Bild:Jan Nordström

Jan Nordström: Tillsammansheten ( eget förlag)

Mer än en gång har fotopriser och utmärkelser gått till idrottskildringar inifrån. Inte minst i USA där såväl ishockey, baseboll som amerikansk fotboll, följts ingående av tidningar och etermedia under spelsäsonger och kriser. Nyligen kom Zlatans hypade självbiografi som närmast bemötts med hysteriska proportioner i Sverige. Det är ofta så att idrottsskildringar balanserat på en tunn gräns till förvrängd heroism och ett allstädes närvarande rädsla för att visa svaghet. Distanslösa hyllningarna har lika mycket skymt skärskådandet som omintetgjort den kontakt mellan idrottsmän och publik som kunnat uppstå på ett annat sätt än i matchernas eller tävlingarnas kroppsliga prestationer.
Jan Nordströms bok är något helt annat som låter oss läsare möta just människorna bakom idrottens fasad av gladiatorpansar. Deras hela liv som människor och idrottsmän.
Idrottare är människor de också, det är förstås en truism att skriva, men behöver lika fullt påpekas. Medierna häpnar varje gång en idrottsstjärna på ett eller annat sätt visar svaghet. Idrottsskador är förstås påtagliga, men när det inre går sönder…  Jan Nordström vet vad han talar om och vågar skildra det i den här boken. Han har själv varit drabbad av psykisk ohälsa och ätstörningar under sin tid som elitfotbollsspelare.
Idag är han föreläsare i olika ämnen kring dessa centrala teman om idrott och ohälsa, gemenskap och självsyn. Han arbetar även som stödperson för killar och män i Riksföreningen för Anorexi/Bulimikontakt samt är ambassadör för regeringens satsning ”Hjärnkoll” som är en kampanj mot fördomar om psykisk ohälsa.
”Tillsammansheten” är berättelsen om ett fotbollslags inre liv i bokstavlig mening, om det som är gemenskap men också utsatthet, sårbarhet och mod. Jan Nordström började fotografera när han avslutade sin idrottskarriär. Han står för bokens bilddokument. Texter skrivna av honom själv och en del av de forna lagkamraterna, bär mycket av den stämning av medmänsklighet och värme som är bokens solida grund.
Han följde Kalmar FF under ett år, det lag han själv varit lagmedlem i innan han hoppade av. Det är en bok som går utanpå schablonen av en idrottsskildring. Men det är även en skildring inifrån av lagets vardag,  av samspelet och motsättningarna, om styrka och förväntningar och den ständigt närvarande rädslan att visa svaghet.
Bollen är rund men ”Tillsammansheten” visar en bild av ett fotbollslag som förstås, när det inte är match, även är ett gäng individer med olika drömmar och passioner utanför arenan.

Bild: Helene Schmitz

James Dobreff, Arne Jönsson, Helene Schmitz (foto):
Ur regnskogens skugga – Daniel Rolander och resan till Surinam

(Bokförlaget Max Ström)

Att fotografin redan tidigt togs i vetenskapens tjänst berodde till stor del på tron att det var ett perfekt medium för människans genomlysning av världen. I det moderna projektet låg och ligger viljan att blottlägga världen och söka främst då vetenskapliga upptäckter och sanningar – i många fall förmedlat och manifesterat genom fotografisk dokumentation.

När Daniel Rolander gav sig av på sin upptäcktsresa till Sydamerika och Surinams urskogar var den fotografiska tekniken ännu inte uppfunnen. Möjligen fanns den där som en tanke i modernitetens gryning. Rolander var en av Linnés mest begåvade lärjungar och hans två år långa forskningsexpedition resulterade i en 700-sidig dagbok. Den berättar i ord och teckningar om sällsamma djur och växter i tidens anda, men även om det lokala livets strapatser och klimatets inverkan.

