När Kodak lanserade rullfilmen och en kamera för alla
George Eastman – Kodaks grundare – menade att alla skulle kunna fotografera oavsett ålder och kön. För att nå det målet insåg han att dåtidens svårhanterliga och tunga glasnegativ måste ersättas. I slutet av 1880-talet överraskade han världen med en av fotohistoriens mest betydande tekniksprång. Han introducerade rullfilmen.
DEN UNGE George Eastman hade lärt sig fotografi under en fototeknisk övergångsperiod på 1870-talet. Kollodiumprocessens svårarbetade våtplåtar började då ersättas med torrplåt, ett stort framsteg jämfört med det äldre förfarandet. Hemma i köket försökte han förbättra negativtypen och så småningom startade han ett mindre företag för industriell framställning av torrplåt.
Men han var inte nöjd. Han ville ersätta glasnegativen med en helt annan negativbas, långa pappersremsor i rullar som tillät ett stort antal bilder. Det innebar också att han fick konstruera och starta tillverkning av en ny kameratyp.
I slutet av 1880-talet lanserades den nya kameran och rullfilmen. Eastman hade stora ambitioner för sin nya teknik. Utöver den amerikanska marknaden inriktade han sig tidigt på Europa. I december 1888 placerade fotofirman Romain Talbot i Berlin en helsidesannons i Fotografisk Tidskrift.
Den fick den braskande rubriken ”Sista nyhet!” och handlade om Kodaks nya handkamera. Den var så ovanlig att annonsören också fann sig föranlåten att påpeka: ”Ingen leksak!”
Tyska grossisten Romain Talbots annons i Fotografisk Tidskrift i december 1888.
I ANNONSEN redovisades den nya teknikens alla fördelar. Grunden var rullfilmen som i ett första skede baserades på pappersnegativ. Till skillnad mot 1880-talets övriga så kallade ”detektivkameror”, det vill säga stativlösa handhållna kameror för glasnegativ, innebar rullfilmen ett tekniksprång.
Från början såldes Kodaks kamera och rullfilm i ett paket. Efter ett hundra exponeringar lämnades kameran in till fotohandlaren som framkallade och kontaktkopierade bilderna. I retur fick kunden tillbaka sin kamera med nyinsatt filmrulle.
Fotografierna levererades som cirkelrunda bilder i format 6,5×6,5 centimeter. Den enkla linsen var av typen fix-focus, det vill säga att fotografen inte behövde ställa in något avstånd. Allt som krävdes var att spänna slutaren med hjälp av ett snöre, rikta in kameran, exponera och vrida fram filmen.
Stativlösa så kallade ”detektivkameror” innebar en helt ny typ av fotografi på 1880-talet. Fotografisk Tidskrift fann det angeläget att visa hur den nya kameran från Kodak skulle hanteras.
I EN ILLUSTRERAD artikel några månader senare beskrev Fotografisk Tidskrift den nya kameran: ”Den ser ut ungefär som en cigarrlåda och bäres i en läderväska med remmar […] och väger, laddad för 100 tagningar endast ¾ kg.”
Det heter också: ”Under exponeringen håller man kameran, som fig 4 visar, i venstra handen, sedan man förut spännt momentslutaren och trycker i det lämpliga ögonblicket med tummen på utdragsstiftet.”
Kameran lämpade sig för fotografering ”af gatuscener, skizzer o. s. v. vid mycket klart solljus, deremot icke för fotografering af kapplöpningshästar, kurirtåg o. d.; vid svagt solljus eller diffust dagsljus kan man allrahögst erhålla silhuetter, då linsen är mycket liten.”
Förutom den ljussvaga optiken och en lång exponeringstid noteras även att ett ”fel i apparaten är att en långt aflägsen bakgrund icke återgifves skarpt utan liksom dimmig”.
I artikeln visas hur pappersremsan med det ljuskänsliga skiktet hanteras i mörkrummet. Bilden förtydligade den stora skillnaden mellan traditionella glasnegativ och den nya typen av negativ.
DEN FÖRSTA kameramodellen tillverkades i cirka fem tusen exemplar från juni 1888 och ett år framåt. Den uppgavs vara patenterad ”i alla länder”. De förbättrade varianter som följde fick stort genomslag i både USA och Europa. I snabb takt utvecklades fyra nya modeller i olika prislägen. Mer än 45 000 kameror fann sina köpare.
Redan i slutet av 1889 byttes dock den pappersbaserade negativrullen ut. Pappersnegativet var arbetskrävande att hantera vid framkallning och kopiering. I stället ersattes det med en helt ny negativbas, genomskinlig och böjlig celluloid.
I detta första skede laddades filmrullarna i mörkrum för att senare få ett ljustätt omslag. Det blev då möjligt att både sätta i och ta ut negativrullen i fullt dagsljus, den typ av negativ som kom att dominera både amatör- och yrkesfotografin under större delen av den analoga perioden. Därmed tog Kodak ytterligare ett tekniksprång
Den första modellen förbättrades snabbt och blev en världsartikel för Kodak. Kamerafabriken låg i George Eastmans hemstad Rochester femtio mil nordväst om New York.
VÅREN 1890 anlände en representant för Eastman Dry Plate and Film Co till Stockholm. Sekreteraren i Fotografiska föreningen, löjtnant Alexis Hasselquist, var på plats när ombudet förevisade ”de apparater firman utsläppte i marknaden. Den förnämsta af dessa apparater är den s. k. kodak-kameran.”
I Fotografisk Tidskrift konstaterar Hasselquist: ”Sedan denna apparat först såg dagen har den blifvit betydligt förbättrad, och finnes nu i olika storlekar med såväl runda som fyrkantiga bilder.” Kortfattat beskriver han också utvecklingen av negativmaterialet:
”Plåtarne, som först användes vore s. k. negativpapper, hvilket hade olägenheten att skiktet måste öfverföras på glas, för att efter framkallningen kunna kopieras. Denna olägenhet är nu undanröjd genom att i stället för papper använda en hinna af celluloid, hvilken är fullständigt transparent.”
Negativtypen – eller ”films” som de kallades – hade stora fördelar menade Hassselquist: ”Besväret att medtaga glasplåtar i tillräckligt antal är för en turist å resa ofantligt, många gånger omöjligt; af films kan man utan olägenhet medföra tillräckligt för en längre resa […]”.
Utöver turister på långresor blev Kodaks handhållna kameror populära för ett allt större antal familjefotografer, en ny grupp användare som dittills varit utestängda från en dyrbar och komplicerad fotografisk teknik. Den skicklige marknadsföraren George Eastman levde upp till sin slogan: ”You press the button, we do the rest.”
Björn Axel Johansson
_________________________________________________________________
Namn: George Eastman (1854-1932)
Verksam som: Innovatör, entreprenör, affärsman, marknadsförare
Läs mer: Elizabeth Brayer: George Eastman/A Biography [2006]
_________________________________________________________________
FOTOGRAFISKA TIDSKLIPP
Artikelserie av Björn Axel Johansson om teknikskiften, händelser och personer med betydelse för utvecklingen av svensk fotografi. Läs mer.
_________________________________________________________________
Vi tar vårt fotohistoriska ansvar
Serien med fotohistoriska texter skrivna av fotohistoriker Björn Axel Johansson är en del av ett långsiktigt arbete Svenska Fotografers Förbund bedriver. För oss handlar det om att ta ett konkret ansvar för fotohistorien och gräva där vi själva står, det vill säga i våra egna arkiv. Foto: Björn Axel Johansson. Läs mer