Jag besöker Paris och Paris Photo för fjärde gången i mitt liv och för första gången som verksam fotograf. Med mig denna gång har jag kursdeltagare från Gestaltande fotografi distans från Gamleby folkhögskola. Jag har alltså ett ansvar att välja ut vad som är viktigt att se, vilka platser som ska besökas och vilka fotografer som kan vara inspirerande för eleverna.

De första frågorna som dyker upp från kursdeltagarna när vi går in i den otroligt vackra byggnaden Grand Palais är: ”Vem är Paris Photo till för? Vem väljer ut vad som visas?” Och: ”När ska du visas här på Grand Palais?”  Lite besvärad svarar jag diplomatiskt att det som väljs ut att visas väljs på många olika sätt, men att just på Grand Palais är det gallerierna som bestämmer. De gallerier som har råd att ha ett bås där.

Att Paris Photo är till för de förmögna är något som också kommer upp i ett samtal jag har med några fotografkollegor på fotobokmässan Polycopies. Det mest intressanta på Grand Palais behöver inte nödvändigtvis vara de utställda verken utan besökarna. De rika, färgglada, överdådiga människorna. En målbild för vissa att uppnå, men en svår roll för de flesta av oss att leva upp till. Jag gör mitt bästa med en lysande orange kappa, som syns på långt håll. Tyvärr gör den mig inte rik, så ett extravagant leverne känns långt borta.

Mina kursdeltagares raka frågor bidrar till att det blir intressant att gå runt i Grand Palais, annars är det lätt att domna bort av alla intryck och känna sig blasé. Det finns guldkorn en inte får missa i den stora salen, särskilt eftersom fokus för en gång skull satts på kvinnliga fotografer och deras verk. Men det är år 2018 och någon gång hoppas jag att kvinnliga fotografer inte ska behöva lyftas fram som något speciellt. Det känns jobbigt att lämna den vackra byggnaden med känslan av att ljuset som flödade in var mer inspirerande än det som visades på väggarna.

Det finns dock massor av andra platser i Paris fyllda med fotografi att ta del av. Helena Savio, tidigare lärare på den utbildning som jag nu själv arbetar på, har boksläpp för sin första fotobok Home from home på Polycopies. Boken skildrar hennes mamma Irma Kannerva Savios sista två år i livet. En försoning mellan mor och dotter i Finland, ett hemland som Helena lämnade för många år sedan. Det finns något romantiskt med att människor får möta Helenas bok för första gången på en guppande båt på Seine. Mycket eftersom jag själv vistats flera år i Helsingfors på grund av utbildning och därför tillbringat mycket tid på lite större båtar resandes över havet. Från Helsingfors till Stockholm till Seine. Men varken en Finlandsbåt eller Concorde Atlantique ligger still och det ständiga guppandet på Polycopies är inget för den sjösjuke.

Jag lämnar båten för en middag med min vän, den schweiziska fotografen Anne Golaz. Hennes fotobok Corbeau utkom förra året på Mack och i år har hon med sig volym II. Precis som Helena Savios bok går den att läsa som en uppgörelse med barndomen. Titeln betyder korp på franska, ett ord som kan ha innebörden ”den som förråder” men för Anne symboliserar korpen en medlare mellan liv och död, det verkliga och det fiktiva.

På en bar i Saint-Germain kommer jag och Anne tillsammans med fotografen Simon Berg in på diskussionen om att vara alltför privat i sin praktik. Jag visar dem en dummy till en fotobok som skildrar min familj, ett ämne som ligger nära både Helenas och Annes böcker. Jag berättar att jag har svårt att motivera varför min bok skulle vara intressant för någon annan än mig själv. Simon har upplevt samma problem med en fotobok om sin far som han antagligen aldrig kommer att ge ut. Men Anne menar att det bra om det är privat, för när det kommer ut i offentligheten så finns det alltid människor som kan relatera och ta det till sig. Visst kan känslan av att förråda en familjehemlighet finnas där, men var inte rädd för det privata uppmanar hon! Och de orden stannar hos mig.

Jag berörs av Grete Sterns fantastiska kollage på Maison de l’Amérique latine; jag ser Ana Mendietas drabbande videokonst på Jeu de Paume och Martine Francks ömma dokumentära fotografier på Fondation Henri Cartier-Bresson. Sedan kommer jag till Sophie Calles verk Souris Calle på Galleri Perrotin. Verket är en hommage till Calles döda katt Souris där denna fått låtar skrivna till sig av kända musiker. Jag inser att jag nog ändå tycker att det finns något som kan bli alltför privat.

Men så tillbaka till frågan, vem är Paris Photo till för? Ska jag vara helt ärlig så kom jag inte på något bra svar till mina kursdeltagare. Paris Photo drar till sig alla olika sorters fotografer, samlare, fotoboksälskare. Paris Photo är ett hav av inbördes beundran för fotografi i alla former.

På Svenska Institutet i Paris är det release av en bok om svensk fotobokshistoria, gjord på engelska i ett försök att nå utanför Sveriges gränser. Och på samma sätt kan dessa fotodagar i Paris ses som en möjlighet för oss svenskar att få se internationell fotografi som vi kanske aldrig skulle ha fått se i Sverige.

Lotta Törnroth