abcdefefhsi
Fotohistoria | 24 Nov 2023 | Björn Axel Johansson

Polyfoto – seriefotografi för en billig penning

Polyfoto kom till Sverige 1933. Den nya metoden för seriefotografi utmanade landets traditionella ateljéfotografer och mottogs med iskyla. För 2 kronor och 50 öre fick svenska folket nästan femtio miniporträtt. Det blev en långvarig succé. Text: Björn Axel Johansson.

Polyfoto – seriefotografi  för en billig penning

Under mellankrigstiden fick porträttateljéerna konkurrens av rikstäckande Polyfoto och städernas fotoautomater. Polyfoto erbjöd små kopior à 5 öre och blev snabbt ungdomens favorit. Bilderna klipptes ut från bildark i format 24×30 cm med 48 olika porträttvarianter, gavs bort hej vilt och klistrades in i fotoalbum. De med flest porträtt vann kamrattävlan. Bildkälla: Privat familjealbum.

 SERIEFOTOGRAFIN bröt på de flesta sätt mot fotoindustrins traditionella arbetssätt: ny teknik, nya företagsformer och marknadsföring liksom nya typer av arbetslokaler. Det var ett omvandlingens årtionde i skuggan av en förödande världsdepression och arbetslöshet.
   Den nya fotografiska tekniken kom i denna brytningstid. Det folkhemska samhällsbygget började skjuta fart med bland annat sociala reformer för folkflertalets bästa. Familjernas standard förbättrades gradvis och snart skulle en lagstadgad semester om två veckor införas. Men ännu dröjde det ett par årtionden innan lördagen blev befriad från arbete.
   Parallellt växte fotonäringen. Antalet amatör- och familjefotografer ökade och nya samhällsgrupper fick råd att ”gå till fotografen”. I detta skede introducerades Polyfoto. Det handlade om en teknik som i hög grad rationaliserade och förbilligade det fotografiska arbetet.

DEN DANSKE civilingenjören vid den Polytekniska läroanstalten i Köpenhamn, Carl Johan Rixen, blev den som etablerade den här formen av seriefotografi i Skandinavien. Han var tekniker och inte fotograf men hade ägnat tid åt att fundera på den dåvarande porträttfotografins arbetsvillkor.
   Rixen fann det otillfredsställande och chansartat att det enbart togs ett par-tre-fyra mer eller mindre lyckade exponeringar vid sittningarna. Varje bild resulterade i ett negativ på en stor glasplåt eller planfilm som därefter skulle gå igenom mörkrummets hela arbetsprocess. Varför inte ta en lång serie fotografier på ett och samma negativ och därefter i lugn och ro välja den för kunden bästa bilden?
  Svaret var en ny typ av kamera för stillbild, Polyfoto. Den tillät fotografen att i snabb takt ta ett stort antal exponeringar på en rörlig glasplåt i format 13×18 centimeter. En sinnrik mekanism förflyttade glasnegativet till rätt position i både sid- och höjdled. Maximalt rymdes 48 exponeringar på en och samma negativplåt.
   Under fotograferingen instruerades den porträtterade: ”Titta åt det hållet! Nu rakt in i kameran!” och en skämtsam kommentar blev till ett leende eller kanske skratt. ”Bra – det här blir bra! Vi tar ett par bilder till.”


Förutom att ungdomar fick visa upp sina bästa sidor var tekniken särskilt användbar vid fotografering av barn. De var annars en svårfångad kundkategori i traditionell ateljéfotografi. Nu exponerades småttingarna i en serie otvungna bilder där alltid något fotografi gladde föräldrarna och hamnade i familjealbumet. Bilderna var numrerade med tanke på efterbeställningar. Bildkälla: Privat familjealbum.

 VÅREN 1933 infördes en annons i bland annat Stockholmspressen: ”Ett säkert levebröd / Den nya revolutionerande uppfinningen på fotografikonstens område. / ´Polyfoto´ – det naturliga fotografiet, som på fyra månader uppnått en enastående publiksuccés, och som är sålt till de flesta länder i världen. / ´Polyfoto´är framtidens fotografi och en nyhet med oanade möjligheter.”
   Annonsens avsändare var Polyfoto i Malmö. Här fanns redan en verksamhet på Förstadsgatan 2. Även Lund och Helsingborg hade fått – som de kallades – Polyfotobutiker och i Danmark drev ett femtiotal Polyfotoägare framgångsrika rörelser. Blickarna riktades nu norrut.
   Driftiga personer som var villiga att starta Polyfotobutiker söktes runt om i Sverige: ”Ni kan bli ensamförsäljare för Eder stad. Med några få tusen kronor kan en säker inkomst skapas.” Och vidare: ”Fackkunskap icke absolut nödvändig. Vi sätta Eder in i hela Polyfotofotograferingen och framställningen av olika slags bilder.
   Erbjudandet skiljde sig på de flesta sätt från vad som var vanligt inom den fotografiska näringen. Tilltalet var direkt och tydligt. Men att plötsligt bli fotograf utan att egentligen vara fotograf stack genast i ögonen på många i fotografkåren och reaktionerna lät inte vänta på sig.
   Det sades att den nyetablerade skaran av Polyfotoägare bestod både av ”bilhandlare, officerare och advokater”, inte fackfotografer. I branschen talades det också om ”hot”, ”oerhörd fara”, ”osund konkurrens”. Senare diskuterades även en regelrätt bojkott av de firmor som levererade fotomaterial till Polyfoto. Likaså föreslog exempelvis Svenska Fotografernas Förbund att Polyfotos medarbetare – i synnerhet yrkesskickliga retuschöser – skulle uteslutas från senare anställning i ateljévärlden. Det blev tomma slag i luften.  


