abcdefefhsi
Fotohistoria | 9 Jan 2023 | Björn Axel Johansson

När fotografi blev frimärken

1891 kom det första svenska frimärket som byggde på ett fotografi. Hovfotograf Gösta Florman – tillika Svenska Fotografernas Förbunds mångårige ordförande – svarade för den fotografiska förlagan, ett porträtt av Oskar II i profil. Fram till 1911 såldes frimärket i långt över en miljard exemplar. Av Björn Axel Johansson   

När fotografi blev frimärken

Frimärksserien 1891-1911 med porträtt av Oskar II. Under ett par årtionden dominerade frimärkstypen svensk posthantering. Foto: Björn Axel Johansson.

SVERIGE FICK sitt första frimärke 1855. Det var av så kallad Vapentyp Skilling Banco med en klassisk och stramt hållen formgivning utan några visuella utvikningar. Några år senare gavs ett frimärke ut med ett litet bildelement – ett liggande lejon.
   Men det skulle dröja ytterligare ett par årtionden innan ett porträtt prydde ett svenskt frimärke. Så småningom uppstod en stark koppling mellan kungahuset, utgivningen av frimärken och utvecklingen på det fotografiska området.
   Det var under Karl XV:s regeringstid åren 1859 till 1872 som fotografin fick sitt genombrott i Sverige. I början av 1860-talet ökade antalet fotografer dramatiskt. Bara i Stockholm tiodubblades antalet ateljéer till omkring sextio.
   Orsaken var förenklad teknik och introduktionen av de så kallade visitkorten, omåttligt populära ateljébilder monterade på kartong i standardformatet 6×9 centimeter. De gavs bort eller såldes i tiotusental och hamnade som statushöjande fotografier i över- och medelklassens familjealbum.


En rad fotografiska format utvecklades under Karl XV:s regeringsår. Allmänheten erbjöds allt från visitkort, handkolorerade porträtt i meterformat och små papperskopior i miniatyralbum.

   Karl XV ansågs vara en folklig regent. För att bibehålla sin ställning förlitade han sig bland annat på den snabbt framväxande fotografin. Han utnämnde norrmannen Mathias Hansen till rikets förste hovfotograf. Den upphöjde fotografen avbildade monarken i olika roller: kung, militär, jägare, charmör och en folkets man.
   Men Karl XV fick aldrig nöjet att se sig själv på ett stämplat svenskt frimärke. Det närmaste han kom var ett provfrimärke som aldrig gavs ut. Det blev i stället hans yngre bror Oskar II som ett årtionde senare trädde fram som landets förste frimärkskung.

EFTER SITT trontillträde 1872 insåg även Oskar II fotografins kraft, ett sätt att stärka monarkins ställning. Bland annat lät han sig fotograferas i samband med att landets järnvägsnät byggdes ut. Majestätet dokumenterades vid otaliga invigningar av stationer och färdigställda bandelar. De lokala fotograferna sände sina väl ramade alster till Stockholms slott och belönades med den eftertraktade titeln ”Hovfotograf”.
   Samtidigt odlade monarken sina kontakter med huvudstadens fotografkår. Under årens lopp blev den tidigare kaptenen Gösta Florman en favorit. Han drev sedan 1870-talet en framgångsrik porträttateljé på Regeringsgatan 28 och upphöjdes senare till hovfotograf. Kundkretsen fanns inom stadens högsta samhällskretsar inklusive kungahuset.  


I Flormans ateljé fotograferades Oskar II på en rad sätt, hel-halv- och bröstbild liksom en face och vänster/högerprofil. Beroende på sammanhang framträdde han i lämplig klädedräkt. Utöver att marknaden försågs med visitkort i mängd framställdes också ramade gåvoporträtt och officiella porträtt i meterformat. Fotografierna kom också att utgöra underlag för mynt, medaljer och frimärken.

   Likt många av världens makthavare intresserade sig även Oskar II för postväsendets möjligheter att – som ett komplement till den traditionella myntutgivningen – nå ut till rikets undersåtar. Miljontals frankerade kuvert och vykort med hans porträtt skulle spridas även till Sveriges mest avlägsna delar. Dessutom korsade mängder av försändelser landets gränser. 
  I början av 1880-talet fick så Kungl. Postverket monarkens tillstånd att ge ut en för Sverige ny typ av frimärken enligt internationella förebilder.

