Bygdefotograferna – en fotografisk gerilla
De saknade det mesta – en präktig ateljé, stor kamera, fonder och rekvisita, mörkrum och förstoringsapparat. I stället cyklade bygdefotografen runt med handkamera och glasnegativ på pakethållaren. De välkomnades i de flesta hem och även i många andra sammanhang. Av Björn Axel Johansson.
Till skillnad mot många ateljéfotografer erbjöd bygdefotograferna gärna ”hemmabilder”. Här har en av dem, smålänningen Edvin Lind från Ånhultaberg, nyttjat ett hörn av finrummet hos Marie Pettersson född 1876. Fönsterljuset kommer från två håll och redovisar en del av hemmets pynt inklusive alla fotografiska porträtt. Här finns ett tjugotal levande och döda släktingar liksom de ständigt förekommande Amerikafararna.
ÄNNU I BÖRJAN av 1900-talet var Sverige ett böndernas land. Av de drygt fem miljoner invånarna bodde en miljon i städerna medan fyra miljoner levde på landsbygden. De utgjorde ett problem för rikets fotonäring eftersom branschen främst baserades på städernas fasta ateljéer. I äldre tider hade visserligen resande fotografer turnerat landet runt och satt upp provisoriska ateljéer både här och där i sin jakt på kunder. I slutet av 1800-talet fanns dock inte många resande kvar.
Fasta ateljéer var då det vanliga med priser som i det dåtida klassamhället accepterades av städernas över- och medelklass. Men för stora delar av landsbygdens befolkning innebar både de geografiska avstånden och kostnaderna åtskilliga svårigheter. De sökte sig inte gärna till stadsateljéerna även om det förekom att ateljéerna hade kompletterats med egna fotofilialer på mindre orter.
I detta skede trädde bygdefotograferna fram, så vitt känt enbart män, och de skiljde sig på de flesta sätt från den professionella yrkeskåren. De saknade ateljé, arbetade med lätt teknik och hade fotografering som en bisyssla vid sidan av något annat yrke.
Deras prissättning var också främmande för yrkesfotografer. Utan ateljé och dyrbar utrustning kunde de nöja sig med något tjog ägg, lite fläsk, en skvätt brännvin eller möjligen några enstaka kronor i handen. Särskilt under första världskriget var ibland förnödenheter av olika slag mer värda än kontanter.
Edvin Lind kände dem som ställde sig framför kameran. Han var eftersänd och ingen främling för byborna från Smuge i Stora Ånhult. Utan att klä upp sig och vara ”ateljéfina” blickar de sommaren 1913 mot kameran i sina svettiga arbetskläder. Nere till höger står gårdens ägare N. P. Eriksson född 1846.
LIKT EN fotografisk gerilla tog bygdefotograferna marknadsandelar från den etablerade yrkeskåren. De naggade branschen i kanten och arbetade i ett gränsland mellan amatörer och professionella, en skara oorganiserade frifräsare som tillfredsställde folkmajoritetens behov av att bli förevigade på sina egna villkor. Från sekelskiftet 1900 och några årtionden framåt var dessa självlärda fotografer verksamma på de flesta håll i landet.
Men deras fotografiska arv har ofta skingrats, kastats eller glömts bort i källare och på vindar. Först under senare årtionden har framför allt hembygdsföreningar, länsmuseer och släktforskare lagt kraft på att leta upp och digitalisera deras fotografier och göra dem tillgängliga för en bredare allmänhet.
Metodiskt har negativsamlingarna gåtts igenom och granskats. Med hjälp av den lokala kunskapen har bildanalyser kunnat göras: motiv, plats, årtal, personer, namn, ålder, släktrelationer. Underlag saknas nästan alltid eftersom bygdefotograferna – i motsatts till ateljéfotograferna – sällan eller aldrig förde liggare. I bästa fall finns en del uppgifter på de kartonger som innehåller glasnegativen.
Ett av många exempel på den här typen av fotohistoriskt arbete svarar småländska Virserums hembygdsförening för. Förutom att undersöka de bildarkiv som några av ortens tidigare yrkesfotografer lämnat efter sig har medlemmarna också intresserat sig för en av traktens bygdefotografer, Edvin Lind från Ånhultaberg.
Den nybyggda dansbanan i Mosstorp, en av flera i bygden. Längst till höger står fotograf Lind själv. Han har riktat in kameran på sitt stativ, ställt in skärpan, justerat bländaren, satt in kassetten med glasnegativet, startat självutlösaren, skyndat fram till sin plats, stramat upp sig – och så hördes klicket från slutaren. Fotografiet var klart.
LIND FÖDDES 1891 som son till en skräddarmästare. Fadern ville dock inte att sonen skulle gå i hans fotspår och kostade i stället på tonåringen en utbildning vid Mariannelunds praktiska skola där han tog sin realexamen.
För att stärka ekonomin under studietiden skaffade ynglingen en kamera, lärde sig att fotografera och tjänade de första kronorna på enkla foton av skolkamrater och andra intresserade. Under ferierna utvidgade han sin rörelse och började hemmavid fotografera jämnåriga kamrater. Han fick ord om sig att vara en pålitlig fotograf och kundkretsen vidgades från släkt och vänner till traktens mer avlägsna byar.
Av Linds cirka två hundra bevarade glasnegativ framgår att han under första världskriget använde åtminstone två olika kameror. Sannolikt hade han en handhållen så kallad fallplåtskamera med magasin för ett halvt dussin glasplåtar i format 9×12 centimeter. Den andra var en stativbunden och mer avancerad kamera för större glasnegativ med måtten 12×16,5 centimeter.
