser med kultur, till att omfatta ett mentalt kulturhav, och där vi med fantasins hjälp låter våra föreställningar ta ”molnform” på olika sätt. Knausgård skriver brett, omfattande, omfamnande och briljant så det gnistrar om det. Det handlar om seendet, tiden och våra sinnens uppfattning om världen, eller snarare den sinnebubbla vi lever i och som vi kallar världen. Allt är större än så och det är bland annat genom konsten och vetenskapen vi får en glimt eller en aning om den. Däri är molnen våra bundsförvanter. Deras ständigt föränderliga skepnader får oss att se och beröras av livets såväl villkor som storhet.

När jag sedan återvänder till Tomas Wågströms fina bildsvit har den faktiskt fått ett extra djup av Knausgårds text. Inte så att den gör bilderna tydligare - egentligen, men det mentala universum som är människans och som utgör vår absoluta storhet som varelser här på jorden, skymtar där bakom Wågströms poetiskt genomlysta och vackert fångade lufthav tack vare Knausgård lysande introduktion.

Det här är ett möte mellan bild och text, och sammantaget mellan bokverk och läsare, som slutar i ett inre leende över en sorts frid, trots de mörka molnen vid horisonten. Det finns trots allt kreativa möjligheter att rädda såväl lufthav som att förbli med denna inre projektionsyta där vi har möjligheten att trots allt tänka och kanske att sedan göra livet lite vackrare också i praktiken.

Thomas Wågström
Allt som är i himmelen
(Bokförlaget Max Ström)

Stefan Nilson  
bokredaktion@sfoto.se