En person märker att du fotograferar henne på gatan. Hon hävdar att du inte har rätt att göra detta och att du ska radera bilderna du tagit. Du förklarar att det inte finns något lagligt hinder mot att du fotograferar henne. Hon går förargad därifrån och raka vägen hem till sin dator där hon går in på din professionella hemsida. Där klickar hon sig raka vägen in i din portfolio och laddar ner en slumpvis bild. Denna bild publicerar hon i sin privata blogg där hon kritiserar dig för att du tog en bild på henne.

Men vad har egentligen hänt? Du har tagit en laglig bild på henne. Att någon tar ett fotografi på det sätt du gjorde omfattas inte av skyddet för den personliga integriteten. Denna rätt finns helt enkelt inte! Men hennes upplevelse var att fotograferingen var ett intrång i hennes personliga integritet. Det är en icke existerande rättighet. Att hon kräver att du ska respektera en icke-existerande rätt reflekterar hon inte ens över. Lite som att någon säger att du inte får tugga tuggummi utanför någons grind (på allmän plats).

När hon tog ditt fotografi från din hemsida och publicerade det utan tillstånd på sin blogg är det ett intrång i en existerande rättighet (jag bortser här ifrån den orättmätiga kritiken). Svensk lag kräver att människor inom rättsordningen respekterar upphovsrätten. Men denna, verkligen existerande, rätt tycker sig denna person inte behöva respektera.

Och det är här det blir intressant. En person kan alltså med en dåres envishet framhärda i att du inte får avbilda henne utan hennes samtycke. Och samtidigt hävdar personen att hon med ett enkelt högerklick får stjäla en bild från dig, ofta med hänvisning till att ”alla gör det”. Respekt för hennes grundlösa rätt till personlig integritet krävs. Ingen respekt för en grundlagsskyddad rätt till upphovsrätt ges.

Att förståelsen för den personliga integriteten är så grundmurad och nästintill militant försvarad kan jag faktiskt inte begripa. I vart fall inte mot bakgrund av hur de som kraftfullt försvarar den faktiskt agerar. Det läggs upp bilder som, ofta är mer än lämpligt explicita. Där ligger de, år efter år, tillgängliga för i princip alla inklusive nuvarande och kommande arbets- eller uppdragsgivare, familj, vänner, ovänner etc. Men det handlar säkert om att själv få bestämma om någon annan ska få avbilda dessa personer. Precis som du som upphovsrättshavare vill bestämma vem som ska få använda ditt fotografi…! Kanske en beröringspunkt och ett område där ömsesidig förståelse kan uppstå?

Men finns det ingenting gott som kan komma ur dessa motstridiga uppfattningar? Kanske. Det verkar ju onekligen finnas en grundförståelse för konceptet ”rättighet” här, dvs. hennes påstådda rättighet till sin avbildning. Och det är kanske ur den förståelsen som man kan fortsätta att förklara upphovsrättens kärna. Kanske är det att gripa efter ett halmstrå. Men man måste i alla fall försöka med alla till buds stående medel. För vi som försörjer oss på upphovsrätt har ju ett pedagogiskt uppdrag, nämligen att få de som inte gör det att förstå upphovsrätten. Och om inte vi tar på oss denna viktiga pedagogiska uppgift att förklara hur upphovsrätten fungerar, vem ska då göra det?

 Thomas Riesler, förbundsjurist