Andra världskriget 1939-45 blev en höjdpunkt för seriefotografin. Tiotusentals inkallade och stamanställda bytte porträtt med hjärtevännen. Här en inför kameran obekväm ubåtsman med fästmö. Till viss del konkurrerade Polyfoto med de samtida fotoautomaterna, exempelvis amerikanska Photomaton som tog sex bilder på 20 sekunder och på plats levererade fotografierna efter sju minuter. Pris: 1 krona. Bildkälla: Privat familjealbum.                              

I STÄLLET expanderade Polyfoto snabbt över hela landet. De intresserade erbjöds en licensierad paketlösning med både ny fototeknik, utbildning och marknadsföring. I den kompletta utrustningen ingick bland annat kamera, belysningsanordning och förstoringsapparat. Affärsmodellen grundades på vad som numera kallas franchising.
   För första gången byggdes en enhetlig och landsomfattande fotografisk kedja upp i Sverige. Varumärkets logotype var av det kaxiga slaget – polyfoto – med ett groteskt typsnitt utan inledande versal, en tidsmarkör. Skylten väggmonterades vid affärskedjans butiker. Samtidigt presenterades den slogan alla skulle använda: ”Det naturliga fotografiet.”
   Ordet ”Ateljé” nämndes inte och verksamheten fjärmade sig än mer från gångna tider. Det gällde även valet av lokaler. Ännu på 1920-talet uppfördes dagsljusateljéer av 1800-tals modell på landsbygden. Också i städerna nyttjades de äldre dagsljusateljéerna på fastigheternas vindar, eleganta salonger med gott ljusinflöde och moderniserade med elektriskt ljus.
   Polyfoto bröt även de mönstren, flyttade in på gatunivån och gick ibland också under jord. Utmed gatan fanns en anspråkslös mottagnings- och utlämningslokal med skyltfönster. En trappa ledde ned till mörkrum och fotostudio i billiga och fönsterlösa källarlokaler med elbelysning. I stället för äldre konstfulla fonder användes en enkelt slät vit eller svart yta som bakgrund vid fotograferingen.   


De populära bildarken – en form av råkopior – var egentligen avsedda för efterbeställningar och därmed merförsäljning. Förutom att köpa enstaka bilder i varierande storlek erbjöds kunden under årens lopp även ramar och små pärmar med exempelvis sex bildvarianter. Bildkälla: Svensk Fotografisk Tidskrift [1949/No 11]

DEN NYA kameratekniken fick en häpnadsväckande snabb spridning i Norden. En av Polyfotos större svenska butiker öppnades på Drottninggatan 47 i Stockholm. I en annons i slutet av mars 1933 hette det: ”Polyfoto är ingen automatisk fotograferingsmetod, utan en fullkomligt fackmässig konstfotografering … Polyfoto ger Eder icke bara de bästa bilderna utan Ni erhåller dem för endast en bråkdel av de priser Ni tidigare betalat.
   Annonsen inramades av sex bildexempel som visade lämpliga kundkategorier: ett litet barn, en ung flicka, en gosse och en man i profil. Det påpekades också att kunden från det levererade fotoarket med miniatyrporträtt – i storlek 3×3 cm – hade möjlighet att ”… utvälja en eller huru många som önskas att utföras i Polyfotos konstnärliga förstoringar …”. 
   Här kan anas att företaget redan mötts av kritik från landets fotografiska etablissemang och att det ”konstnärliga” därför lyftes fram. Framöver skulle det dock i branschen börja talas om ”maskinfotografi” och ”den maskinella fotograferingsmetoden”, avarter för traditionella porträttfotografer.


