Svaret var naturligtvis att resultatet blev så pass bra att jag inte tyckte det behövdes en professionell hantverkare, och att det hade kostat så pass mycket att jag tyckte det var värt att spara dessa kronor till något annat. 

Vad har nu detta med fotografi att göra? De flesta bildanvändare går genom samma beslutsprocess. Är det värt att anlita en professionell fotograf eller kan jag göra det själv? Blir kvaliteten så mycket bättre på bilderna om jag låter ett proffs ta bilderna? Utan tvekan har svaret under de senare åren från allt fler företag och privatpersoner blivit att vi gör bilderna själva. Och ju fler som säger detta, desto färre yrkesfotografer behövs.

Fotografer som vill försörja sig på sitt yrke måste vända på denna fråga 180°. Vad kan vi erbjuda för plusvärden som gör bildanvändare villiga att betala för våra tjänster?

Jag läste ett inlägg av min vän Joakim Bengtsson i en debatt på nätet.  Hans inlägg var så provocerande att jag citerar det här.

Min åsikt är att fotograferna som yrkesgrupp har varit alldeles för dåliga på att marknadsföra sin kompetens - att alltid kunna leverera, och att alltid kunna leverera det bästa som gick att göra av situationen - och i stället koncentrerat sig på det "artistiska". -"Jag tar så vackra bilder, välj mig".

Problemet med detta är att vad det gäller det rent artistiska är det både billigare och t.o.m ofta bättre att anställa en treåring, och ge honom/henne ett paket oljekritor och ett par buntar A3-papper. Det kostar bara någon hundralapp (om man väljer bra papper), och ungen arbetar för godis och glass - vilket ju t.o.m kan inkorporeras i mästerstycket.

Eftersom fotografer bara koncentrerat sig på att marknadsföra det artistiska har den hantverksmässiga kompetensen hamnat i skymundan. Det räcker inte att bara köpa en D800/D3s och ett gäng bra gluggar för att bli en bra bröllopsfotograf/sportfotograf/eventfotograf. Men just nu är kundernas / allmänhetens inställning att hantverket inte är så viktigt, utan artisteriet är mer utslagsgivande.

"Kamerorna är ju ändå så bra idag". Alltså ser kunden inte skillnad på en glad, men inkompetent amatör och någon som faktiskt kommer kunna leverera en full uppsättning användbara bilder när passet är slut. Detta är inte kundens fel, det är fotograf-skråets eget fel.

Jag är inte beredd att hålla med Joakim på alla punkter. Jag tror inte på lösningen att anställa en treåring, hur billig i drift denne än må vara. Men jag tror heller inte det räcker att köpa en avancerad kamera för att man ska bli en bra fotograf. Att fotografen ska behärska hantverket och klara av att göra de bästa bilderna som gick att göra i situationen som var för stunden, den åsikten borde ju självklar.

Men jag tror också att fotografen måste bredda sitt kunnande, både horisontellt och vertikalt. Vad jag menar med det horisontella kunnandet är att fotografen måste kunna mera om processen efter det att bilden gjorts. Hur ska bilden utnyttjas, hur ska den tryckanpassas eller webboptimeras? Helt enkelt veta mera om processerna som bilden ska passera innan den når sin betraktare. Mellanleden som tidigare ansvarat för att bilden klarar av denna resa på bästa sätt försvinner i allt större utsträckning. Fotografen kan och bör ta över denna roll och se till att bilden anpassas på bästa sätt inför webbpubliceringen eller tryckningen.

Det vertikala kunnandet rör själva kärnan i bilden som uttrycksmedel. Fotografer måste veta mer om hur bilder kommunicerar. I en tid där bilden spelar allt större roll är den som kan uttrycka sig med bilder och förstår varför en bild ska se ut på det ena eller andra sättet, den personen är vinnaren. Den som inte förstår detta är denna tids analfabet. Den fotograf som kan förklara varför hennes bilder är bättre i ett bestämt sammanhang än andra bilder är vinnarna. 

Stefan Ohlsson