En tidig mötesplats för svensk fotografi

Bildtext: Fotografisk Tidskrift publicerade varje år namnen på medlemmarna i Fotografiska föreningen i Stockholm och sektionen i Uppsala. Tidskriftens sex första nummer kom ut 1888 och ingick i volymen ”Fotografisk Tidskrift 1889”. Foto: Björn Axel Johansson

VID STARTEN inriktades Fotografiska föreningens verksamhet mot intresserade amatörfotografer. Namnet var då Svenska Fotografi-Amatörföreningen. Efter en intern konflikt något år senare ändrades namnet, medlemsrekryteringen vidgades och kom även att omfatta yrkesfotografer. Fotografisk Tidskrift, sedan hösten 1888 föreningens officiella organ, hade dock redan från början riktat sig till ”fackmän och amatörer”.
    Under det första verksamhetsåret ökade antalet medlemmar gradvis från ett fyrtiotal till sjuttio fotoamatörer. Inval av nya medlemmar skedde efter rekommendation av någon ledamot i föreningen. Påfallande många representerade huvudstadens övre medelklass vilket ger en god bild av situationen inom den dåtida amatörfotografin.
    Förenklad fototeknik hade inneburit att bättre beställda medborgare blev familjefotografer. Samtidigt hade de mer avancerade amatörerna insett att de också kunde ha nytta av en kamera i sin yrkesutövning, exempelvis inom medicin och astronomi liksom på många konstområden och i den militära världen. Det fanns redan svenska föregångare men framför allt skedde utvecklingen utomlands.

DEN MATRIKEL som publicerades i april 1889 redovisade drygt fyrtio yrkestitlar. Det förekom dock ingen ledamot med titeln ”fotograf” men i två fall fanns en koppling till branschen, ”fototypör” och ”reproduktionsfotograf”. De fyra kvinnliga medlemmarna noterades enbart med sina civiltillstånd – tre ”fruar” och en ”fröken” – medan en yngling angavs som ”student” och ett par tonåringar inte fått någon titel alls.
    Spännvidden i övrigt var stor: Artist, apotekare, bildhuggare, bokhandlare, bokhållare, byråchef, docent, fabrikant, greve, grosshandlare, hovintendent, ingenjör, juvelerare, jägmästare, kabinettssekreterare, kandidat, kanslist, konservator, kapten, litograf, läkare, löjtnant, lärare, notarie, major, medicine doktor, postkontrollör, postmästare, professor, provisor, redaktör, rektor, sergeant, tandläkare, teknolog, tjänsteman, vice konsul.
    Att döma av yrkesbeteckningarna fanns således inga representanter för den verksamhet som helt dominerade dåtidens fotografiska näring – de professionella ateljéfotograferna. I stället utgjorde medlemskårens amatörfotografer en spegelbild av en medieteknik som sökte sig nya vägar och vidgade fotografins användningsområden inom olika delar av samhället.  

NÅGRA YRKESKATEGORIER utmärkte sig. Här fanns åtta militärer, fem ingenjörer, fyra konstnärer, fyra professorer och tre läkare. Inom några av grupperna ingick flera redan framgångsrika fotografer som balanserade mellan amatör- och yrkesfotografi.
    Exempelvis var professor Carl Curman en föregångare inom medicinsk fotografi medan en astronom vid observatoriet i Uppsala – professor N.C. Dunér – också nyttjade fotografi i sin verksamhet. Ytterligare två astronomer – professor Hugo Gyldén på observatoriet i Stockholm och docent C. V. L. Charlier vid Vetenskapsakademien – var sysselsatta med att utveckla och förfina den fotografiska tekniken för dokumentation och analys av stjärnhimlen och dess himlakroppar.
    Även inom militärväsendet växte intresset för fotografi. Ett tecken var att två majorer, en kapten, fyra löjtnanter och en sergeant anslöt sig till Fotografiska föreningen redan under det första verksamhetsåret. En militär förhoppning var att dåtidens allt smidigare fotoutrustning kunde användas i fält och vid rekognoscering från luften, det vill säga med friflygande eller stationära spaningsballonger.
    Bland föreningens militära medlemmar fanns bland andra friherren och majoren C. C:son Lowisin med en central tjänst vid Generalstaben medan Claes Adelsköld, major och framgångsrik ingenjör, under årtionden varit sysselsatt med att bygga hundratals mil järnväg i Sverige och Finland. Han var en avancerad fotograf som i tjänsten dokumenterade anläggningsarbeten, vatten- och vägbyggnad.