Bild: Helene Schmitz

Daniel Rolander skrev som vetenskapsman på sitt officiella språk latinet. Texten har nu översatts av Arne Jönsson till svenska. Det är den inre resan 250 år senare. Den yttre och fysiskt repeterade med det verktyg Daniel Rolander skulle jublat över om han haft tillgång till 1754, har Helene Schmitz gjort med kameran.
På så sätt är den här boken ett unikt återaktiverat dokument om en klassisk forskningsexpedition. Helene Schmitz fotografier förmedlar den ångande magin i Surinams regnskogar. Hon fångar dessutom upp Rolanders blick, hans iakttagelser av flora och fauna. Hon för oss närmare det som för 250 år sedan var en ytterlig exotism. Exotiskt är det fortfarande och strapatserna delar Helene Schmitz med Daniel Rolander med tidsgapet emellan.
De skildrar tillsammans i den här boken en fantastisk värld, men åtskilda av tidens gång. Det ger en alldeles extra krydda till här utgivningen.
Det är dessutom en bok som inte bara kan intressera den som gillar fotografi. Som historiskt dokument och berättelse är den fascinerande, inte minst med James Dobreffs essä som sätter in Daniel Rolanders gärning i upplysningens vetgiriga strålkastarljus.

Bild: Sven Westerlund

Sven Westerlund: Retro – Vertex – Bunker (Global Image Stockholm)

Sven Westerlund har alltid skrapat energiskt och prövande på samhällets förföriskt blanka ytor. Hans bildvärld är ett skärande nagelskrap på maktens fasader och som ofta river med sig hela sjok av det perfekta men lögnaktiga. Hans bildvärld gör det förljugna transparent. Hans blottlägganden är fascinerande inblickar i såväl strukturer som sönderfall.

En bild säger sällan mer än tusen ord. Inte ett fotografi i alla fall, som lätt lånar sig till den som för tillfället har makten över den medföljande bildtexten. Men Sven Westerlund - som genom åren visat sig vara en skicklig systemkritiker - punkterar i sina fotografiska bildserier de många orden som maktapparaten använder för att säkerställa en tillfredsställande officiell verklighetsbild.
Sedan början av 1980-talet har hans bildproduktion ingått i ett ständigt pågående projekt att avslöja maktens lögner och skärskåda de framsteg som efterhand allt för ofta visat sig bli sorgliga tillkortakommanden. Han är en bitsk samhällskritiker utan att använda vare sig pekpinnar eller överdrifter. Han framkallar varje enskilt nu med en särskilt skarp silhuett som synliggör även det som ligger inbäddat i det invanda.

Bild: Sven Westerlund

Den här bokboxen är en tillbakablick på 30 års fotografiskt arbete genom den del som fått namnet ”Retro”. Den andra har fått titeln ”Vertex” och är ett slags mentalt och vasst fokus på samtiden efter folkhemmets nedmontering. Den tredje delen i bokboxen benämns ”Bunker” och innehåller bilder från en resa till några av det här landets fängelser, en bildsvit som mer än en gång ställer vår traditionella bild av fängelsevärlden på huvudet. Samtliga bilddelar är tryckta i 6-färgers digitaltryck på syrafritt papper och utgör ett konstfärdigt bokverk i sig. Varje del innehåller även en essä, i ”Retro” skriven av Hans Hedberg, i ”Vertex” av Niclas Östlind och i ”Bunker” av Michel Foucault.

Bild: Sven Westerlund

Sven Westerlund arbetar ofta med motsatser eller kontraster i sina bilder: natur – onatur (civilisation), kontroll – kaos, yta – fragment. Ur den här metoden framträder bilden av en dialektisk kamp mellan makt och vanmakt, kontroll och oordning, samhälle och anarki, skärpa och oskärpa.
Det som laddar hans bilder alldeles särskilt är förmågan att skapa bildkompositioner som efter en stunds betraktande får oss att se det där som hela tiden irriterar helhetsupplevelsen, en sorts dissonans i ögonvrån. Men även om Sven Westerlund jagar dissonanser i vår verklighet är bilderna knappast disharmoniska, de kan vara både infernaliska, komiska och vackra. Men det är i det tuktade, det som inte är sig självt längre, som han hittar gliporna och öppnar våra ögon. Det är oerhört skarpt gjort.