I båda fallen var negativen tillräckligt stora för enkel kontaktkopiering i dagsljus och skala 1:1. Det innebar att han inte behövde använda elektrisk apparatur för förstoring eller andra arbetsmoment. Eftersom stora delar av den svenska landsbygden länge saknade elektricitet var det här vanliga arbetsvillkor för landets bygdefotografer.
Soldattorpet för Rote 37 i Triabo. Den siste indelte soldaten på torpet blev knekten och skomakaren Jonas Peter Otto Lif född 1861. Hustrun Karolina står framför byggnaden i ett plan med den obligatoriska rotetavlan ovanför dörren. Edvin Lind har omsorgsfullt placerat ut de tre sönerna Gunnar, Axel och Konrad för att få balans i bilden.
TILL SKILLNAD mot ateljéernas arrangerade porträttstudier i konstlade miljöer använde bygdefotograferna vad som fanns till hands. I en del fall försökte de imitera ateljébilder genom att som fond spika upp ett tygstycke på en ladugårdsvägg. De kunde också använda hushållens mattor och andra textilier för att efterlikna yrkesfotografernas bilder.
Men i huvudsak tog de helt andra typer av fotografier. Idag skulle deras bilder möjligen kategoriseras som dokumentära eller rent av etnografiska studier. En vanlig motivkrets var grupp- och arbetsbilder, fotografier av ett slag som yrkesfotograferna sällan erbjöd landsbygdens befolkning. Som regel redovisade gruppbilderna också miljön. Exempelvis poserade människorna framför sina fastigheter eller på åker och äng och andra arbetsplatser.
Särskilt vintertid var det vanligt att bybor avbildades inomhus och då gärna i vad som brukades kallas finrummet eller i salongen när det gällde storböndernas hem. Där fanns de förnämsta ägodelarna samlade och inte minst ramade fotografiska porträtt på skåp, bord och väggar.
De här arbetssätten gällde även Edvin Lind när han framgångsrikt och i allt vidare kretsar cyklade runt i hembygden. Liksom andra bygdefotografer marknadsförde han sig på ett helt annat sätt än yrkesfotograferna. Som bygdens son förlitade han sig på mun-mot-mun-metoden. Det var inte tal om annonser i dåtidens många dagstidningar.
Klassisk familjegrupp framför ett boningshus i Stora Ånhult, ett fotografi som sannolikt inbringade fotograf Lind lite inkomster. Till vänster fastighetsägaren August Israelsson född 1846 med makan Tilda född 1849 och flera generationer finklädda familjemedlemmar. Det snidade hästhuvudet på förstukvisten visar att gården tidigare varit rusthåll och kronogård.
EDVIN LIND blev också anlitad i samband med mer officiella händelser. En stor sak i bygden var exempelvis öppningen av den smalspåriga järnvägen mellan Växjö och Virserum sommaren 1912. Vid den högtidliga invigningen av järnvägsstationen i Mosstorp var Lind där. Ceremonin markerade en ny tid.
Årtiondena efter sekelskiftet 1900 präglades också av befolkningens önskan att gå samman och gemensamt förbättra sina levnadsvillkor. Utöver politiskt engagemang rörde det sig om föreningar på både lokal- och riksnivå, exempelvis nykterhetsrörelsen, studieförbund, hembygdsrörelsen och frikyrklig verksamhet.
Flera av dessa folkrörelser dokumenterade Edvin Lind, gärna med hjälp av gruppbilder som ofta inbringade goda inkomster. I en del fall kopierade han upp negativen som vykort för försäljning. Bland mycket annat intresserade han sig också för bygget av traktens nya dansbana, det lokala teatersällskapets uppsättningar och mer privata bilder av allehanda slag.
Lustspel och ungtuppar i gröngräset. Under 1910-talet uppförde teatersällskapet inom nykterhetslogen Morgonrodnaden olika uppsättningar som uppskattades av traktens invånare. Bland Edvin Linds efterlämnade glasnegativ finns också mer privata bilder. Till höger skålar fotografen själv med sina kamrater.
EFTER NÅGOT eller några årtionden tycks de flesta bygdefotografer ha rundat av sin verksamhet för att ägna sig åt något annat. Deras tjänster hade blivit allt mindre efterfrågade när även mer avlägsna trakter fick förbättrade kommunikationer, befolkningens rörlighet ökade samtidigt som fotonäringen och inte minst amatörfotografin växte sig stark. På 1930-talet kom också en ny typ av billig porträttfotografi, seriebilder i miniformat för fem öre styck.
Bygdefotografens marknad försvann. Det gällde även för Edvin Lind. Han lämnade så småningom hemtrakten och skaffade sig arbete på annat håll. Det är okänt om han fortsatte att fotografera eller om kameran ställdes på hyllan.
Men liksom många andra bygdefotografer hade han under en period stärkt sin kassa med fotopengar även om fotografering aldrig blev någon huvudsyssla. När han gick bort 1976 bodde han sedan länge i Växjö där han drivit en framgångsrik virkeshandel.
/ Björn Axel Johansson
i samarbete Virserums hembygdsförenings Ingemar Emrin och Christina Claesson
______________________________________________________________
Namn: Edvin Lind
Levde: 1891 – 1976
Verksam som: Bygdefotograf i trakterna runt småländska Ånhultaberg söder om Virserum.
Läs mer: Bygdefotograf Carl E. Andersson i Hulterstad på sydöstra Öland har tidigare beskrivits i SFF:s fotohistoriska artikelserie. Den 4 maj 2022 publicerades ”Bygdefotografen: Med cykel, kamera och dagsljus”.