För mig är fotografi som ett språk, ett sätt att göra min röst hörd och att få lyssna till andra. Ett språk man måste vårda, hålla i gång och använda för att göra sig förstådd och förstå. Det fotografiska språket består inte av ord, men är i likhet med det skrivna språket uppbyggt av grammatiska strukturer. För att mottagaren ska förstå behöver talaren förhålla sig till en viss syntax. I skriftspråket finns meningsbyggnad, tempus och disposition. Det fotografiska språket bygger på liknande strukturer, skapade med hjälp av berättarverktyg som ljus, komposition, skärpedjup, brännvidd, färg och kontrast. Dessa ger fotografen möjlighet att leda betraktarens blick, skapa ordning, ge mening och riktning.

Jag kan njuta av en text skriven med ett utmejslat, distinkt språk, det är en fröjd att läsa en välformulerad text. På samma sätt kan ett fotografi med välavvägd komposition och ett känsligt ljus, för mig vara en estetisk upplevelse. Kunskaper om dessa kommer givetvis ur timmar av träning. Det handlar inte om avancerad eller dyr utrustning, det handlar istället om att se in i kamerans sökare och försöka formulera sig via avtryckarknappen. Den som övat mycket på att se ljus och komposition i varje ögonblick bär färdigheten i kroppen, lika naturligt som ett modersmål.

Precis som i alla språk är det uttalade alltid, på något sätt, format eller filtrerat av den som talar. Idag vet de flesta att en talares röst aldrig kan utgöra en hel sanning, och att allt som uttrycks är färgat av den som talar. Jag menar att den fotograf som bejakar den unika blicken på tillvaron har möjlighet att skapa ett eget signum i sina bilder. Ett personligt bildspråk, en tonalitet till berättelsen. Men även förmågan till egensinnighet bottnar i ett gediget tekniskt kunnande, mängder av övning. Och först då, när formuleringsförmågan blir till en naturlig, näst intill omedveten kunskap, tillåts fotografen tala fritt, improvisera och vara kreativ. Då kan hon vara helt närvarande i nuet, öppna sina sinnen och låta världen flyta in i kameran via sin personlighet. Som om hon hade ett filter på kameralinsen, tonat av hennes känslostämning och syn på det som sker. På så sätt kan ett personligt uttryck uppstå – en egen dialekt. Ett sådant fotografi kommunicerar självständigt utan behov av vare sig förklarande texter eller tillhörande analyser. Ett sådant fotografi berör mig känslomässigt. Upplevelsen är stark och ytterst påtaglig men jag har inget verbalt eller textbaserat språk för att beskriva den. Där, i det ordlösa, möter jag mig själv och andra.