Den flexibla tekniken tillät fotografen att ta både pass- och körkortsbilder liksom familjegrupper med eller utan barn. Utmärkande var bland annat de neutralt släta fonderna och standardbelysning. Genom att välja ett mindre antal bilder på glasplåten, och därmed få större negativ, gick det att göra förstoringar på porträttpapper i format 18×24 centimeter. Bildkälla: Privat fotosamling.

LIKSOM I MÅNGA av landets städer blev Polyfoto på Drottninggatan i Stockholm en succé. Med säte i huvudstaden öppnade det nybildade AB Polyfoto under följande år ytterligare tre Stockholmsbutiker. Expansionen gick snabbt. Från 1933 till 1935 annonserade företaget efter mer personal vid åtminstone femton tillfällen.
   Annonserna speglade den bredd verksamheten hade, inte minst en ökad efterfrågan på förstoringar. Polyfoto sökte framför allt kvinnliga medarbetare kunniga i både negativ och positiv retusch. Även kopister efterfrågades liksom en särskild kategori medarbetare: ”I fotomottagningen får ung dam med förekommande, älskvärt sätt och utpräglat ordningssinne plats.”
   I oktober 1936 noterades att företaget dittills under året haft 19 481 kunder. Fyra år senare – året efter krigsutbrottet – hade antalet stigit till 27 816 för att 1941 anges till 25 054. Parallellt steg AB Polyfotos aktiekapital från ursprungliga 15 000 kronor till 90 000 kronor år 1941.


På samma sätt som Polyfoto erbjöd det danska företaget Norka en paketlösning med kamera, stativ, förstoringsapparat och tillbehör. En komplett utrustning kostade omkring 1 900 kronor. Vid denna tid kunde exempelvis ett hembiträde tjäna 1 200 kronor per år medan en lektors årsinkomst var 9 000 kronor. Bildkälla: Norkas instruktionsfolder och prislista från 1937.     

 GÅNG PÅ GÅNG hade AB Polyfoto i sina annonser meddelat: ”Vi varna för efterapningar.” Ett skäl var sannolikt de likartade system för seriefoto som dök upp på marknaden. Våren 1935 demonstrerade exempelvis den danske ingenjören J. P. Hansen från Köpenhamn sin ”Multifotokamera Norka” för Fotografiska föreningen i Stockholm. 
  Till skillnad mot Polyfoto var den inte licensierad utan kunde enkelt komplettera fotoateljéernas äldre kamerautrustning. Det innebar att ett ökande antal ateljéer började erbjuda kunderna både seriefotografi och traditionell porträttfotografi. Med ett mindre antal bilder på varje plåt, exempelvis fyra negativ med måtten 55×75 mm, närmade sig seriekameran en traditionell ateljékameras prestanda.


Norkans öppna baksida med dess komplicerade mekanik. Genom luppen kontrollerade fotografen skärpan när bildserien togs. Till vänster metallkassetten med glasnegativet. När en bildrad var klar föll kassetten ned till nästa nivå. Det flexibla systemet erbjöd nio olika format med 4 upp till 48 bilder på ett 12×16,5 centimeters glasnegativ. Dessutom fanns ett par specialformat. Varianterna åstadkoms med hjälp av speciella inlägg. Foto: Björn Axel Johansson.

   Vid den här tiden var det också uppenbart att seriefotografi hade välkomnats av allmänheten, en fotografisk succé av ovanligt slag. I stad efter stad inrättades Polyfotobutiker parallellt med att äldre ateljéer anammade tekniken.
   Samtidigt började svenska Hugo Svensson AB i Göteborg framgångsrikt konkurrera med de danska kameraleverantörerna. Företagets nya ”Hessco Multiplex” liknade på flera sätt Norkas kamera vad gällde konstruktion, arbetssätt och prestanda. Flera modeller togs fram under årens lopp med bland annat elektrisk drift.   

SERIEFOTOGRAFIN användes ända in på 1960-talet. För ett par generationer blev Polyfoto liktydigt med ateljéfotografi och det väl inarbetade varumärket Polyfoto förblev länge synonymt med porträttfotografi. Även efter sekelskiftet 2000 syntes dess logotype på många håll i landet. Men då handlade det inte längre om seriefotografi utan om porträtt med annan utrustning och i färg.
   Teknikskiftet och den omvälvande perioden på 1930-talet lämnade sina spår. I en återblick, som publicerades i Fotografisk Tidskrift 1956, hette det bland annat att dåtidens porträttfotografer ”… blev som en samling myror, som fått sin stack omriven. De for åt alla håll och de mest befängda förslag torgfördes.”                

____________________________________________________________________

FOTOGRAFISKA TIDSKLIPP
Artikelserie av Björn Axel Johansson om teknikskiften, händelser och personer med betydelse för utvecklingen av svensk fotografi. Läs mer om SFF och svensk fotografi.
_______________________________________________________________