abcdefefhsi
Fotohistoria | 19 Jan 2024 | Björn Axel Johansson

Oscar Ekholm – ett fotografiskt liv

För hundra år sedan blev Oscar Ekholm elev hos fotograf Astrid Carlie i Ronneby. Han förde noggranna anteckningar om alltifrån kundbemötande till arbetet i ateljé och mörkrum. ”När en person kommer och vill bliva fotograferad, tar man först mycket vänligt emot den samt hjälper den sedan med sitt hår och klädsel.”  Av Björn Axel Johansson    

Oscar Ekholm – ett fotografiskt liv

Vintern 1920/21 passade fotoeleven Oscar Ekholm på att ta flera självporträtt i ateljén på Kungsgatan 40 i Ronneby. Han hade snabbt satt sig in i yrkets tekniska grunder och fick självständigt pröva olika typer av fotograferingar. Här ateljéns största fond i kombination med traditionell rekvisita i förstärkt papier maché av 1800-talsmodell. Foto: Oscar Ekholm

I SLUTET av första världskriget svepte en pandemisk influensa över världen med miljontals offer. I Sverige kallades den Spanska sjukan och krävde 38 000 liv. En som överlevde var den unge Oscar Ekholm i brukssamhället Kallinge.
   Många år senare – i slutet av 1970-talet – träffades vi och Oscar var den som väckte mitt livslånga intresse för vår fotografiska historia. Framför bandspelaren berättade han om gångna tider och sin väg in i fotografyrket:
 -Spanskan var en riktig farsot. När jag kom ut från sjukhuset vägde jag knappt fyrtioåtta kilo. Jag gick ner till Kockums bruk för att börja på mitt gamla arbete igen. Men dom ville inte ha tillbaka mig. Jag var för svag tyckte dom.
 -Jag hade ju tidigare fotograferat med min bror Gunnar som var en ivrig amatör. Trivdes med det och på våren 1920 fick jag för mig att gå till fröken Carlie på ateljén i Ronneby. Jag ville börja som elev hos henne.
 -Och så blev det. Fotografin krävde ju inga stora kroppskrafter och under mitt år på ateljén gick det bra. Tror att jag kanske fick lite lön men jag slapp i alla fall att betala som andra fotoelever ibland fick göra. Det var ju sådana dyrtider efter kriget.


Astrid Carlie har just tagit av objektivlocket och kontrollerar med stadig blick att den porträtterade sitter helt stilla. Hon använder en enkel så kallad resekamera för stora glasnegativ. Den saknar slutare och med locket i handen får hon tyst räkna ett lämpligt antal sekunder beroende på hur starkt dagsljuset är i ateljén. Tiden för exponering varierade beroende på årstid, tid på dagen och väderleken. Foto: Astrid Carlie       

   Fotografen Astrid Carlie var född 1879. Hon hade hoppats bli lärarinna men stammade och fadern ansåg henne olämplig för yrket. Istället lärde hon sig till fotograf och fick vid sekelskiftet 1900 arbete i Ronneby hos den tjugo år äldre Hanna Karlsson som även drev en sommarateljé på Ronneby Brunn.  

NÄR OSCAR knackade på senvintern 1920 arbetade fotograf Carlie ensam i ateljén på Kungsgatan i Ronneby. Hon blev den unge mannens läromästare. Ett halvsekel senare mindes han henne med respekt. Men han beklagade hennes dåtida levnads- och arbetsförhållanden:
  -Ateljén var gammal och i dåligt skick. Takfönstret läckte och vi fick ibland ha paraply och ställa ut spannar på golvet. På vintern var det kallt. Då fick jag hugga ved på morgnarna och tända eld i järnkaminen. Innan vi började jobba i mörkrummet värmdes kemikalierna på kaminen.
  -Hon hade ett litet rum och ett litet kök innanför ateljén. Köket var riktigt gammalt och hade en stor öppen spis med bakugn. Det var bedrövligt. Fastighetsägaren ville inte kosta på huset. Ja, jag hade aldrig sett så uselt som det var där för henne. Men smutsigt var det inte för hon höll rent.
  -Hon höll fast vid det gamla och använde inte elektricitet i arbetet. Jag ändrade på det och byggde en kopieringsapparat med lampor. Efter det behövde hon inte längre ställa ut kopieramarna i väggfönstrets dagsljus. Men någon dyr el i ateljén var det inte tal om.