DEN FÖRSTA frimärksutgåvan med en kunglig bild kom sommaren1885, Oskar II i profil. Den knappt trettioårige tyske gravören Max Mirowsky på Bagges Sedeltryckeri AB i Stockholm svarade för frimärket. Han var utbildad i hemlandet och framöver anförtroddes han gravering av flera svenska frimärken och sedlar.
   Som förlaga till det kungliga porträttet användes ett mynt från 1876 graverat av Lea Ahlborn på Kungl. Myntverket. Hon var rikets enda myntgravör och ansvarade under årtionden för landets alla mynt och ett större antal medaljer.
   Privat och professionellt intresserade hon sig också för fotografi och umgicks med huvudstadens främsta fotografer. Antagligen byggde hennes nya mynt också på ett fotografiskt ateljéporträtt av Oskar II.


Det första frimärket med Oskar II från 1885. Det framställdes i en äldre form av tryckteknik, så kallat boktryck. Den enda valör som gavs ut – normalt brevporto 10 öre – såldes i drygt två miljoner exemplar.

   Mirowskys nya frimärke ansågs inte göra kungen rättvisa men det skulle dröja sex år innan en förbättrad version kom ut. Bagges sedeltryckeri hade då förnyat sin tekniska utrustning och skaffat en fransk press för så kallat koppartryck. Det gav Mirowsky möjligheten att framställa majestätet i en bättre dager, mer detaljrikt och nyanserat.
   Som förlaga använde han ett porträtt av Gösta Florman. Hovfotografen, som avled 1900, fick under resten av sitt liv se sin bild på nästan alla svenska brev och vykort. Frimärket såldes i långt över en miljard exemplar i valörer från fem öre till en krona.


I maj 1891 kom frimärket i valören 10 öre ut. Det blev ett av svenskt postväsende största framgångar och såldes under årens lopp i över en miljard exemplar.

DET KRÄVDES stor skicklighet att gravera ett porträtt på ett frimärkes minimala bildyta för att därefter tryckas i hög- eller djuptryck. Det var en liten och exklusiv grupp gravörer som anförtroddes den uppgiften. I Sverige engagerades ofta yrkesfolk från kontinenten. De hade stolta traditioner sedan århundraden och användes inom många områden.
   Förutom konstvärldens trä- och kopparstick svarade yrkeskåren bland annat för medaljer, mynt, sedlar, aktiebrev och andra värdehandlingar. Dessutom var de under 1800-talet i flitig verksamhet inom pressens värld. Framför allt överförde de fotografier till en tryckbar form med hjälp av den träbaserade så kallade xylografin.


I djuptryck skar gravören fram det spegelvända motivet för hand med stöd av olika hjälpmedel. Med punkter, korta streck och linjer formades bilden på ett underlag av koppar eller stål. Här ett utsnitt från ett sedelporträtt.

   Arbetet med mynt, medaljer och sedlar satte även en standard för de små frimärkenas bildkvalitet. För att få bästa detaljskärpa handlade det om att med gravörstickel skära ut metallspånor i en stålplatta. Mönstren kunde bestå av många linjer per millimeter.
   Till att börja med svarade gravörerna även för frimärkenas formgivning. Deras förlagor för porträttmärken var av många slag: mynt, medaljer, teckningar, målningar, akvareller, gouacher. Med Oskar II:s nya frimärksserie 1891 fick även fotografier betydelse.

SVERIGE FICK en ny monark när Gustav V beträdde tronen 1907. Tronskiftet innebar bland annat att nya mynt- och frimärksserier togs fram. Tre år senare kom det första märket med Gustav V ut.
   Förlagan var ett fotografiskt porträtt signerat Atelier Jaeger, en respekterad och framgångsrik ateljé som hade öppnats i mitten av 1860-talet. Efter ägarskiften togs verksamheten över i början av 1900-talet av Fotografisk Tidskrifts grundare Albin Roosval och Herrman Sylwander, senare hovfotograf.
   Några år därefter blev Sylwander ensam ägare till ateljén, inriktade sig på porträttfotografi och byggde upp en kundkrets inom huvudstadens societet. Den nye regenten Gustav V liksom drottning Victoria och flera andra medlemmar av kungahuset blev också regelbundna besökare.
   Ett resultat av kungaparets sittningar hos Atelier Jaeger blev det porträtt av Gustav V som prydde landets nya frimärken. De ersatte serien med den avlidne Oskar II:s bild. Herrman Sylwanders fotografiska förlag visade den nye regenten en face, det vill säga rakt framifrån och inte i profil. Frimärket graverades av Ferdinand Schirnböck i Wien som gav porträttet en närmast fotorealistisk prägel.


