Längtan bort från det supermallade

I det här numret intervjuar vi en av Sveriges mest kända fotografer: Anders Petersen. När han fick frågan om han ville läsa texten innan den gick i tryck sa han »nej, det behövs inte«. Jag blev både förvånad och glad. I en tid då så många fotografer ser sig själva som varumärken och stenhårt vill styra den mediala bilden av sig själva var det upplivande att höra någon som inte längre behöver kontrollera allt som sägs och skrivs om dem. En otidstypisk inställning av samma kaliber som när en annan känd fotograf, Gerry Johansson, berättade att han aldrig använder ordet »projekt«. Vad då »projekt«? Att skapa konst är ett ständigt pågående arbete, anser han. När människor bryter mot tidsandan får vi plötsligt syn på den.

Så jag försöker själv sluta använda ordet »projekt«. »Arbete« duger utmärkt. Och vad gäller kontroll: i ett samtal om tidningsmakeri med studenter häromsistens insåg jag hur mycket kontroll som behövs: deadlines, dropboxmappar, vinjetter, strukturer, sidscheman, korrektur och mallar. Samtidigt blir innehållet alltid bäst om man håller dörren öppen för det okontrollerade, för slumpen. Jag tror inte på att lägga all energi på att förutse och veta allt i förväg.

I förra numret skrev vi mycket om hur pandemin har drabbat branschen och krisen är ju inte över. Att året har varit bedrövligt behöver inte sägas igen. Före pandemin hade F en vinjett som hette »När allt går åt helvete« men 2020 blev den plötsligt både obegriplig och överflödig när verkligen hela arbetslivet gick åt helvete. Både SFF:s ordförande Paulina Holmgren och vår gästkrönikör Emma Svensson vittnar om hur pandemin slagit undan benen på dem som fotografer. Men jag som skrivit om fotografi och fotografer i tio år nu slutar inte att fascineras över den kreativitet som trots allt puttrar på i denna underliga igenbommade tid. Och när detta är över kanske vi har lärt oss något.

När världen har stängt känns det extra bra att SFF så snabbt ställde om och satsade på digitala samtal med fotografer runt om i världen (samtal som ni kan läsa mer om på sidan 48). Den fotografiska världen är skör. Vi behöver både se varandra och samtala som aldrig förr. Min förhoppning är att fortsätta att publicera fler oborstade samtal med fotografer som vågar ha högt i tak inuti sig själva (som Petersen i det här numret och von Hausswolff i förra). Bort från det supermallade och förutsägbara hoppas jag. 

Det här numret frontas av den galet skickliga stilleben-fotografen Charlie Drevstam som skapar dramatik i sina bilder och kunniga Amanda Nilsson berättar om hur hon arbetar med både stillbild och rörligt. Vi har äran att presentera ett gäng vinnare: engagerade och engagerande fotojournalister i Årets bild och begåvade fotoboksförfattare i Svenska Fotobokspriset. God läsning. Och hör ni, verkar det inte ljusna lite? 

Jenny Morelli