Krönika | 10 Dec 2018 | Jenny Morelli

Fotografer är ett brokigt släkte

”Att vara fotograf är samma sak som att vara parterapeut – fast tvärtom” sa en fotograf till mig nyligen.  För oavsett vad ni gör har ni en sak gemensamt. Ni är bra på att möta människor.

Fotografer är allt ett brokigt släkte. Några av er är konstnärer med dragning åt teori, somliga av er ligger tysta på marken i mörka skogar och väntar på att ovanliga djur ska dyka upp, andra dokumenterar bevismaterial åt polisen när någon haft ihjäl någon, vissa av er möter människor i flyktingläger, andra dricker champagne med mannekänger, ni arbetar som lärare, gör böcker, bygger saker i papp som ni fotograferar av, ni tar bilder av skolbarn, plåtar julmat uppifrån, filmar, klipper, tar in ljud och bildbehandlar. Ni far runt med drönare! Listan på vad en fotograf behärskar blir bara längre och längre. Säkert är det någon av er som poddar också.

Men oavsett vad ni gör har ni en sak gemensamt. Ni är bra på att möta människor. Det är inte säkert att alla tänker medvetet på hur ni jobbar psykologiskt men jag slår mig i backen på att ni är mer eller mindre bra på det. Ni skulle inte vara framgångsrika annars.

”Att vara fotograf är samma sak som att vara parterapeut – fast tvärtom”, sa en bröllopsfotograf till mig nyligen. Båda yrkena handlar om att läsa av och kunna spegla andra. Att fotografera människor under deras lyckligaste dag kan vara nog så krävande, även då krävs social, psykologisk och kulturell kompetens. I det här numret undersöker vi hur olika fotografer går till väga för att ta de bilder de vill ha och vi intervjuar fotograferna Ylva Sundgren, David Brohede och Jimmy Eriksson. Och Elias Sado som förmodligen kan mer om skillnaderna mellan ett svenskt bröllop och ett syrianskt än de flesta av oss.

Skickliga Magnus Wennman, vars porträtt på Pekka och Matte vi gjort portfolio av, kallar sig för en visuell berättare snarare än fotograf. Men en sak kan han: möta människor!

Så vad är det att vara fotograf i dag förutom att oftast jobba linsbaserat på något sätt? Nya marknader och nya tekniker stöper om både branschen och föreställningen om vad fotografi är. Internet förändrar spelreglerna för publicering. Spegelreflexkameror försvinner. Mobiltelefoner konkurrerar ut kameror. Bilder byggs upp i datorer. Vår föreställning om vad som är verkligt förändras. Sanningen gungar.

Max Pinckers som jag träffade på Paris Photo intresserar sig för hur man talar sanning i en lögnaktig värld. Han tycker att vi alla har ett stort ansvar för vad och hur vi fotograferar. Vi måste skärpa oss för att bli medvetna och förstå vilka särskilda förutsättningar som råder. 1935 skrev dramatikern Bertolt Brecht att det krävs mod, klokhet, list, urskiljningsförmåga och kompetens för att skapa sanning – inte bara i diktaturer utan även i det öppna samhället vi lever i. En annan metod vi kan pröva är att skapa rum där bilder med en kritisk funktion kan existera och där man kan diskutera dessa öppet och kreativt. Konstnärliga, journalistiska eller sociala rum. Så det är bara att skärpa sig och sätta i gång. Det får bli mitt nyårslöfte!