Den ikoniska bildens tid var förbi. Jag själv och de flesta jag talat med har varit övertygade om det. I dag är tempot är för snabbt, aktörerna och bilderna för många resonerade vi. Bilder har inte den makten längre att få det genomslaget. Men så fel vi hade. Under sensommaren tog sig en bild igenom vårt kollektiva visuella filter. Bilden på den döde pojken Alan Kurdi som flutit i land på en strand i Bodrum spreds genom sociala medier och påverkade vårt kollektiva medvetande djupt. Bilden kom rätt i tiden. En stark vind av solidaritet med de nödställda blåste upp i Europa och allt fler engagerade sig för flyktingarnas öde. Mitt flöde i sociala medier innehöll bild efter bild på pojken. Jag delade den aldrig och jag tänker inte publicera den här.  För det finns en annan aspekt på att publicera bilder av döda. Alan Kurdis släktingar bad oss så småningom sluta publicera bilden, de ville minnas honom som när han levde. Jag menar dock inte att fotografen Nilüfer Demir gjorde något moraliskt förkastligt när hon fotograferade.  Hon tog dessutom beslut i fotograferingsögonblicket som var avgörande för bildens spridning. Hon gick inte för nära till exempel. Det finns en respektfullhet bara i det.  Det intresserar mig enormt vilka bilder vi väljer att visa och vilka bilder vi absolut inte kan visa. Det finns inga helt klockrena regler att förhålla sig till och jag vill gärna fortsätta undersöka ämnet. Hör av er om ni har tankar och idéer. Jag säger inte att jag har svaret.

Förra vintern lyssnade jag på forskaren Marta Zarzycka, från Utrecht University, som höll ett seminarium i Stockholm. Det handlade om bilder av döda kroppar i nyhetsjournalistik. Hon berättade att vi kan se publicerade bilder på döda barn och män i krig men aldrig att vi ser en död kvinna. Kvinnans kropp verkar vara tabu att skildra i krigsrapportering. Varför är döda kvinnor värre att visa än döda barn? Hon hade inget konkret svar. 

När jag skriver detta är jag i Amsterdam på fotofestivalen Unseen. Här finns en annan fotografisk tradition än den jag är van vid från festivaler. Fotografi är lekfullt, konstnärligt och prövande. Tre dagars fullspäckat program med diskussioner med en ung urban publik om fotografins framtid och artist talks med många fantastiska fotografer. I rummet med fotoböcker surrar det av samtal mellan bokköpare och bokproducenter/fotografer och handlare. Boken är ett vitalt och levande medium. Vi viger det här numret bland annat åt galna fotoboksidéer. Och vi har bett proffsen ge fotograferna råd om hur de ska göra sina hemsidor på rätt sätt. Och Sebastian Jonas skriver om en ikonisk bild, denna gång en subjektiv sådan med 80-tals rockarna Twisted Sister.  Vi intervjuar reklamfotografen Bisse Bengtsson om hur han tar sina starka porträtt. Och Sofia Runarsdotter delar med sig när allting gick åt helvete! Välkommen till det här numret!

Läs Fotografisk Tidskrift nummer 3 2015 här