Bildkraft i surrealistisk dagbok
En död vän och en plötslig hemkomst i det fotografiska mediet är två bidragande orsaker till den bok som Ricki Lundberg ger ut nu i vår. ”This is me saying goodbye” är en vacker sorgesång inte bara över en förlorad vän utan över en sönderfallande samtid.
Bild: Ricki Lundberg
Det var en resa till Shanghai för fem år sedan som förändrade allt för Ricki Lundberg. Han hade knappt tagit i en kamera tidigare i sitt liv, annat än i högstadiet när foto någon gång stod på schemat. Där på Kina-resan köpte han en systemkamera för att ta lite resebilder och kände sin uttryckspotential – ett helt nytt sätt att se på saker och ting - enligt hans egna ord.
Han kom sedan att återvända ett antal gånger till Shanghai för att fotografera staden och människorna. En kurs i fotografi på en folkhögskola, en dokumentär bildsvit om sporten Parkour som sedan blev film och ett erbjudande om att göra en reklamfilm för ett globalt läskedrycksföretag, gjorde att hans foton plötsligt var ute i nationella och internationella tidningar, både som omslag och i artiklar.
Tillsammans med vännen Cato Aspmo åkte han mot slutet av förra decenniet sedan runt i Sverige och fotograferade övergivna platser, nedlagda industrier och bruksorter i svårt bakvatten. Han fångade denna populära trend så pass bra att genrens upphovsman i Sverige - Jan Jörnmark - bjöd in att fotografera med honom och Annika von Hausswolff. Han hade vid den här tiden också sin första utställning.
2010 reste han till Berlin för att fotografera och det var där den nära vännen Henrik Stjernlöf dog.
Samma år vann han tävlingen Metro Photo Challenge i kategorin Känslor. Först den svenska tävlingen sedan globalt, med en exponering utöver det vanliga för en så pass oerfaren fotograf. Priset var en resa och den gick till New York vilket man kan se spår av i den här boken.
Idag är Ricki Lundberg etablerad som fotograf i hemstaden Filipstad och efter tre års arbete har hans fotobok och hyllning till sin döde vän nu kommit ut.
Bild: Ricki Lundberg
Det man slås av är den spontana bildkraften i ”This is me saying goodbye”. Det finns visserligen en rad tydliga influenser från de senaste decenniernas unga svenska fotografi och de föregångare som präglat den – exempelvis Anders Petersen, J H Engström, med flera.
Här finns också det stora samtida intresset för övergivna platser. De där enklaverna som fungerar som en sorts övertydliga tidskapslar på den förändring som drabbat det här landet under senare år. Det är ett restlandskap befolkat av människor från folkhemmet som blev kvar när den nya tidens flashiga framgångsideal svischade förbi. Jan Jörnmarks och en hel hoper andra dokumentatörers inflytande över denna flagnande svunnenhet, går inte att komma förbi.
Bokens stundtals nakna och hårda bildestetik, som kontrasterar mot en känsla av intresse eller deltagande – många gånger med en varm underton – i andra människors förtvivlade utanförskap eller hjälplösa marginalisering, genomströmmar det här bildmaterialet. Bild efter bild förmedlar en laddning som berör av möten och situationer som både blottar ett främlingsskap. Men här finns även bilder av stark gemenskap.
Alla dessa slitna miljöer, kraschade brukslokaler, övergivna hus, öde landskap, är en dov dunkande puls genom boken. Mestadels handlar det om svartvita fotografier, som när de avlöses av en färgbild, understryker bokens estetiska grundton.
Bild: Ricki Lundberg
Ricki Lundberg själv betecknar sin fotobok som en sorts surrealistisk dagbok över människor som står honom nära och platser han värdesätter. Här finns förutom en egendomligt drömartad stämning ibland även ett sökande efter minnen, bildminnen, och känslan av en plats. Det finns en brådmogenhet i bokens bildmaterial sett som en helhet: kompisgänget, nyfikenheten, upptäckarivern – att Se - och äventyret att insupa den övergivna platsens laddning av något förlorat. Men även det urbana landskapets speciella stämning, inte minst i bilderna från olika storstäder.
De flesta bilderna bärs av en mycket klar blick för det som gör ett fotografi så brännande, nära och starkt. Det är inte så mycket den kompositionella briljansen som just en infernalisk närvaro. En alldeles särskild sensibilitet i porträtten och ett bildspråk vars energi dröjer kvar länge efteråt fullbordar bokens övertygande helhet.
Den enda invändningen är att boken skulle ha vunnit ytterligare i koncentration på att några bilder av kompisar i övergivna rum, eller iscensatta poser, som känns repetitiva, kunde sållats bort.
Men som förstlingsverk är det en stark debut Ricki Lundberg gör.
Ricki Lundberg
This Is Me Saying Goodbye
(GML Förlag)
Stefan Nilson
bokredaktion@sfoto.se
