Med fotolabbet i kameralådan

”Och så får jag be om ett leende!” Gatufotograf i verksamhet i centrala Stockholm. Klick! Exponering och arbetsprocessens första steg är klart. På kameralådans framsida syns den nedfällda ställning som hakades upp för steg två. Pappersnegativet reprofotograferades då och förvandlades till en positiv bild. På marken den obligatoriska vattenhinken. Foto: KW Gullers / Nordiska museet 

   De sågs både här och där bakom kameralådan och erbjöd sina tjänster på gator och torg, på nöjesfält och marknadsplatser. Gårdfarihandlare i fotografi som under årtionden tillfredsställde människors behov att bli förevigade. De representerade en tidig form av det senare så populära ”Instant photography” i form av Polaroid och numera som digitala bilder vilka tas, behandlas och presenteras på en bråkdels sekund.
   Till skillnad mot många andra typer av fotografi så återfinns sällan gatufotografens bilder i något fotografiskt arkiv. De framställdes oftast i ett unikt exemplar och togs fram medan beställaren stod vid sidan om och kunde iaktta hela processen. Kopian hamnade i de allra flesta fall i familjealbumet. En variant var att bilden levererades som vykort med en förtryckt baksida och plats för kort text, adress och frimärke.
   För många handlade gatufotografi om ”trolleri”. Särskilt amatörfotografer blev förvånade att det gick så snabbt. Själva brukade de lämna in sina exponerade filmrullar till fotobutiken och fick vänta, som det brukade heta, ”till på lördag eller måndag” innan de framkallade och kopierade bilderna kunde kvitteras ut.

   
Gatufotograferna uppträdde i olika sammanhang runt om i landet. De sökte sig gärna till städernas turiststråk och platser som samlade stora skaror människor. De tillhörde en internationell skara yrkeskolleger och bar gärna en basker med en artistisk doft av Paris. En vit arbetsrock värdig en kemist, eller varför inte en läkare, kompletterade klädseln. Foto: Hans Hammarskiöld.   

Ur teknisk synvinkel rörde det sig om grundläggande analoga arbetsmetoder anpassade till en ambulerande verksamhet. Kameralådan – antingen fabrikstillverkad eller ett hemmabygge – var utrustad med ett kvalitetsobjektiv, för det mesta av tysk tillverkning. På baksidan fanns ett hål med en ljustät manschett och på ovansidan en tittglugg med färgat glas.
   Det innebar att fotografen kunde se ned i lådans botten, bakifrån sticka in handen och utföra alla nödvändiga handgrepp inklusive exponering och de kemiska arbetsmomenten. Inne i det mörka rummet fanns skålar med bad för framkallning och fixering.
   Fotograferingen skedde i två etapper. Först placerades de som skulle porträtteras på ett förutbestämt avstånd och exponerades på ett fotopapper som framkallades i minilabbets skålar. Resultatet blev ett pappersnegativ som placerades i en uppfällbar och några decimeter lång ställning framför objektivet. Där gjordes ytterligare en exponering och denna gång förvandlades den negativa bilden till ett papperspositiv. 
  Kopian lades till sist i en hink med vatten på marken invid fotografen, sköljdes, togs upp och placerades i hållare på kamerans utsida där den våta kopian fick torka en stund. Samtidigt klarades den ekonomiska delen av. Affären avslutades kontant och, så vitt känt, utan kvitton.

Hand i hand. Nyförälskat par på en gata i Stockholm vid världskrigets slut 1945. Klassisk gatubild av en idag okänd fotograf. Visserligen var det lite si och så med den tekniska kvaliteten men överlag tycks gatufotografernas snabbt framtagna bilder inte ha bleknat eller åldrats under drygt ett halvt sekel. Bildkälla: Birgitta Neys familjealbum.        