FÖRENINGEN utvecklades snabbt till en mötesplats för likasinnade. De kunde ta del av varandras fotografiska erfarenheter både som privatpersoner och inom respektive yrke. Vid de månatliga mötena hölls anföranden och diskussioner om aktuella ämnen liksom demonstrationer av fotoutrustning och nya arbetsmetoder.
    Som medlemmar hade de dessutom tillgång till Fotografisk Tidskrift och redaktör Albin Roosvals omvärldsbevakning. Han byggde upp ett bibliotek med internationell och ibland svåråtkomlig facklitteratur. Aktuella arbeten anmäldes regelbundet i tidskriften.
    Roosval hade en bakgrund som yrkesfotograf även om han vid den här tidpunkten uppträdde som redaktör. Medlemsmatrikelns titulatur speglade inte alltid de verkliga förhållandena. Bakom Uppsalakretsens ”Schenson, Emma, fröken” doldes exempelvis en 60-årig, ogift och egenförsörjd yrkesfotograf med ett brett register.
    Allt sedan kollodiumprocessen och våtplåtens dagar på 1860-talet hade Emma Schenson omväxlande sysslat med konstnärlig verksamhet och porträttfotografi i egen ateljé. Hon hade också dokumenterat sin stad och blev framför allt ihågkommen för en förnämlig bildserie från Uppsala domkyrka.

ÄVEN förteckningens ”Numa Peterson, apotekare” dolde något helt annat. I själva verket var han en av landets mest framgångsrika fotohandlare. I egenskap av apotekare hade han börjat sin verksamhet 1865. Tjugo år senare drev han en butik med ett stort och varierat sortiment på Hamngatan i centrala Stockholm.
    Utöver fotografisk utrustning erbjöd han bland annat tekniska artiklar avsedda för olika vetenskapliga ändamål, exempelvis optiska instrument och laboratorieutrustning. I rörelsen ingick också en kameraverkstad.
    Ytterligare ett exempel på medlemmar med dubbla intressen var medlemsmatrikelns ”Sven Scholander, bildhuggare”. Han var en konstnär och driven amatörfotograf som senare framträdde som konkurrent till Numa Peterson. I samarbete med familjen Hasselblad i Göteborg blev han en av Stockholms mer framgångsrika fotohandlare.

LIKASÅ återfanns ”C. G. V. Carleman, artist” i medlemsregistret, en tidig yrkesfotograf och föregångare inom svensk fotografi. Han introducerade nya fotografiska metoder och arbetssätt för att under 1870-talet också träda fram på den internationella scenen. Carleman blev en av de första som lyckades rastrera och överföra fotografier till bok- och tidningstryck, bland annat i boken ”Paris ruiner” från 1871.
    Även föreningens ”Börtzell, Algernon, hofintendent” sysslade med tryck av olika slag. Han fick sin titel 1881 men var ursprungligen ingenjör och med åren skaffade han sig en lång meritlista. Bland mycket annat arbetade han som kartograf, aktuarie vid Sveriges geologiska undersökningar, föreståndare för Generalstabens litografiska anstalt och även vid Riksbankens sedeltryckeri 1893 till 1913.
    Sannolikt hade han rent professionella skäl att ansluta sig till föreningen eftersom fotografisk teknik fick allt större betydelse inom hans verksamhetsområden. Nu blev även en av Börtzells unga medarbetare medlem i föreningen, ”Axel Lagrelius, ingeniör, Generalstabens litogr. anstalt”.
    Med sina tjugosex år var han bland de yngre ledamöterna och han skulle framöver få en central position inom svensk reproduktions- och tryckteknik. Lagrelius kom senare att avsluta sin yrkesbana som efterträdare till Börtzell, det vill säga föreståndare för Riksbankens sedeltryckeri. Som driven amatörfotograf bidrog han också med fotografier och artiklar i Fotografisk Tidskrift.