Den nya frimärkstypens första valör  – standardportot 10 öre – gavs ut i november 1910. Fram till 1919 omfattade serien ett större antal valörer från 5 öre till 1 krona. Här 7 öre från sommaren 1918 som trycktes i över femtio miljoner exemplar.

FRAM TILL sin bortgång 1951 förekom Gustav V på ett tiotal frimärken. Hovets förtroende för Atelier Jaeger och hovfotograf Sylwander – som bland annat ingick i Svenska Fotografernas Förbunds styrelse – stod sig i årtionden. Även kronprins Gustav Adolf, sedermera Gustav VI Adolf, nyttjade hans tjänster.
   Utöver den sittande regenten vidgades dock frimärkenas persongalleri under mellankrigstiden. Vad som ansågs vara nationellt betydelsefulla personer uppmärksammades av Kungl. Postverket: statsmän, författare, skalder, konstnärer och vetenskapsmän. Alla hade ett gemensamt, de var avlidna. Utöver majestätet förärades inga levande ett frimärke.
   Bland dem som förekom på frimärken fanns exempelvis Axel Oxenstierna, Swedenborg, Polhem, Berzelius, Linné, Bellman, Sergel, Hazelius, Tessin, Scheele, Montelius, Strindberg och Alfred Nobel. De enda kvinnor som hedrades med ett frimärke under den här perioden var S:t Birgitta och drottning Kristina.
   Parallellt med denna kavalkad av personporträtt fick så småningom även andra motivkretsar plats i utgivningen. Moderniseringen av frimärksfloran innebar att det fotografiska underlaget fick allt större betydelse.


Ännu på 1970-talet hände det att fotograferna förblev anonyma. Här ett häfte med fem frimärken ”Efter fotografier”. 

LÄNGE ANGAVS inte vem som graverat ett frimärke. Inte heller fanns någon uppgift om vem som stod för formgivning eller de förlagor som användes. Alla förblev anonyma.
   Först under senare delen av 1950-talet – hundra år efter att Sveriges första frimärke gavs ut – började upphovsmännen namnges. I första hand lyftes gravören fram och senare även formgivare och de som svarade för bildunderlaget, konstnärer eller fotografer.
   Gradvis ökade frimärksproduktionen och allt fler fotografer fick se sina bilder på frimärken. Kombinationstryck med gammalt och nytt, traditionell gravyr och offset, innebar att fotografier kunde lyftas fram och inte enbart användas som förlagor.


Czeslaw Slania, en av landets mästergravörer, stod för de här frimärkena 1983. Här anges också fotografer, formgivare och konstnär.     

   En rad av Sveriges främsta fotografer bidrog med fotografier. Till exempel svarade Lennart Nilsson för flera kungaporträtt i Gösta Flormans och Herrman Sylwander efterföljd. Många andra fotografer fick se sina bilder på brev, vykort och andra försändelser. Motiven var av många slag: landskap, fåglar, skidåkare, fotbollsspelare, insekter, artister, kulturbyggnader, konstnärer.
   I sen tid har också enskilda fotografer hedrats med egna frimärken. Under temat ”Fotokonst” presenterades exempelvis 2012 både Christer Strömholm, Annika von Hausswolff, Sune Jonsson, Denise Grünstein, Gunnar Smoliansky och Dawid.  Och till skillnad från många yrkeskolleger i tidigare generationer fick de nu träda fram i sin egen rätt. Läs mer

Foto: Felicia Gränd

Text och foto:  Björn Axel Johansson
______________________________________________________________

FOTOGRAFISKA TIDSKLIPP är en artikelserie av Björn Axel Johansson om fotografer som medverkat i Fotografisk Tidskrift eller varit medlemmar i Fotografiska föreningen respektive Svenska Fotografernas Förbund.
Läs mer______________________________________________________________

Vi tar vårt fotohistoriska ansvar

Serien med fotohistoriska texter skrivna av fotohistoriker Björn Axel Johansson är en del av ett långsiktigt arbete Svenska Fotografers Förbund bedriver. För oss handlar det om att ta ett konkret ansvar för fotohistorien och gräva där vi själva står, det vill säga i våra egna arkiv. Foto: Björn Axel Johansson. Läs mer