Den här typen av gatufotografi sysselsatte ett idag okänt antal fotografer. De var inte organiserade och hade låg eller ingen status alls inom branschen. Tillförlitlig dokumentation om verksamheten tycks också saknas och deras arbetsresultat är spritt i tusentals privata familjealbum. De har heller inte satt några djupare spår i Sveriges fotohistoriska litteratur. 
  Några kunskapskällor kvarstår dock. Ännu kan exempelvis äldre personer berätta om gatufotografi i sin barn- och ungdom och de har ibland minnesbilder i hemmens fotoalbum. Fotografierna är ofta från hemstadens gator och torg med uppiffade söndagsflanörer och gärna med en känd byggnad eller ett monument som bakgrund. 
   Tivolifält och landets många marknader lockade också till sig gatufotografer. Det gällde även storstädernas turistströmmar. De bevakades vid järnvägsstationer liksom i hamnar när passagerarna steg i land. I sin ständiga jakt på kunder visste fotograferna vilka människor som rörde sig var.
   De höll också ett vakande öga på sina konkurrenter. I pressen rapporterades det bland annat om det fotograftäta Köpenhamn. Bara på Rådhusplatsen var ett tiotal gatufotografer i arbete under sommarsäsongen. Vintertid syntes inga gatufotografer till vare sig där eller i Sverige.    

Gatufotografer, och även så kallade ”kanonfotografer”, förekommer i svensk dagspress alltifrån första världskriget 1914-18 och in i modern tid. Bara i Stockholmspressen återfinns de i hundratals notiser och artiklar. Signaturen ”Eld”, legendarisk kåsör i Dagens Nyheter, berättar till exempel om en utflykt till Mariehamn sommaren 1935.
   Han träffade på en fotograf som placerat sig utanför Andelshandeln i Storby med sin fotografiapparat: ”[…] en sådan där låda där fotografen får sticka in handen på ena sidan och framkalla”. Bilderna vittnade om att han kunde sin konst. På lådan satt också en rund och stor spegel och bredvid hängde en kam. På frågan om priset blev svaret: ”Fyra mark och klart i en vändning.” Fotografen berättade också att han föregående sommar hade varit verksam i finska Wirmo.
   Den folkliga och populära gatufotografin var inte bara en svensk företeelse. Tvärtom. Den fanns över hela Europa och runt om i världen. Varhelst turister samlades för att till exempel beundra märkliga platser och historiska byggnader stod en gatufotograf beredd.    

Venedig 1955. Efter en skumpande färd utmed Europas vägar i en Volkswagen fick familjen äntligen se den skimrande staden. På Sankt Marcusplatsen möttes de av en grupp konkurrerande fotografer. Efter prutande ställdes de upp med domen som fond. De ombads sträcka ut händerna, fotografen hällde lite duvgodis i deras handflator, skyndade tillbaka till kameralådan, exponerade. Bildkälla: Ingegärd Johanssons familjealbum.       

Den här typen av gatufotografi hade både föregångare och efterföljare. Tanken att direkt vid fototillfället kunna framställa en bild var gammal och med rötter i 1850-talet. Femtio år senare började flera praktiskt användbara kameror saluföras. De nyttjade fabrikstillverkade ferrotyper baserade på bleckplåt med ljuskänslig yta.   
  Bland annat blev centimeterstora och runda plåtar populära. De monterades i kråsnålar, broscher, berlocker eller någon typ av dåtida ”pins”. Särskilt trolovade par sägs gärna ha burit varandras porträtt på rockuppslaget eller klänningen.
   Några av de kameror som användes hade formen av en miniatyrkanon, exempelvis den USA-tillverkade och några decimeter långa kameran ”Automatic Wonder Photo Cannon” från 1910. Bilden snabbframkallades och levererades på några minuter för en billig penning. De lättarbetade kamerorna var också enkla att transportera och fotograferna uppträdde på många håll även i Europa.
   I Sverige började den här typen av fotografi uppmärksammas åren runt första världskriget. De som använde kameratypen kom allmänt att kallas ”kanonfotografer”. Det blev en folklig och generell term som långt fram i tiden användes för olika typer av gatufotografi.

Folkvandring till den stora cirkusen på nöjesfältet i mitten av 1950-talet. Trottoarfotografen chansar och exponerar några filmrutor på mamman med sina två barn. De stoppas och fotografen frågar om de vill köpa bilden. Affären görs upp och bilden klistras så småningom in i fotoalbumet. Bildkälla: Ingegärd Johanssons familjealbum.        

