Rätten till namnangivelse

”En sak ska du veta. Vi arbetar inte med krångliga leverantörer!” sa en kund till en fotograf. Det var en stor kund med flera utgåvor som behövde många bilder som alla skulle få stor spridning. Fotografen tyckte att det var viktigt att hens namn sattes ut att hen inte vågade lita på skrivningen i 3 § upphovsrättslagen om namnangivelse. Där står att upphovsmannen ska anges i den omfattning och på det sätt god sed kräver. God sed kan variera beroende på område och fotografen hade sett att disciplinen var det lite si och så med. Fotografen ville att hens namn skulle sättas ut när fotografierna användes av kunden, oavsett var de användes. Avtalet dem emellan innebar dessutom att kunden fick använda de fotografier fotografen levererade mot ersättning och att fotografens namn angavs oavsett på vilket sätt än kunden använde dem. När fotografen vid ett tillfälle påpekade att så icke skedde fick han beskedet ovan.

Namnangivelserätten är viktig för fotografens möjlighet att bli sammankopplad med sitt fotografi, men även för att kunna dra nytta av kopplingen som marknadsexponering innebär för framtida jobb. Nyttan med rättigheten är därför uppenbar för fotografen och därför tvingande till dennes förmån i upphovsrättslagen. Den kund som inte anger fotografens namn begår upphovsrättsintrång och riskerar förutom skadestånd även straff i form av böter eller fängelse upp till två år. Det finns alltså flera anledningar för en bildanvändare att ange fotografen namn när man använder dennes bilder.

Enligt 3 § upphovsrättslagen gäller att ”när ett verk framställs eller verket görs tillgängligt för allmänheten, skall upphovsmannen anges i den omfattning och på det sätt god sed kräver”. Detta gäller både fotografiska verk och fotografiska bilder.

När upphovsrättslagen kom till ansåg Auktorrättskommittén 1961 att det fanns situationer där det inte var nödvändigt att ange upphovsman och angav som exempel där det av tekniska skäl kan vara svårt att ange namnet på varje exemplar. Ett annat exempel som angavs var reklamalster. Man bör dock minnas att dessa skrivningar tillkom under de premisser som fanns då detta skrevs.

I dag gäller EU-regler och när dessa genomfördes i svensk rätt fanns information om hantering av namnangivelse att läsa i det så kallade Infosoc-direktivet som ligger till grund för dagens svenska upphovsrätt. I avsnittet som tar upp inskränkningar i upphovsrätten står att källan, inbegripet upphovsmannens namn, ska anges. Det innebär att fotografens namn ska anges om det inte är ”tekniskt eller praktiskt omöjligt”, vilket i praktiken innebär att namnangivelse alltid ska ske i stort sett. Det är nämligen väldigt få tillfällen som det är omöjligt att ange namnet ur ett tekniskt eller praktiskt perspektiv. 

Ett område som ofta diskuteras är hur namn ska anges på bilder på hemsidor. Här är ett enkelt och praktiskt förslag: Fotografens namn kan anges vid sidan av bilden (som vanligen görs i media).  Fotografens namn kan också skrivas in i metainformationen till bilden så att när man håller muspekaren över den så dyker namnet upp i en liten ruta på skärmen. När professionella fotografer levererar sina bilder är metainformationen, där fotografens namn vanligen är inskriven, ifylld. Det är ofta en enkel sak för användare att ange upphovsmannen.

Det finns uppenbarligen många anledningar till att vissa inte vill ange vem som är fotograf. Några exempel är att ”det tar orimligt lång tid”, ”det är inte estetiskt”, ”det är inte visuellt möjligt” och liknande. Dessa anledningar är dock helt irrelevanta i sammanhanget och inget som befriar från skyldigheten att ange fotografens namn.

Det finns inte så många domstolsfall av intrång i namnangivelserätten för fotografier. Anledningen är att parterna ofta förlikas då en domstolsprocess är både dyr och tidskrävande. Men Hovrätten i Nedre Norrland har i mål FT1016-11 tillerkänt fotografen ett skadestånd för utebliven namnangivelse om 3 000 kr för en publicering av en bild i en tidskrift. Är man då ”krånglig” när man bara ber kunden att följa lagar och avtal?

En annan aspekt på namnangivelserätten är den negativa namnangivelserätten, det vill säga rätten som du som fotograf har att inte bli angiven som upphovsman till sitt verk. Denna rätt att vara och förbli anonym framgår inte direkt av lagstiftningen men anses följa av den. Någon uttrycklig regel ansågs inte nödvändig när upphovsrättslagen tillkom. 

En sådan rätt kan vara användbar om man har ett fotografi som ska används i ett sammanhang som man inte vill förknippas med. Det kan handla om ett fall av otillåten användning av fotografi där exempelvis ett politiskt parti har använt fotografiet i deras nya manifest som publiceras på webben utan att tillfråga dig. Du upplever att ditt renommé kan komma att skadas genom att ditt namn sätts ut. I dessa fall har du möjlighet att, förutom skälig ersättning för användningen och skadestånd för den otillåtna användningen, begära att de tar bort ditt namn från fotografiet med hänvisning till den negativa namnangivelserätten enligt 3 § upphovsrättslagen.

Har du råkat ut för att en kund inte vill ange dig som fotograf vid ditt fotografi? Hör av dig! Du når mig på thomas.riesler@sfoto.se