UTÖVER hovintendent Börtzell och hans direkta koppling till kungahuset fanns i medlemsregistret även andra personer i samhällets översta skikt, exempelvis ”Bildt, Carl, kabinettssekreterare”. Han var en hängiven fotoamatör och blev föreningen trogen i många år. Efter att han utnämnts till ambassadör i Rom, eller ”minister” som det hette, fortsatte han som korresponderande ledamot. Bildt blev den som hade officiell kontakt med en av den tidens absolut främsta amatörfotografer i Sverige, dåvarande kronprinsessan Victoria, när hon vistades i Italien.
    Kronprinsessan blev hedersmedlem i Fotografiska föreningen 1895. Då ingick redan en annan kunglighet i föreningen, Hertigen af Nerike, det vill säga den konstnärligt aktive prins Eugen som 1890 hade accepterat att bli hedersledamot. Förutom att vara en ivrig amatörfotograf använde han liksom många andra konstnärer fotografin som stödteknik.
    Prinsen var inte ensam. Föreningens ”Severin Nilsson, artist” var ett annat exempel där kameran utgjorde ett stöd i konstnärsskapet. Förutom porträtt ägnade han kraft åt historie- och samtidsmiljöer, ofta i en närmast fotorealistisk stil. Han dokumenterade också folklivet med särskild uppmärksamhet på barn och arbetsfolk.

ETT GEMENSAMT intresse för fotografi band samman det sjuttiotal personer som anslöt sig till föreningen när den bildades 1888. De företrädde en rad verksamhetsområden och flera blev långvariga medlemmar både i föreningen och som medarbetare i Fotografisk Tidskrift.
    I den yngre generationen ingick bland andra Charlier, Roosval, Scholander och Lagrelius som ännu inte var trettio år gamla. Curman, Dunér, Gyldén, Börtzell och Peterson var i femtioårsåldern medan Adelsköld och Carleman var sextiotvå respektive sextioåtta år.
    Ännu tolv år senare var många av dem fortfarande aktiva medlemmar vid sekelskiftet 1900. I föreningen kvarstod bland andra Adelsköld, Bildt, Börtzell, Curman, Gyldén, Lagrelius, Nilsson, Peterson, Roosval och Scholander. Medlemsmatrikeln omfattade då drygt två hundra namn.
    Vid det laget hade situationen förändrats när det gällde medlemskåren. Redan ett par år efter föreningens tillkomst hade yrkesfotograferna bjudits in som ledamöter. Resultatet visade sig i den förteckning som Fotografisk Tidskrift redovisade 1890.
    Ett halvt dussin av Stockholms mest framgångsrika yrkesfotografer hade då funnit anledning att ansluta sig till föreningen. Här fanns de tongivande hovfotograferna Gustaf Florman, Mathias Hansen, Johannes Jaeger och Selma Jacobsson Norayr. Ytterligare en kvinna, fotograf Heléne Edlund, och fotograf Valentin Wolfenstein ingick i den nytillkomna gruppen.
    Föreningen kom därmed att bestå av en på olika sätt inflytelserik och tongivande skara personer som framöver fick stor betydelse för utvecklingen av svensk fotografi.                       

Fotografisk Tidskrift N:o 11/1889 förtecknade föreningens alla medlemmar. Den förste ordinarie ordföranden Elias Heyman, medicine doktor och professor vid Karolinska institutet, avled redan den 14 december samma år. Han ersattes av professor Hugo Gyldén, astronom. Foto: Björn Axel Johansson     _________________________________________________________________

FOTOGRAFISKA TIDSKLIPP
Artikelserie av Björn Axel Johansson om teknikskiften, händelser och personer med betydelse för utvecklingen av svensk fotografi. Läs mer.  

_________________________________________________________________