Optiken använder jag än i dag i min Leitz-förstoringsapparat, som jag köpte samtidigt. Regeringsgatan 55, där parkeringshuset bakom varuhuset NK ligger idag - hade jag en liten atelje', som också var min bostad. Den var mycket omodern. Endast kallt vatten och en gammal kakelugn och torrklosett på gården, som jag aldrig använde. Jag klarade det på annat sätt. Påvert men romantiskt. Där bodde jag åren 1953 - 1961. Rivningsvågen nådde mitt kvarter i samband med omdaningen av Stockholms city. Brunkebergstorg blev min nya adress. Men fortfarande nära till Kungsan, där jag kunde fortsätta mina kameraövningar.

Jag stirrade på optikens bländarsiffror och knappen för tids-inställningarna och undrade om jag någonsin skulle lära mig hur det fungerade. Det verkade litet komplicerat. När man skulle ta en bild, var det en glugg för att kolla skärpan och en annan glugg för att se motivet. Då gällde det verkligan vara snabb. Ljusmätaren hängde i en snodd om halsen. Så småningom lärde jag mig hur kameran fungerade och även att framkalla film och kopiera. Någon fotoskola besökte jag inte. Lärde mig av egna misstag och erfarenheter. Det gick åt många filmrullar.

En gråmulen höstdag, 1957, nere i Kungsan med min kamera och just hade tagit den sista bilden på filmrullen - såg jag två damer komma gående genom parken. Jo, sannerligen , det var den gudomliga själv. Världsstjärnan Greta Garbo i sällskap med sin svenska väninna, skådespelerskan Mimmi Pollak, som hade hittat på namnet Garbo. Greta Gustavsson blev Greta Garbo. Hon var nu livs levande framför mig. Och jag hade inte en chans att knäppa den gudomliga. Men jag undrar om jag hade vågat leka paparazzifotograf - för jag har alltid varit litet blyg.

Året därpå, 1958, reste jag och en konstnärskollega till Italien för att studera den antika konsten, som Italien är så rikt på. Vi hade studerat måleri på Konsthögskolan i Stockholm 1951 -1956. Min nya kamera tog jag naturligtvis med. Fotografi var min kamrat inte intresserad av, därför fick han med visst tålamod, vänta på mig, när jag försvann runt hörnet för att ta bilden, som jag såg. För nu i den annorlunda och exotiska miljön, med ett mycket rikare gatuliv än i Stockholm, öppnades mina kamera- ögon för full glugg och inspirerades. Det var bara att knäppa.

Åter hemma i Stockholm fortsatte fotograferandet. Jag drog ut på stan med min kamera som jag hade gömd i min kavajficka. Jag ville inte visa att jag bar på en kamera. Jag ville helst inte att folk såg eller märkte mig när jag fotograferade. Jag ville vara så osynlig som möjligt och skildra livet som det var. Det levande ögonblicket. Scenerier ur gatulivet.
Men en dag brast tyget i min kavajficka. Det var nära att kameran damp i gatan, men jag lyckades fånga upp den. Fickan lagades, av min mamma, med ett starkare tyg. Livet i Kungsan var mycket tacksamt att studera med kameran. Där träffade jag också bekanta. Vi satt ofta på Tavern Sankt Erik, nadanför Jakobs kyrka, som sedan blev konstgalleriet Doktor Glas Och nu är kontor för Kungsträdgården Park & Evenemang AB. Vi satt också ofta på Tetley's teservering, borta vid Karl Xll - statyn, i de ljumma sommarnätterna under Almarna Vi var unga och hade hela livet framför oss. Men nu har vi hela livet bakom oss. Med facit i hand.

Film har intresserat mig mycket också. 1960 köpte jag en 16 mm- kamera av märket Paillard Bolex. En s.k. stumkamera. Den kunde inte ta upp ljud och måste vevas upp. Då gick den i 1,5 minuter. Den hade bara ett normaloptik. Sökaren satt, för sig, på sidan av kameran. Först fick man ställa in optiken på rätt avstånd och sedan sökaren som man skulle titta i. Med den gjorde jag flera s.k. övningsfilmer. Bl.a. en 11-minuters- film om Kungsan, 1963. Ett taipspår sattes på filmens ena sida, där ljudet kunde spelas in via en projektor, vilket var mycket primitivt. Det märks också på ljudkvaliten; men fungerar.

1964 hade jag en konstutställning i Göteborg, min födelsestad. Film- kameran tog jag med mig med baktanken att kanske hitta något där att filma. Masthugget var en stadsdel som jag hade hört talas om, men aldrig besökt. Jag tog spårvagnen dit. Det var en sliten och eftersatt stadsdel ovanför hamnen. De gamla husen - Landshövdingehusen - som de kallades, klättrade uppför Masthuggs- berget med Masthuggskörka på toppen. Invånarna bestod mest av hamnarbetare s.k. Stuveriarbetare. När jag kom dit hade grävskoporna just börjat att nafsa på de gamla husen. Pojkarna hjälpte till med att panga rutor. Där skulle byggas nytt. Här borde man kunna göra en dokumentärfilm om en stadsdel, som går mot förgängelsen. Jag kontaktade TV (SVT), som efter att ha sett mina tidigare film- försök, gav klarsignal att låta mig göra en dokumentär om Mast- hugget. Jag fick råfilm och bärbar bandspelare, jag använde ju min enkla stumkamera, och en dags synkroninspelning med fotograf och ljudtäckniker - till scenen med de tre, före detta hamnarbetarna, där de sitter och pokulerar uppe på berget vid kyrkan. Mitt arvode 3000 :-. Gubbarna fick supen och bräckekorven. Det blev en film om Masthugget i förskingningen, som visades i TV 1965. Mottagandet i Stockholms samtliga dags och aftontidningar var mycket gott. I Göteborg mottogs den också mycket väl, men någon menade att det inte bara dracks öl och brännvin i Mast- hugget, utan även mjölk kunde förekomma.

Stillbildskameran låg inte bortglömd. Fördelen med stillbild är den låga kostnaden och att ingen producent lägger sig i vad man plåtar. Egentligen har jag inte fotograferat särskilt mycket. Någon har sagt att jag ständigt går iklädd kamera. Men det stämmer inte alls. Kameran får bara följa med när jag känner för det. Fortfarande kan jag återvända till gamla jaktmarker, som Kungsträdgården och knäppa några snapsshots av bara farten. Men utformningen av Kungsan som den blivit, tilltalar mig icke.

Men så tycker väl de gamle om det nya. Är man född 1930, är man väl litet mossig, kanske. Bilderna i "Kungsan " - boken, är tagna på det gamla sättet, med film. Jag fortsatte med filmrulle ända till 2010, litet envist. Men 2010, gick jag in i den digitala världen. Tänkte, att jag skall väl pröva att knäppa med en digitalkamera. Det ångrar jag inte. Fantastiskt att kunna föra in bilderna i datorn och där kunna fixa till dem och meila dem på stört. De gamla, kamerorna, kommer att ligga glömda i en låda. 

Rolf Wertheimer Stockholm den 12 maj 2011