Ateljén i Ronneby några år efter Oscar Ekholms elevår. Fotograf Carlie hade då lämnat verksamheten och fotograf Sven Gustafsson tagit över. Hustrun och barnen tittar ut genom entrédörren. Bredvid dem det obligatoriska skyltskåpet följt av ateljéns glasade väggparti med takfönster. Dagsljuset i ateljén reglerades med vad som kallades ”gardiner” upphängda i sektioner. Den nedgångna byggnaden ersattes i slutet av 1920-talet med en fastighet i två våningar. En ny fotoateljé inrättades då på det övre planet. Foto: Sven Gustafsson       

 UNDER ELEVÅRET förde unge Ekholm noggranna anteckningar. Med sirlig handstil noterade han de olika arbetsmomenten: ”Plåttagning” / ”Plåtretusch” / ”Kopiering” / ”Färgläggning” / ”Guldbad” / ”Alun-natronlösning” / ”Bruntoning” / ”Toning” / ”Positiv retusch”.
   Den första rubriken ”Plåttagning” handlar om fotografering i ateljén. Där var mycket att tänka på och särskilt viktiga saker markeras med understrykningar. Anteckningsboken inleds med en detaljerad beskrivning av porträttfotografering:

När en person kommer och vill bliva fotograferad, tar man först mycket vänligt emot den samt hjälper den sedan med sitt hår och klädsel. Därefter bjudes personen in i ateliern, samt får placera sig på en stol framför fonden, som är vit eller svart, allt efter som personen vill hava det. Stolen bör hälst hava mycket smalt ryggstöd eller alls intet, emedan ryggstödet annars synes mellan personens armar och bålen, vilket gör att personen synes tjockare. Nackstöd får ibland användas, emedan ofta personer hava svårt för att sitta stilla. Därefter ordnar man personen, bröstet ut, huvudet lagom högt och vridet, personer med romersk näsa passa för profil, med grekisk och Norrköpings, något för sidan. Damer skola sitta med armarna något skilda från bröstet emedan midjan skall synas. Därefter går man fram till kameran, som är vår främsta hjälp i fotografien, och höljer över sig den mörka duken och ser på visirskivan. På den avteckna sig personens bild upp och nedvänd. Man ser nu noga efter om personen sitter bra och smakfullt, ej för långt upp, åt sidan eller ned, hur klädseln sitter, håret, broschen, kragen, klockkedjan och hur ljuset faller, allt detta skall man hava sett efter, medan man ställer skarpt. Härefter ordnar man belysningen genom att draga gardinerna samt att ställa skärmen, så att man får jämnt fördelat och mjukt ljus över ansiktet.  Rembrandtsbelysning, vill säga, när man vänder ansiktet mot ljuset, d. v. s. atelierns glassida och därefter drager gardinerna så att det mörkaste ljuset kommer på den kinden som mest synes. Därefter går man åter till kameran och ser till om allt är bra, och visar varåt personen skall se, så att personen ej kommer att titta på sned. Därpå tillslutes objektivet med ett lock och bländaren sättes ned, varefter kasetten insättes. I denna har man förut, i framkallningsrummet, lagt en plåt. Denna plåt, som kallas emulsionsplåt, är gulgrön när den nedlägges i kasetten. Den är också mycket ljuskänslig, varför mörkrummet får vara alldeles ljustätt och likaså kasetten. Varje lite rämna får man täta så fort man ser den. Man höljer duken över bakre delen av kameran och drager ut kasettlocket. Nu tillsäger man personen att sitta stilla samt avtager objektivet under några sekunder, varefter det påsättes ordentligt, så att ej ljus kommer in sedan man har exponerat. Har man två plåtar i kasetten, föres den in i det sista hacket och man tillgår på samma sätt, som vid den första plåten. Man kan ändra ställningen något vid den andra plåten om man så vill. Plåten är nu tagen, och man tackar mycket artigt för förtroendet. Man ledsagar personen ut i mottagningsrummet samt frågar efter namnet och omtalar priset på korten.


Under sitt läroår lade Oscar Ekholm stor kraft på att notera allt av värde inför sitt kommande yrkesliv. Detaljerade beskrivningar av olika handgrepp blandas med kemiska recept och namn på fotogrossister som kan leverera artiklar av skilda slag. Med driven handstil fyllde han ett femtiotal sidor i anteckningsboken. Foto: Björn Axel Johansson

VID DENNA tid krävde det fotografiska arbetet inte bara grundläggande kunskap om optik och kemi utan även handaskicklighet. Retusch av glasnegativ och papperskopior fordrade exempelvis både stor vana och säker blick och de kemiska lösningar som användes för framkallning och kopiering blandade fotografen oftast till själv.
   Dåtidens bildmanér tillät inte några djärva lösningar i ateljén. Kunderna förväntade sig porträtt av det vanliga slaget: bröstbild, knäbild, helbild eller gruppbild. För porträtt användes gärna en avtonad molnfond medan familjer och andra grupper placerades mot stora salongsfonder. Även släta fonder kunde duga i en del fall.
   Rekvisitan var av mer fantasifullt slag och kunde bestå av trappavsatser, murar och klassiska kolonner i papier maché. Lantliga gärdesgårdar med öppen grind mot en skogsfond var också en populär miljö och tjocka tuviga mattor gav ett intryck av gräs. Upp-och-nedvända dög mattorna också som vattenyta.
   Dessa teatrala scenerier hörde dock 1800-talet till. I början av det nya århundradet försvann de gradvis, först i storstädernas moderniserade ateljéer och så småningom även på landsbygdens mindre orter. På sina håll fanns dock de målade fonderna kvar ända in på 1950-talet.  