Ännu på 1960-talet förekom titeln ”kanonfotograf” men då handlade det om en helt annan typ av verksamhet – trottoarfotografi. Den skiljde sig både från kanonfotografens lilla kamera för ferrotyper och de traditionella gatufotografernas stora kameralådor med papperskopior. Det handlade om en kameratyp som påminde om en handvevad filmkamera men bara var avsedd för korta sekvenser om tre stillbilder i taget.
   En representant för den här tekniken var kameran ”Maton” som lanserades 1930 av brittiska Multipose Portable Cameras Ltd. Den laddades med tjugofyra pappersbilder som efter exponering överfördes till en kassett. I utrustningen ingick ljustäta behållare med nödvändiga kemikalier som tillät att fotografierna framkallades på plats i dagsljus. Hela proceduren ska ha tagit omkring en kvart.
   På 1950-talet ändrade den traditionella gatufotografin karaktär. I stället för att ensamarbetande fotografer tog fram bilder direkt på plats började en del fotobutiker ge sig in på marknaden. Det innebar bland annat att framkallning och kopiering gjordes i deras mörkrum. Samtidigt upphörde direkta affärer ute på gator och torg. De ersattes av mer tidsenliga affärsmetoder. Vid fotografering tog fotografen upp beställningen och bilden levererades per postförskott eller hämtades i butik.
   Verksamhetens omfattning är inte känd idag och inte heller hur vanligt det var med den här typen av gatufotografi runt om i landet. Men åtminstone i Stockholm förekom platsannonser där gatufotografer söktes. Och i några fall påpekades att den sökande kunde förses med en Rolleiflex, det vill säga en kvalificerad handkamera för negativ i format 6×6 centimeter.

I Stockholms vimmel i mitten av 1950-talet. Far med sina barn fångas i steget av en gatufotograf med handhållen kamera. Ytterligare ett steg och gatufotografen frågar om de vill köpa en bild. Svaret blir ja och fotografiet införlivas i familjens fotoalbum. Där sitter det ännu i dotterns album 70 år senare. Bildkälla: Birgitta Neys familjealbum.    

Att använda Rolleiflexkameror betydde att den tidens gatufotografer fjärmade sig från den traditionella och stativbundna fotografin med poserande kunder. Samtidigt närmade sig de kommersiella fotograferna en framtida och från 1980-talet uppburen fotografisk genre – ”Street photography”.
   Världsberömda fotografer som Cartier-Bresson, William Klein, Gerry Winogrand och senare Vivian Maier anses tillsammans med många andra ha utvecklat och fördjupat begreppet. I Sverige framträdde exempelvis Ralph Nykvist, Jens S. Jensen, Christer Strömholm och andra kolleger. Nestorn Strömholm lär också ha sagt: ”Gatan är dokumentärfotografens ateljé.”

 Havanna 2007. Kubansk gatufotograf med en kameralåda av trettiotals modell. På den utfällda armen en negativ pappersbild som reprofotograferas. Objektivet sitter här på en utdragen bälg. Foto: Lars-Erik Jansson.       

 I ännu några år försökte en del gatufotografer arbeta vidare på nya sätt. Den äldre generationen hade ställt kamerorna på hyllan och yngre efterföljare gjorde tappra försök med olika former av ”Instant photography” som Polaroidbilder och senare digital teknik med omedelbar utprint.
  Men allmänhetens intresse för gatufotografi var sedan länge över. Efter sekelskiftet 2000 blev alla fotografer och tog sina egna bilder med hjälp av digital teknik: ”Just push the button!” Däremot levde gatufotografin vidare i andra delar av världen. Här och där syns ännu gatufotografer laborera med sina kameralådor till folks förtjusning.

____________________________________________________________________

 FOTOGRAFISKA TIDSKLIPP
Artikelserie av Björn Axel Johansson om teknikskiften, händelser och personer med betydelse för utvecklingen av svensk fotografi. Läs mer. ____________________________________________________________________