På en enkel papperslapp intygade Astrid Carlie att Oscar hade genomgått en ettårig elevkurs hos henne. Han hade visat god flit och hon rekommenderade honom till det bästa. Foto: Björn Axel Johansson

EFTER SITT elevår inledde den arbetslöse Oscar Ekholm sin yrkeskarriär som fotograf. Drygt tjugo år gammal började han arbeta från hemmet i Kallinge där kassetterna laddades i en mörk skrubb och negativen framkallades och kontaktkopierades. I vardagsrummet spändes ett lakan upp och blev en neutral fond för körkorts- och passbilder.
  Likt en bygdefotograf tog han också uppdrag här och var på beställning av släkt, vänner och ortsbor. Han fick ord om sig att vara duktig och pålitlig. Kundkretsen vidgades och han cyklade runt för att fotografera både jubilarer och prisbelönta hästar.
   Han trivdes och som ortens fotograf fick han behärska de flesta fotografiska situationer. Snart gav det också lite pengar, ett välkommet bidrag under de hårda tider som följde efter krigsslutet. När han på äldre dagar såg tillbaka på sin ungdom konstaterade han stillsamt:
 – På så sätt kan man ju säga att det var Spanskan som gjorde mig till fotograf och att jag fick ett levebröd.

BEHOVET av en egen ateljé blev allt större men förverkligades först efter ett årtionde. En liten dagsljusateljé stod klar i Kallinge 1929. Den var byggd enligt principer från föregående århundrade med sedvanliga vägg- och takfönster liksom en ljusglugg in till mörkrummet. Valet av den äldre ateljétypen förklarade han senare med ett leende:
 -Elektriciteten kom och gick på den tiden och dessutom kostade den. Dagsljus var ju gratis och jag såg till att takfönstret var tätt.
   Fotograf Ekholm förvaltade sina erfarenheter från elevåret med fröken Carlie väl. Med porträttateljén som bas utvidgade han gradvis verksamheten, började med seriefotografi och öppnade också en fotoaffär. Han anlitades av ortens företagare för produktfotografi och även skolan, idrottsklubbar och föreningslivet i stort nyttjade hans tjänster.
   Men årtionden av framgångsrik verksamhet i bruksorten Kallinge gick så småningom mot sitt slut. Likt många fotografer och företagare på landets mindre orter hann samhällsutvecklingen i kapp Oscar Ekholm. Bilismen urholkade människors lokala köptrohet. Färgfotografin blev också en vattendelare med krav på nya investeringar och arbetsrutiner. Samtidigt togs amatörmarknaden över av centrallaboratorier och landsomfattande butikskedjor började dominera den fotografiska detaljhandeln.  


Oscar Ekholm framför sin ateljé 1979. I femtio år var den hans arbetsplats och även under sina sista år gick han dit några timmar varje dag. Det var lugnt och stilla i ateljén och en eventuell besökare kunde höra honom gnola på en slagdänga vid arbetsbordet. En dag 1982 hade han just lämnat ateljén, låst dörren och hängt upp skylten ”Kommer strax!” när han plötsligt segnade ned på trappan. Han blev 81 år gammal. Foto: Björn Axel Johansson

   Med ålderns rätt drog sig den äldre generationen fotografer tillbaka och gick i pension. Det gällde även fotograf Ekholm. Men ändå inte – till sitt livs slut var han sysselsatt i sin ateljé med diverse göromål: reproduktioner, ramning av tavlor, uppordning av arkivet och andra småsysslor.
  Oscar Ekholm efterlämnade en intakt dagsljusateljé med inventarier och bildarkiv. Det mesta donerades till Blekinge museum i Karlskrona och idag är ateljén i Kallinge ett publikt museum – ett minnesmärke över den analoga epoken inom svensk fotografi.
______________________________________________________________

Namn: Oscar Ekholm
Levde: 1900 – 1982
Verksam som: Fotograf i Kallinge och även medlem i Svenska Fotografernas Förbund
Läs mer: Oscar Ekholm – fotograf i Kallinge under 60 år [Årsbok för Blekinge museum, 2015]

______________________________________________________________

FOTOGRAFPORTRÄTT

Artikelserie av Björn Axel Johansson om fotografer som medverkat  i Fotografisk Tidskrift eller varit medlemmar i Fotografiska föreningen respektive Svenska Fotografernas Förbund. Läs fler fotohistoriska artiklar här

_____________________________________________________________